Slaget om Frankrike var en avgörande kampanj under andra världskriget som inleddes den 10 maj 1940 när den tyska krigsmakten inledde en snabb invasion av Frankrike och de låga länderna. Kampanjen avslutade den så kallade perioden av inaktivitet på västfronten, ofta benämnd det falska kriget, och delades i två huvudfaser med mycket olika karaktär: ett överraskande och snabbt pansargenombrott följt av en systematisk offensiv mot södra Frankrike.

Planering och taktik

Den tyska operationen inleddes med Fall Gelb (på engelska Case Yellow), där huvudmanövern gick genom Ardennerna. Genom att utnyttja terrängens överraskningsmoment och samordnade insatser av pansar och flyg lyckades tyska förband snabbt skära av de allierade linjerna och omringa trupper som avancerat in i Belgien. Den strategiska idén som användes innebar att tränga igenom där försvaret var tunnare och sedan slå en bred knivformad manöver mot kusten, vilket effektivt isolerade delar av de allierade styrkorna.

Dunkerque och evakueringen

Det snabba tyska framryckningen ledde till att stora delar av den brittiska expeditionsstyrkan och många franska soldater blev instängda nära kusten. Mellan slutet av maj och början av juni genomfördes den massiva räddningsinsatsen Operation Dynamo från hamnstaden Dunkerque, där civila och militära fartyg bidrog till evakueringen. Operationen räddade ett stort antal soldater som senare kunde återanvändas i krigsinsatsen mot Tyskland.

Fall Rot och Paris

Efter den inledande fasen följde Fall Rot, en mer metodisk offensiv som startade i början av juni 1940 och syftade till att slå sönder de kvarvarande franska försvarslinjerna och inta resten av landet. Samtidigt utnyttjade axelmakterna politiska möjligheter: Italien gick in i kriget och invaderade delar av sydöstra Frankrike den 10 juni. Under trycket tvingades den franska regeringen att lämna Paris och flytta till Bordeaux som tillfällig säte. Paris intogs av tyska trupper den 14 juni, och efter fortsatta tyska framryckningar förhandlades ett vapenstillestånd och en delvis kapitulation under juni månad.

Ockupation och Vichyregimen

Efter vapenvilan delades Frankrike i en tyskockuperad zon i norr och väst, en mindre italiensk ockupationszon i sydost och ett administrativt självstyrt område i söder, känt som Vichy Frankrike. Vichyregimen fick begränsad suveränitet men samarbetade på olika nivåer med Tyskland. Denna ordning bestod fram till att hela landet kom under tydligare tysk kontroll efter 1942 då södra zonen också togs över den 10 november. Politik, förvaltning och lagstiftning i de ockuperade områdena anpassades i hög grad till den tyska kontrollens krav.

Motstånd och civil påverkan

Under ockupationen utvecklades både samarbete och motstånd. En organiserad motståndsrörelse växte fram i Frankrike, med olika grupper som genomförde sabotage, underrättelseverksamhet och hjälpinsatser för flyktingar och jagade personer. Samtidigt utsattes civilbefolkningen för rationering, tvångsarbete, politisk förföljelse och tillfälliga deportationer beroende på den tyska ockupationsmaktens policy.

Konsekvenser för kriget

Slaget om Frankrike hade långtgående följder. Det tog bort en viktig västeuropeisk fiende och gav Tyskland kontroll över stora delar av Atlantkusten, vilket förändrade balansen i Västeuropa. För Storbritannien innebar förlusten av Frankrike en isolerad position som bidrog till att landet var tvunget att omorganisera sitt försvar och förbereda sig för fortsatt motstånd, bland annat i form av luftstrider som följde senare samma år. De evakuerade trupperna från Dunkerque kom att spela en strategisk roll i kommande operationer.

Återerövring och efterspel

De allierades återkomst till Frankrike skedde under 1944 genom landstigningar i Normandie och senare i Provence. Efter befrielsen följde en period av politisk omprövning, rättsliga processer mot kollaboratörer och omfattande återuppbyggnad. Frankrikes delning under ockupationen och erfarenheterna av Vichyregimen lämnade djupa spår i landets politiska och sociala liv under efterkrigstiden.

Vidare läsning och källor