Azerbajdzjans premiärminister är Azerbajdzjans regeringschef. Azerbajdzjans president utser premiärministern och har i praktiken större befogenheter än premiärministern. Den nuvarande premiärministern är Ali Asadov (tillträdde 2019). Artur Rasizade är en av ämbetets mest långvariga innehavare.

 

Roll och huvudsakliga befogenheter

  • Leda regeringen: Premiärministern styr och koordinerar regeringens arbete och leder Kabinetten (ministerrådet).
  • Verkställande uppgifter: Ansvarar för att genomföra lagar och statliga program samt för den löpande förvaltningen av statens politik.
  • Ekonomiskt ansvar: Medverkar i framtagandet av statens budget och i genomförandet av ekonomisk och social politik.
  • Samordning: Samordnar ministeriernas arbete och kan föreslå organisatoriska och politiska åtgärder för att uppfylla regeringens mål.
  • Representation: Företrädar regeringen i frågor av administrativ och ekonomisk art, både nationellt och i vissa internationella sammanhang.

Utnämning, ansvar och relationen till presidenten

Premiärministern utnämns av presidenten. Ämbetets befogenheter och arbetsfördelningen mellan presidenten och premiärministern styrs av landets konstitution. I Azerbajdzjan har presidenten stora verkställande maktbefogenheter, vilket gör premiärministerns roll mer inriktad på den dagliga förvaltningen och genomförandet av politik som i många frågor initieras eller definieras av presidenten. Presidenten kan även avsätta premiärministern och påverkar regeringens sammansättning i praktiken.

Artur Rasizade

Artur Rasizade är en framträdande person i den moderna azerbajdzjanska politiken och har varit en av de mest långvariga innehavarna av premiärministerposten. Han uppfattas ofta som en erfaren byråkrat som bidrog till kontinuitet i regeringsarbetet över flera presidentskap. Rasizades tid i ämbetet har präglats av fokus på förvaltningens stabilitet och genomförande av statliga program.

Sammanfattningsvis är premiärministerämbetet i Azerbajdzjan centralt för den dagliga regeringsföringen och samordningen av statens administration, men i praktiken begränsat av presidentens starka ställning i landets politiska system.