Semivokaler är konsonanter som ljudmässigt ligger nära vokaler. De kallas också glidljud eller approximanter: de har vokalliknande formanter men är korta och icke-syllabiska, det vill säga de bildar normalt inte en egen stavelse utan fungerar som en del av stavelsens början eller slut. På engelska skrivs semivokaler ofta med bokstäverna W och Y (transkriberas som /w/ respektive /j/ i IPA). Semivokaler fungerar ofta som glidande övergångar mellan två vokalljud i diftonger eller som konsonantiska ljud i stavelsens onset.
Ljudegenskaper
Semivokaler kännetecknas av:
- Approximativ artikulation: talorganen närmar sig varandra utan att skapa en fullständig luftströmshinder, till skillnad från frikativor eller klusiler.
- Vokalliknande spektrum: de uppvisar formanter som påminner om vokaler, men är vanligen kortare och icke-syllabiska.
- Vanliga IPA-symboler: /j/ för den palatala approximanten (som i engelska "yes") och /w/ för den labiovelara approximanten (som i engelska "wet").
Exempel i olika språk
- Engelska: initialt /j/ i "yes" /jɛs/ och /w/ i "wet" /wɛt/. I engelska förekommer också slutande glidljud i diftonger, t.ex. /aɪ/ i "my".
- Svenska: svenska har /j/ som semivokal, t.ex. i ja /ja/ och nej /nej/. Ljudet fungerar som en konsonant i stavelsens början och är icke-syllabiskt.
- Spanska och franska: i franska oui /wi/ och i spanska bildas ofta /j/ i ord som tierra [ˈtjera], där j-ljudet är en glidkonsonant.
- Diftonger: i många språk utgör semivokaler den ena halvan av en diftong (t.ex. ett vokalljud följt av en slutande /j/ eller /w/).
Skillnaden mellan semivokaler och vokaler
- Syllabicitet: vokaler är syllabiska (kan bära en stavelse), semivokaler är i regel icke-syllabiska.
- Längd och tyngd: semivokaler är kortare och svagare än fulla vokaler.
- Fonologisk funktion: i många språk räknas semivokaler fonologiskt som konsonanter eftersom de fungerar som stavelseinledningar, även om de akustiskt liknar vokaler.
Ortografi och historik (latinexemplet)
I latin användes ursprungligen samma bokstäver för vokal- och konsonantvärden av samma ljud: bokstaven V skrevs för både vokalen /u/ och den konsonantiska halvvokalen /w/, och bokstaven I för både vokalen /i/ och den konsonantiska halvvokalen /j/. Därför kan man i äldre texter se former som Gaivs Ivlivs Caesar för Gaius Julius Caesar och vinum stavat med V för både vokal och konsonant. Bokstaven J infördes gradvis under medeltiden för att tydliggöra det konsonantiska I-ljudet (/j/), och under senmedeltid/renässans skilde man också ut U och V i skrift för att representera vokal respektive konsonant tydligare. (Se även historisk utveckling efter Romarrikets fall.)
Varianter och relaterade ljud
I vissa språk finns fler approximanter som kan fungera som semivokaler, till exempel labiodentala approximanter eller retroflexa varianter. Gränsen mellan en hög icke-ckyllisk vokal (till exempel en icke-syllabisk [i̯] eller [u̯]) och en semivokal kan vara skiftande beroende på språkets fonologi och analys.
Sammanfattningsvis är semivokaler konsonantiska, vokalliknande ljud (glidljud) som förekommer i början eller slutet av stavelser, ofta skrivna med bokstäver som W och Y i moderna alfabet och transkriberade med /w/ och /j/ i IPA. I skrivsystem med lång historia, som latin, har samma bokstäver länge använts för både vokal- och konsonantvärden, tills särskilda former som J och U infördes för att klargöra skillnaden.