Ärt (Pisum sativum) – botanisk definition, historia och odling

Även om en ärta behandlas som en grönsak i matlagning är den botaniskt sett en frukt. Termen används oftast för att beskriva de små sfäriska fröna eller baljorna från baljväxten Pisum sativum. Detta var den ursprungliga modellorganismen som Gregor Mendel använde i sitt tidiga arbete med genetik. Mendels korsningar med ärter lade grunden till förståelsen av dominanta och recessiva arvsegenskaper och många klassiska ärftlighetskaraktärer (t.ex. fröform och fröfärg) studeras fortfarande som exempel i grundläggande genetik.

Namnet används också för att beskriva andra ätliga frön från Fabaceae, som t.ex. duvemärta (Cajanus cajan), kikärta, koärta (Vigna unguiculata) och frön från flera arter av Lathyrus. Dessa är allehanda baljväxter och används liknande i köket, men tillhör olika släkten och har varierande egenskaper vad gäller smak, näringsinnehåll och odlingskrav.

P. sativum är en ettårig växt som finns i både upprätta, dvärgväxande former och klättrande, rankande sorter med gripblad (tendriler). Det är en gröda som odlas under en kall säsong och som planteras på vintern eller tidig vår beroende på klimat. Blommorna är typiskt fjärilsformade (ärtfamiljens typiska blomma) och ger upphov till baljor som innehåller flera runda frön. Den genomsnittliga ärtan väger mellan 0,1 och 0,36 gram. Arten odlas både som färsk grönsak (ärtskott, brsädärter) och för att producera torra ärtor, t.ex. klyftärtan; dessa sorter kallas vanligtvis för åkerärter eller torrärter.

P. sativum har odlats i tusentals år, och tidiga odlingsplatser har beskrivits i södra Syrien och sydöstra Turkiet. Arkeologiska fynd visar att ärter odlades redan under det neolitiska skiftet för omkring 7 000–5 000 f.Kr. Odlingen av ärter tillsammans med sädesslag som vete och korn verkar ha följt med spridningen av det neolitiska jordbruket in i Europa. Ärtor finns även omnämnda i antikens Grekland och Rom och användes sedan i olika regionala kök genom medeltiden fram till dagens moderna odlingar och industriprodukter.

Odling och skötsel

Ärtor trivs i svala tempererade klimat och föredrar väldränerad, mullrik jord med neutralt till svagt alkaliskt pH. Många sorter har symbios med kvävefixerande bakterier (rhizobier) i rotknölar, vilket minskar behovet av kvävegödsel och gör ärter värdefulla i växelbruk. Vanliga odlingsråd:

  • Sådjup: normalt 2–4 cm; plantera tidigt på våren eller som höstgröda i milda områden.
  • Radavstånd: beroende på sort; dvärgsorter kan stå tätare än rankande sorter som behöver stöd.
  • Stöd: klättrande sorter behöver störar eller nät för att få god ventilering och enklare skörd.
  • Växtföljd: undvik att odla ärter på samma plats år efter år för att minska risken för sjukdomar.
  • Skörd: för färska ärter skördas baljorna när fröna är fullstorlek men ännu mjuka; torra ärtor skördas efter full mognad och torkning.

Sjukdomar och skadedjur

Vanliga problem i ärtodling är bladlöss och andra skadedjur, ärtblomfluga, och svampsjukdomar som mjöldagg, gråmögel och olika rotsjukdomar. God växtföljd, motståndskraftiga sorter, korrekt skördehantering och ibland biologiska bekämpningsmetoder minskar riskerna. För torrärtor är lagring i torra, svala förhållanden viktigt för att undvika insekter och kvalitetsförsämring.

Användning och näringsinnehåll

Ärtor äts färska, frysta, konserverade eller torkade. Färska ärtor (särskilt nyplockade) har söt smak och används i soppor, grytor, sallader och som tillbehör. Sockerärter och snap-ärter (baljorna äts hela) används som grönsak i wok och som snacks. Torra ärtor används till soppor (t.ex. ärtsoppa), puréer och splitter (klyftärter).

Ärtor är näringsrika: de innehåller relativt höga mängder kolhydrater och protein jämfört med andra grönsaker, samt kostfiber, B‑vitaminer, vitamin C, vitamin K och mineraler som järn, fosfor och magnesium. De bidrar också med vegetabiliskt protein i vegetariska och veganska kostupplägg.

