Paul Morphy — amerikansk schackspelare och tidigt underbarn

Morphy lärde sig själv, och vid nio års ålder var han duktig i förhållande till de lokala spelarna. Vid 12 års ålder besegrade han det ungerska proffset Löwenthal i tre avslappnade partier. Därefter spelade han lite schack tills han hade tagit examen i juridik i april 1857. Därefter deltog han i den första amerikanska schackkongressen i New York och vann den lätt. Därefter accepterade han en inbjudan att spela i en turnering i Birmingham i England. Därmed inleddes hans berömda Europaturné. Han besegrade alla kända spelare i England, även om Staunton undvek en match.

I Paris slog han husproffset Harrwitz på Café de la Régence.^p128 Därefter vann han lätt mot Anderssen, som var lite otränad. En av hans bedrifter var att spela samtidigt mot fem starka spelare, där han vann två, spelade två oavgjort och förlorade en. Han hade ett utmärkt minne och kunde spela mer än ett parti i taget. I ett exempel spelade han mot åtta spelare samtidigt; han hade själv inget schackbräde och kunde inte se deras schackbräden. Han satt helt enkelt i en stol med ansiktet mot väggen och ropade ut sina drag och fick veta vad de andra spelarna hade dragit. Sammanfattningsvis bevisade han att han var bäst vid den tidpunkten. När han återvände hem turnerade han runt i östkustens städer och tog emot vittnesmål, banketter och applåder. Han skrev en schackspalt under ett år i New York Ledger 1859-60.

"För detta fick han 3 000 dollar, men arbetet upphörde snart. Han fick hjälp av en annan spelare som tillsammans med redaktören tyckte att Morphy var oförbätterligt lat".^p263

Schackstil

Snabb och enkel utveckling som leder till ett direkt angrepp: det var Morphys metod. Hans öppningar var förstklassiga för sin tid. Han åstadkom enastående kombinationer och uppoffringar, och hans bästa partier är fortfarande en förebild för unga spelare. Hans partier markerar höjdpunkten för den romantiska rörelsen inom schacket, där spelarna spelade allt för direkta angrepp. Denna stil krossades senare av bättre försvarsteknik, särskilt för den svarta sidan i öppningarna. Ur detta kom Dr Tarraschs klassiska principer och idén att inget parti kan förloras utan att ett misstag begås. 1890-talets schack kom att se helt annorlunda ut än Morphys partier, delvis på grund av att han hade tvingat spelarna att tänka tydligare på vad de gjorde.

Morphy gav snart upp schackspelet, men hans advokatverksamhet stördes av det amerikanska inbördeskriget (1861-1865). Han var motståndare till utbrytning och tjänstgjorde inte i den konfedererade armén. Morphy reste till Havanna och till Paris, där han hade en gift syster, men vägrade inbjudningar att spela offentligt. Hans advokatverksamhet tog aldrig fart, och han arbetade eller spelade aldrig schack igen. De sista åren av hans liv var präglade av psykisk sjukdom på gränsen till paranoia. ^{Kapitel 24} Han led av misstro, tvångstankar och vanföreställningar och uppvisade ett oberäkneligt beteende. Han trodde till exempel att folk försökte förgifta honom, så han åt bara mat som lagades av hans mor eller syster. Om han såg en kvinna på gatan som han tyckte såg trevlig ut, följde han efter henne i flera timmar.

Morphy dog vid 47 års ålder i sitt badkar, kanske av en stroke. Han var den första av flera stora amerikanska spelare som fick en kort schackkarriär. Pillsbury dog ung, enligt uppgift av syfilis, och Bobby Fischer, liksom Morphy, slutade frivilligt när han fortfarande var ung. Fischer visade symptom på psykisk sjukdom av liknande slag som Morphy. ^p66