Dockor – definition, typer och dockspel runt om i världen

Dockor är föremål som används för att gestalta karaktärer och berätta historier i scenkonst och lek. De kan påminna om vanliga dockor men är ofta konstruerade och avsedda för att röras av en människa. För att få en docka att röra sig används olika tekniker — till exempel strängar, stavar, handgrepp eller mekaniska lösningar — så att dockan upplevs som levande för publiken. Den person som arbetar med dockan och får den att röra sig kallas en dockspelare (eller puppeteer). I vissa föreställningar syns dockspelaren inte, medan andra former visar både dockspelaren och dockan, till exempel när en buktalare uppträder tillsammans med sin docka.

Typer av dockor

Marionett – en docka som kontrolleras med trådar eller strängar från ovan. Kräver stor precision och koordination.
Handdocka (glove puppet) – dockan sätts på handen och man rör mun och armar med fingrarna. Vanlig i barnteater.
Stavdocka (rod puppet) – styrs med stavar fästa vid armar eller andra delar av dockan.
Skuggdocka – tunna platta figurer som projiceras som skuggor mot en ljussatt skärm. Vanlig i traditionella former som indonesiska wayang och turkiska karagöz.
Fingerdocka – små dockor som sätts på fingret, ofta för småbarnsstunder.
Bunraku – japansk form där flera dockspelare syns och tillsammans manövrerar en större, finstämd docka.
Automaton och mekaniska dockor – drivs av klockverk eller motorer för repetitiva eller komplexa rörelser.

Hur man manövrerar dockor

Manipulationen kan ske på många sätt beroende på docktypen: med strängar (marionetter), med händer inuti dockan (handdockor), med stavar eller genom mekanik. Dockspelaren använder ofta röst, mimik och ljud för att ge dockan karaktär. I mer avancerade produktioner används scenografi, ljus, musik och skådespeleri för att skapa atmosfär och fördjupa berättelsen.

Dockspel runt om i världen

Dockteater har långa traditioner i många kulturer och används både som underhållning och som ett sätt att förmedla myter, samhällskritik och undervisning. Exempel:

Indonesien – wayang kulit (skuggspel) med intrikata läderfigurer och episk berättartradition.
Japan – bunraku, en högst stiliserad dockteater där flera dockspelare samarbetar kring varje figur.
Turkiet – karagöz och hacivat, populära skuggspelsskildringar av vardagsliv och satir.
Europa – marionetttraditioner i Italien, Tjeckien och Frankrike; även pantomim och underhållningsformer som Punch and Judy i England.

Material och konstruktion

Dockor kan tillverkas av trä, tyg, papier-maché, läder, plast eller metall. Val av material påverkar dockans vikt, rörlighet och uttryck. Ytbehandling, målning och klädsel bidrar till karaktärens personlighet och hjälper publiken att tolka rollerna.

Användningsområden idag

Scenkonst och barnteater
Utbildning och språkträning
Terapi – till exempel dramaterapi och arbetsterapi
Politisk satir och samhällskritik
Film och tv – både som praktiska effekter och för animationstekniker

Att lära sig och bevara traditionen

Att bli dockspelare kräver övning i rörelse, röst och timing. Många teatrar, kulturcentra och festivaler erbjuder kurser och workshops. Traditionella former bevaras av hantverkare och kulturinstitutioner; museer och arkiv visar historiska dockor och dokumenterar tekniker för framtida generationer.

Dockspel är alltså en mångfacetterad konstform med både enkla och tekniskt avancerade uttryck. Genom olika tekniker och kulturella traditioner fortsätter dockor att fascinerar och kommunicera med publiker i alla åldrar.

Handskdockor

Marionett- eller snoddockor

Typer av marionetter

Fingerdocka: En mycket enkel typ av docka där dockan placeras på ett finger och fungerar genom att röra på fingret.

Strumpdocka: En strumpa eller liknande plagg som bärs som en handske, med tummen som käke.

Handdocka: Liknar en fingerdocka, men är större. Dockspelaren använder sina fingrar och sin hand för att arbeta med dockan. Punch and Judy är berömda handdockor.

Pop-up-dockor: En kotte med en stång genom och en docka inuti. När stången trycks uppåt dyker dockan upp.

Paddle Puppet: Dockan sitter i slutet av en paddel. När dockspelaren trampar på paddelns bakre ände lyfts den andra änden upp, vilket gör att det verkar som om dockan rör sig av sig själv.

Jumping Jack: En marionettdocka där marionettens armar och ben är kopplade till ett snöre. När snöret dras ner går armarna och benen upp.

Rod Puppet och Bunraku: Dockan arbetar med hjälp av stavar som fästs vid armar och ben, medan en annan dockspelare rör huvudet och ibland munnen. Bunraku är en speciell typ av japansk stavdockspel.

Skuggdocka: En annan mycket enkel docka. En utklippt figur på en stav hålls framför en lampa. Dess skugga projiceras på en skärm. Marionettspelaren flyttar dockan runt och ger den lite liv. Ibland används färgat papper för att ge dockan en viss färg.

Marionett eller stråkdocka: Den här marionetten rör sig med hjälp av snören som hänger ovanför teatern. Detta är en av de mer komplexa typerna av marionettspel och är svår att behärska eftersom vissa marionetter kan ha upp till trettio strängar.

Ventriloquistfigur eller -docka: Den här dockan är en av de få där publiken ser dockspelaren. Marionettspelaren rör dockans huvud, armar och mun med händerna och med spakar. Föreställningen tar vanligtvis formen av ett samtal mellan dockan och dockspelaren. Dockspelaren talar normalt och tar sedan på sig en annan röst när det är meningen att dockan ska prata. Hans röst verkar komma från magen (latin: "venter"). Hans läppar rör sig inte, men dockans läppar kan röra sig, så det verkar som om dockan talar.

Ticklebug: En typ av handdocka där en person använder fingrarna som kroppsdelar för att se ut som om handen är ett djur. Mittfingret blir djurets huvud, första och tredje fingret blir frambenen och tummen och sista fingret används som bakben.