Sorter och förädling

Det finns många sorter anpassade för olika användningsområden: sockerärter (baljan ätlig), trädgårds-/färska ärter (söta, skördas för fröna), åkerärter/torrärter (för förvaring och bearbetning) samt särskilda sorter för konservering och frysning. Förädlingen har fokuserat på sjukdomsresistens, skördsegenskaper, sockerhalt och fröformat (runda vs rynkiga frön som också var Mendels klassiska karaktärer).

Sammanfattning

Pisum sativum är en mångsidig och gammal kulturväxt med både kulinarisk och agronomisk betydelse. Som en kallsäsongsgröda bidrar den till växtföljd och markhälsa genom kvävefixering, samtidigt som den är en viktig del av många kök världen över — från färska sockerärter till torkade ärtor i soppor och grytor.

Pisum sativumZoom
Pisum sativum

Beskrivning av Pisum Sativum

Det är en grönsaksgröda som odlas under en kall säsong. Fröna kan planteras så snart jordtemperaturen når 10 °C, och plantorna växer bäst vid temperaturer mellan 13 °C och 18 °C. De trivs inte i sommarvärmen i varmare tempererade klimat och tropiska låglandsklimat, men växer bra i svalare tropiska områden på hög höjd. Ärter växer bäst i svagt sura, väldränerade jordar.

ÄrtväxtZoom
Ärtväxt

Spridning av frön

Fröna sprids när kapseln är mogen och spricker upp. Det sprider ärtorna över en så stor sträcka som det är möjligt för växten.

Olika ärtsorter

Flera sorter av P. sativum har förädlats. Några exempel som odlas i stor utsträckning är:

  • Pisum sativum var. macrocarpon är allmänt känd som snöärtan.
  • Pisum sativum var. macrocarpon ser. cv. är känd som sockerärta.

Sätt att äta ärter

Färska ärtor äts ofta kokta och smaksatta med smör och/eller mynta som en grönsak som tillbehör. Det är också vanligt att man tillsätter salt till ärtorna när de serveras. Färska ärtor används också i grytor, sallader och grytor. Ärtor i baljorna (särskilt söta sorter som kallas mangetout och sockerärtor, eller de plattare "snöärtorna", som kallas hé lán dòu, 荷兰豆 på kinesiska) används i röranade rätter, särskilt de i det amerikanska kinesiska köket. 2 ärtbaljor håller sig inte så bra när de väl är plockade, och om de inte används snabbt bevaras de bäst genom torkning, konservering eller frysning inom några timmar efter skörden.

Torkade ärtor görs ofta till en soppa eller äts helt enkelt som en egen rätt. I Japan och andra sydostasiatiska länder som Thailand, Taiwan och Malaysia rostas och saltas ärtorna och äts som snacks. I Storbritannien används marrowfat ärtor för att göra pease pudding (eller "pease porridge"), en traditionell maträtt. I Nordamerika är en liknande traditionell maträtt en soppa av klyvda ärtor.

I det kinesiska köket används ärtskott (豆苗 dòu miáo) ofta i röror och priset är relativt högt på grund av den goda smaken.

Vissa former av etikett kräver att ärtor endast ska ätas med en gaffel och inte skjutas på gaffeln med en kniv [3][4].

Torra, gula klyftärterZoom
Torra, gula klyftärter

Frågor och svar

F: Är en ärta en grönsak eller en frukt?


S: Även om en ärta behandlas som en grönsak i matlagningen är den botaniskt sett en frukt.

F: Vad heter den baljväxt som Gregor Mendel använde i sitt arbete med genetik?


S: Den baljväxt som Gregor Mendel använde i sitt arbete med genetik är Pisum sativum.

F: Finns det andra ätbara frön från familjen Fabaceae än ärtor?


S: Ja, det finns andra ätbara frön från familjen Fabaceae, t.ex. duvärtor, kikärtor, koärtor och frön från flera arter av Lathyrus.

F: Vilken typ av växt är P. sativum?


S: P. sativum är en årlig växt.

F: När planteras P. sativum?


S: P. sativum är en sval säsongsgröda, planterad på vintern.

F: Vad är den genomsnittliga vikten för en ärta?


S: Den genomsnittliga ärtan väger mellan 0,1 och 0,36 gram.

F: Har P. sativum odlats under lång tid?


S: Ja, P. sativum har odlats i tusentals år, och odlingen har till och med förknippats med spridningen av det neolitiska jordbruket i Europa.

AlegsaOnline.com - 2020 / 2025 - License CC3