Howard Staunton

Livet

Ingenting är känt om hans tidiga liv. Man vet inte ens om han hette Howard Staunton vid födseln. Stauntons födelseattest har aldrig hittats; han uppgav 1810 som sitt födelseår. Hans föräldrar och födelseort är okända.

Den 23 juli 1849 gifte sig Staunton med Frances Carpenter Nethersole, som hade åtta barn från ett tidigare äktenskap.

År 1849 registrerade Nathaniel Cook en schackpjäsdesign och Jaques i London fick tillverkningsrättigheterna. Staunton gjorde reklam för den nya uppsättningen i sin schackspalt i Illustrated London News och påpekade att pjäserna var lätta att identifiera, mycket stabila och snygga. I början var etiketten till varje låda signerad av Staunton med bläck; senare trycktes hans signatur på Jacques etikett. Han fick betalt av Jaques inte bara för sin signatur, utan även för de pluggar han satte in i Illustrated London News. Varje såld uppsättning gav honom ett arvode. Designen blev populär, och uppsättningar med "Staunton-mönster" har sedan dess varit standard för tävlingstävlingar.

De första stegen i schack

Staunton var tjugosex när han började intressera sig för schack på allvar. År 1838 spelade han många partier med Captain Evans, uppfinnaren av Evans gambit, och förlorade även ett parti mot den tyske schackförfattaren Aaron Alexandre. År 1840 hade han förbättrat sig tillräckligt för att vinna en match mot den tyske mästaren H.W. Popert. Från maj till december 1840 redigerade Staunton en schackspalt för New Court Gazette. Därefter blev han schackredaktör för tidskriften British Miscellany, och hans schackspalt utvecklades till en separat tidskrift, Chess Player's Chronicle, som Staunton ägde och redigerade fram till början av 1850-talet.

I början av 1843 vann Staunton i en lång serie partier mot John Cochrane, en stark spelare. Lite senare samma år förlorade han en kort match (2½-3½) i London mot den gästande franske spelaren Saint-Amant, som var den bästa franska spelaren vid den tiden.

Staunton utmanade Saint-Amant i en längre match som skulle spelas i Paris på Café de la Régence för en insats på 100 pund (motsvarande cirka 75 000 pund idag). Staunton tog med sig Thomas Worrall och Harry Wilson till Paris som sina assistenter; detta är det första kända fallet där sekunder användes i en schackmatch. Staunton fick en ledning i sju partier men kämpade sedan för att behålla den innan han vann matchen med 13-8 (elva vinster, fyra oavgjorda och sex förluster) i december 1843.

Saint-Amant ville ha en tredje match, men Staunton var till en början ovillig eftersom han hade fått hjärtproblem under den andra matchen. Efter en lång och svår förhandling, som han rapporterade om i Chess Player's Chronicle, åkte Staunton till Paris med avsikt att inleda deras tredje match i oktober 1844, men han fick lunginflammation under resan och dog nästan; matchen sköts upp och ägde aldrig rum.

Flera moderna kommentatorer anser att Staunton de facto var världsmästare efter sin matchvinst mot Saint-Amant, även om den titeln ännu inte existerade formellt.

År 1845 började Staunton skriva en schackspalt för Illustrated London News, som blev den mest inflytelserika schackspalten i världen och som han fortsatte med under resten av sitt liv. Även om hans artiklar mestadels var inriktade på spel över brädet, innehöll ett betydande antal artiklar korrespondensschack. Vissa följde med entusiasm framstegen hos lovande ungdomar, däribland Paul Morphy. Staunton producerade över 1 400 veckoartiklar för Illustrated London News.

Den första schackmatchen med elektrisk telegraf ägde rum 1844 mellan Washington och Baltimore. I april 1845 reste Staunton och kapten Kennedy till Gosport för att spela två partier via telegraf mot en grupp i London. Staunton intresserade sig länge för denna lösning på resesvårigheterna och rapporterade om telegrafmatcher i Illustrated London News. År 1871 beräknade han i sin rapport om en telegrafmatch mellan Sydney och Adelaide att de 74 dragen i det längsta partiet hade färdats sammanlagt 220 000 miles (inte mycket mindre än avståndet mellan jorden och månen).

År 1847 publicerade Staunton sitt mest kända verk, The Chess-Player's Handbook, som fortfarande finns i tryck. Den innehöll över 300 sidor öppningsanalys och nästan 100 sidor slutspelsanalys. Han hann ändå delta i två matcher 1846 och slog två proffs med bravur.

London 1851

Staunton föreslog och tog sedan ledningen för att organisera den första internationella turneringen 1851. Han ansåg att den stora utställningen 1851 innebar ett unikt tillfälle, eftersom de svårigheter som hindrade internationellt deltagande skulle minska avsevärt.

Kommittén hade också anordnat en "London Provincial Tournament" för andra brittiska spelare, och föreslog att några av deltagarna skulle spela i den internationella turneringen för att få rätt antal spelare för en knock-out-turnering.

Turneringen var en framgång, men en besvikelse för Staunton personligen; i den andra omgången slogs han ut av Anderssen, som vann turneringen övertygande, och i slutspelet om tredjeplatsen fick Staunton knappt se sig besegrad av Elijah Williams. Kanske överansträngde Staunton sig själv genom att agera både som tävlande och sekreterare i organisationskommittén. År 1852 publicerade Staunton sin bok The Chess Tournament, som i detalj berättade om de ansträngningar som krävdes för att få till stånd den internationella turneringen i London och presenterade alla partier med sina kommentarer till spelet.

London Chess Club, som hade blivit osams med Staunton och hans kollegor, organiserade en turnering som spelades en månad senare och hade en multinationell uppsättning spelare, varav många hade deltagit i Stauntons turnering. Resultatet blev detsamma - Anderssen vann.

