Sydafrikanska gränskriget: Namibias självständighetskrig 1966–1990

Djupgående kronologi av Sydafrikanska gränskriget (1966–1990): SWAPO, Angola, Kuba och vägen till Namibias självständighet — politiska orsaker, strider och fredsavtal.

Det sydafrikanska gränskriget avser den konflikt som ägde rum mellan 1966 och 1990 främst i sydvästra Afrika (numera Namibia) mellan Sydafrika på ena sidan och Sydvästafrikanska folkorganisationen (SWAPO) och dess allierade på den andra.

Konfliktens rötter kan spåras tillbaka till första världskriget, då Sydafrika invaderade och erövrade kolonin Tyska Sydvästafrika på uppdrag av det brittiska imperiet och de andra allierade i första världskriget. Efter det tyska nederlaget gav Nationernas förbund Sydafrika mandat att förvalta området tills dess att invånarna var redo att styra sig själva.

Efter andra världskriget vägrade Sydafrika att överlämna sydvästra Afrika till ett föreslaget avtal med Förenta nationerna om förvaltarskap och begärde i stället rätten att annektera det som en femte provins. Åtgärder vidtogs för att integrera Sydvästafrika i Sydafrika, bland annat genom att ge den lokala vita befolkningen rätt att välja representanter till Sydafrikas parlament.

1962 bildades SWAPO för att göra motstånd mot det sydafrikanska styret och kräva sydvästafrikansk självständighet. Med stöd från Sovjetunionen började SWAPO utbilda gerillasoldater och från och med 1966 drabbade SWAPO ofta samman med den sydafrikanska polisen och armén. Kriget gick in i en ny fas 1975, när Angola blev självständigt och dess nya kommunistiska regering började ge stöd till gerillan. Sydafrikanska trupper inledde räder i Angola för att förstöra SWAPO-baser, vilket ledde till strider med den angolanska armén. Kuba, som hade skickat trupper för att stödja den angolanska regeringen, var direkt inblandat i några av dessa strider.

År 1988 undertecknade Sydafrika, Angola och Kuba ett trepartsavtal där de förband sig att arbeta för fred. Kuba gick med på att dra sig tillbaka från Angola om Sydafrika drog sig tillbaka från Sydvästafrika och gav detta område självständighet. Sydvästafrika blev självständigt som Namibia i början av 1990.

Bakgrund och politisk kontext

Konflikten utspelade sig i skuggan av apartheidsystemet i Sydafrika och den bredare kalla krigskonfrontationen. Sydafrikas försök att formellt integrera sydvästra Afrika i sin statsbildning mötte internationellt motstånd. Inom regionen stödde flera afrikanska befrielserörelser varandra, och SWAPO erkändes av flera stater och organisationer som den legitima företrädaren för namibiernas rätt till självbestämmande.

SWAPO, PLAN och gerillakrigföring

SWAPO:s väpnade gren kallades People's Liberation Army of Namibia (PLAN). Organisationen rekryterade, utbildade och organiserade gerillarörelser som genomförde anfall mot sydafrikanska militära och administrativa mål i området. SWAPO hade baser och logistiskt stöd i grannländer, framför allt i Angola och Zambia, och fick militärt och materiellt stöd från östblocket.

Ledare som Sam Nujoma spelade en central roll i den politiska kampen för självständighet. SWAPO kombinerade väpnad kamp med diplomatiskt arbete i FN och bland icke-statliga organisationer för att isolera det sydafrikanska styret.

Sydafrikanska operationer och stora stridsmiljöer

Sydafrikanska förband genomförde återkommande gränsövergångar och räder in i Angola för att slå ut SWAPO-baser och försörjningslinjer. Några välkända operationer inkluderar Operation Reindeer (1978), där bland annat angivet angrepp riktades mot lägret i Cassinga i Angola, vilket väckte internationell uppmärksamhet och kritik. Under 1980-talet intensifierades striderna ytterligare med större fältslag vid Cuito Cuanavale och stora lokala offensiver såsom Operation Protea, Askari och Moduler/Hooper.

Kubanska styrkor gick in i Angola på inbjudan av MPLA-regeringen för att stödja den angolanska armén mot både inhemska motståndsgrupper och sydafrikanska insatser. Under senare delen av 1980-talet nådde dessa sammandrabbningar en nivå där både militära och politiska aktörer såg förhandlingslösningar som ett sätt att undvika fortsatt eskalation.

Internationellt tryck, FN och förhandlingar

FN spelade en viktig roll i processen mot namibisk självständighet. Resolutioner, diplomatiskt tryck och krav på genomförande av en övergångsplan bidrog till att forma förutsättningarna för fred. Planen för Namibias självständighet hade föreslagits i form av bland annat FN-resolution 435 (1978), som innehöll riktlinjer för en övergångsadministration och allmänna val.

Det slutliga genombrottet kom i och med förhandlingarna 1988 som ledde till det så kallade New York-avtalet (Tripartite Accord) mellan Angola, Kuba och Sydafrika. Avtalet kopplade samman kubansk reträtt från Angola med en sydafrikansk reträtt från Namibia och implementering av FN:s plan för övergång till självstyre. Implementeringen övervakades av FN och ledde till insättning av United Nations Transition Assistance Group (UNTAG) inför valen 1989.

Vägen till självständighet och efterspel

I november 1989 genomfördes FN-övervakade val i Namibia med hög röstdeltagande. SWAPO vann majoriteten och Sam Nujoma valdes till Namibias första president. Den formella självständigheten utropades den 21 mars 1990. Avtalen innebar även en successiv tillbakadragning av kubanska trupper från Angola och en minskning av direkt sydafrikansk militär närvaro i regionen.

Konsekvenser och arv

• Mänskliga kostnader: Konflikten orsakade tusentals dödsfall, många skadade samt omfattande intern och extern fördrivning. Civila drabbades hårt, inte minst genom attacker, försvunna familjemedlemmar och flyktingsituationer.
• Miljöpåverkan och minor: Landminor och militär infrastruktur påverkade samhällen under lång tid efter krigets slut och har krävt omfattande sanering.
• Politisk utveckling: SWAPO blev det dominerande politiska partiet i det självständiga Namibia. Regionens geopolitik förändrades – flera konflikter kylades ned och södra Afrika gick gradvis mot större stabilitet, samtidigt som apartheidsystemet i Sydafrika levde kvar några år till och först avskaffades fullt ut i mitten av 1990-talet.
• Internationell rätt och opinion: Fallet Namibia stärkte idéer om självbestämmande och belyste FN:s roll i avkolonisering och konfliktlösning under kalla krigets slutskede.

Sammanfattningsvis var det sydafrikanska gränskriget både en regional och internationell konflikt: en kamp för nationellt självbestämmande i Namibia som samtidigt blev ett fält för kalla krigets maktspel. Avtalen i slutet av 1980-talet och FN:s insatser möjliggjorde en övergång till självstyre, men arvet efter decennier av konflikt — socialt, ekonomiskt och materiellt — har format Namibias och regionens utveckling långt efter 1990.

Frågor och svar

Fråga: Vad var det sydafrikanska gränskriget?

F: Vilka var orsakerna till denna konflikt?

F: Hur bildades SWAPO?

F: Hur blev Kuba inblandat i detta krig?

F: Vilket avtal avslutade detta krig?

F: När blev Namibia självständigt?

Sök med bokstav