Plommonpuddingmodellen var en tidig (och felaktig) 1900-talsmodell av en atom. Den föreslogs av J.J. Thomson 1904, efter upptäckten av elektronen, men före upptäckten av atomkärnan. Under den tiden visste forskarna att det fanns en positiv laddning i atomen som balanserade elektronernas negativa laddningar, vilket gjorde atomen neutral, men de visste inte var den positiva laddningen kom ifrån. Thomsons modell visade en atom som hade ett positivt laddat medium, eller utrymme, med negativt laddade elektroner inuti mediet. Strax efter att modellen föreslogs kallades den för "plum pudding"-modellen eftersom det positiva mediet var som en pudding med elektroner, eller plommon, inuti.

Definition — vad menade Thomson?

Plommonpuddingmodellen föreställde atomen som en jämnt fördelad, positivt laddad "massa" där de negativt laddade elektronerna var inbäddade på ungefär samma sätt som russin i en kaka eller plommon i en pudding. Modellen betonade att den positiva laddningen inte var koncentrerad i en liten kärna utan utgjorde ett utbrett bakgrundsmedium som höll elektronerna samman och gav atomen dess nettoneutralitet.

Historia och bakgrund

Modellen föreslogs av J.J. Thomson 1904 efter hans arbete med katodstrålar som ledde till upptäckten av elektronen (cirka 1897). Vid den tiden kände man till att atomer var elektriskt neutrala och innehöll negativa partiklar (elektroner), men man förstod inte var den positiva motladdningen fanns. Thomson antog därför ett utbrett positivt medium som kunde balansera elektronernas laddningar.

Varför modellen verkade rimlig

  • Experimenten vid sekelskiftet gav tydlig bevisning för elektronen som partikel men gav ingen information om en kompakt kärna.
  • Modellen förklarade enkelt neutralitet och gav en mekanism för att hålla elektroner i atomen utan att kräva en starkt koncentrerad positiv punktladdning.
  • Metaforen "plum pudding" var lätt att visualisera och användes ofta i populärvetenskapliga skildringar.

Begränsningar och varför modellen frångicks

Tidig experimentell data började emellertid visa brister i modellen. De viktigaste invändningarna var:

  • Modellen kunde inte förklara den stora spridningen av alfapartiklar som observerades i spridningsexperiment.
  • Den förklarade inte detaljerna i atomers spektrallinjer eller varför vissa banor för elektroner gav stabila energitillstånd.

Genombrottet kom med Rutherfords guldfolieexperiment (utfört av Ernest Rutherford tillsammans med Hans Geiger och Ernest Marsden 1909). De skickade alfa-partiklar mot en tunn guldfolie och upptäckte att ett litet antal partiklar blev kraftigt utspridda — något som var omöjligt om den positiva laddningen var jämnt utspridd. Rutherford drog slutsatsen (1911) att atomens positiva laddning och största delen av dess massa är koncentrerad i en mycket liten, tät kärna. Detta ersatte plommonpuddingmodellen och lade grunden för kärnmodellen av atomen.

Efterspel och betydelse

Rutherfords modell följdes av Niels Bohrs kvantiserade bana-modell 1913, som vidare förklarade atomspektra och stabiliteten hos elektroner i atomer. Trots att plommonpuddingmodellen var felaktig i sin strukturella beskrivning, spelade den en viktig roll i vetenskapens utveckling genom att vara ett mellanled: den var ett tidigt försök att förena upptäckten av elektronen med observationen av elektrisk neutralitet och bidrog till de experimentella frågeställningar som ledde till upptäckten av atomkärnan.

Sammanfattning (kort)

  • Föreslagen av: J.J. Thomson, 1904
  • Grundidé: En utbredd positiv laddning med elektroner inbäddade i den.
  • Varför den föll: Rutherfords spridningsexperiment visade en koncentrerad kärna, vilket inte stämmer med plommonpuddingens antagande.
  • Vetenskapligt värde: Viktigt steg i övergången från klassiska modeller till moderna atommodeller.