I mitten av 1850-talet fick Staunton ett kontrakt om att redigera Shakespeares text. Denna utgåva utkom i delar mellan 1857 och 1860; arbetet fick beröm i recensioner.

Morphy

Medan Staunton var upptagen med Shakespeare-utgåvan fick han ett artigt brev från New Orleans Chess Club där han bjöds in till staden för att spela mot Paul Morphy, som hade vunnit den första amerikanska schackkongressen. Staunton svarade och tackade klubben och Morphy "för den ära det innebar att ni valde mig som motståndare till en sådan mästare". Staunton påpekade att han inte hade tävlat på flera år och att han arbetade sex dagar i veckan (på att redigera Shakespeare), och att han därför omöjligen kunde resa över Atlanten för en match. Han skrev också i Illustrated London News att han

"hade tvingats av sitt tunga litterära arbete att överge schackspelandet, förutom att han kunde spela enstaka partier... Om Morphy - för vars skicklighet vi hyser den livligaste beundran - önskar vinna sina sporrar bland Europas schackriddare, måste han dra nytta av sin planerade resa nästa år; han kommer då att möta många mästare i detta land, i Frankrike, i Tyskland och i Ryssland ... som är redo att pröva och hedra hans skicklighet".

Schackhistorikern H.J.R. Murray skrev att Stauntons brev och artikel borde ha tolkats som ett artigt avslag på erbjudandet, men att Morphy tolkade dem annorlunda, och att en av huvudanledningarna till hans besök i Europa 1858 var förhoppningen om att få spela en match mot Staunton. ^p415

När Morphy anlände till England i juni 1858 utmanade han Staunton på en match. Staunton avböjde först Morphys erbjudande med motiveringen att utmaningen kom för sent. Morphy gav inte upp förhandlingarna och uppmanade Staunton att spela. I början av juli gick Staunton med på det under förutsättning att han fick tid att komma tillbaka till praktiken och under förutsättning att han kunde klara av allt detta utan att bryta publiceringskontraktet för sitt Shakespeare-verk. I början av augusti skrev Morphy och frågade Staunton när matchen kunde äga rum, och Staunton bad återigen om ett uppskov på några veckor. Strax innan Staunton lämnade London för Birmingham publicerade hans gamle fiende George Walker en artikel där han anklagades för att försöka skjuta upp matchen på obestämd tid, och Staunton fick ytterligare ett brev från Morphy som pressade honom att ange ett datum för matchen. Staunton och Morphy träffades socialt i Birmingham och efter en spänd diskussion gick Staunton med på att spela i början av november. I september tryckte Illustrated London News både en komplimenterande helsidesartikel om Morphy och ett komplimenterande omnämnande av honom i sin schackspalt. Den 6 oktober 1858, när Morphy befann sig i Paris, skrev Morphy ett öppet brev till Staunton som också cirkulerade till flera publikationer, där Morphy klagade över Stauntons uppförande. Staunton svarade den 9 oktober och upprepade de svårigheter han stod inför, men angav dem nu som skäl för att ställa in matchen. Den 23 oktober publicerade Staunton hela sitt svar tillsammans med en delkopia av Morphys öppna brev. Den huvudsakliga kritiken mot Staunton var aldrig hans misslyckande med att spela mot Morphy. Som Lord Lyttleton uttryckte det i ett brev till Morphy:

"Med tanke på de allmänna omständigheterna i fallet anser jag att Staunton hade all rätt att tacka nej till matchen... Jag kan inte annat än tycka att... Mr Staunton kunde ha berättat detta för dig långt innan han gjorde det... Det förefaller mig uppenbart... att mr Staunton gav er all anledning att anta att han skulle vara redo att spela matchen inom kort....".

Senare liv

Staunton fortsatte att skriva schackspalten i Illustrated London News fram till sin död 1874 och välkomnade nya utvecklingar med entusiasm. År 1860 publicerade han Chess Praxis, ett tillägg till sitt verk The Chess Player's Handbook från 1847. Den nya boken ägnade 168 sidor åt att presentera många av Morphys partier och berömde amerikanens spel. Fem år senare publicerade Staunton Great Schools of England (1865), vars huvudämne var de stora engelska offentliga skolornas historia, men som också presenterade en del progressiva idéer: inlärning kan bara ske framgångsrikt om elevens aktiva intresse är engagerat, kroppslig bestraffning ska undvikas och fagging bör avskaffas. Större delen av hans senare liv ägnade han åt att skriva om Shakespeare, bland annat en fotolitografisk reproduktion av 1600 års Much Ado about Nothing 1864 och av Shakespeares första folio 1866. Han skrev artiklar om Oförutsedda förvanskningar av Shakespeares text, som publicerades från 1872 till hans död. Alla dessa arbeten var mycket uppskattade vid den tiden. När han plötsligt dog av en hjärtsjukdom den 22 juni 1874 satt han vid sitt skrivbord och skrev på en av dessa artiklar. Samtidigt arbetade han också på sin sista schackbok, Chess: theory and practice, som publicerades postumt 1876.

En minnestavla hänger nu på hans gamla bostad 117 Lansdowne Road, London W11. År 1997 restes en minnessten med en gravyr av en schackriddare över hans grav på Kensal Green Cemetery i London, som tidigare hade varit omärkt och försummad.

Ett tidigt exempel på Jaques Stauntons schackpjäser, designade av Nathanial Cook. Riddarens huvud var baserat på en del av frisen på Parthenon i British Museum.


Staunton runt 1860: det enda kända fotografiet av honom.


Den stora utställningens huvudentré.


Adolf Anderssen. Han vann turneringen London 1851 och den rivaliserande tävlingen som anordnades av London Chess Club.


Paul Morphy