Den barstjärtade vadaren (Limosa lapponica) är en stor vadare i familjen Scolopacidae. Den häckar i arktiska kuster och på tundra, främst i den gamla världen, och övervintrar på kuster i tempererade och tropiska områden i den gamla världen. Många bestånd genomför imponerande långflyttningar varje år.
Utseende
Barstjärtad vadare är en stor vadare, med en kroppslängd på ungefär 35–41 cm. Den har en lång, något nedåtböjd näbb och långa ben. I häckningsdräkt är adulta fåglar ofta rödbruna på hals och bröst, medan icke-häckande individer är mer gråbruna och streckade. Honan är i allmänhet något större än hanen.
Utbredning och flyttning
Arten häckar i arktiska områden i Eurasien och delar av norra Nordamerika beroende på underart. Vinterkvistning sker längs kuster i Västeuropa, Afrika, södra Asien och Australien/Nya Zeeland beroende på population. Vissa bestånd har mycket långa, direktflyg över öppet hav, medan andra använder kustnära flyttvägar med viktiga mellanlandningsplatser.
Dess flyttning är särskilt noterbar: barstjärtad vadare har den längsta kända icke-stop-flygningen hos någon fågel, med dokumenterade sammanhängande flygningar på över 11 000 km från häckområden till övervintringsområden. Satellitmärkning och ringmärkning har avslöjat dessa extrema flyttningar och visat hur beroende arten är av skyddade mellanlandningsplatser.
Ekologi och beteende
Barstjärtad vadare lever främst av ryggradslösa djur som maskar, musslor, kräftdjur och andra små byten som de hittar i mudder och sand vid kuster och i våtmarker. Under häckningssäsongen betar de också i tundran. De bygger enkla bon på marken; honan lägger vanligen 3–4 ägg och båda föräldrarna deltar i ruvningen. Nykläckta ungar är relativt självständiga och lämnar boet kort efter kläckningen.
Hot och bevarande
Populationerna påverkas av förlust och försämring av våtmarker och viktiga mellanlandningsområden (till exempel områden i Yellow Sea/Gulashavet), störningar längs kusterna, föroreningar och klimatförändringar som påverkar både häck- och övervintringsområden. Vissa bestånd har minskat och arten övervakas noggrant av fågelforskare genom ringmärkning och satellitspårning.
Bevarandeinsatser fokuserar på att skydda kritiska mellanlandningsplatser, minska habitatförlust och förbättra förvaltning av kust- och våtmarksområden. Internationellt samarbete är viktigt eftersom arten korsar många länder under sina flyttningar.


