Tanto: japanskt kortsvärd (dolk) — samurajens dolda vapen, historia & typer

Upptäck tanton — det japanska kortsvärdet: samurajens dolda vapen. Historia, typer, berömda smeder och hantverkets konst genom 800 år. Läs mer!

Tanto är ett japanskt kort svärd eller dolk som använts av samurajklassen och civila i flera hundra år. Tantos form och funktion har varierat över tid, från enkla bruksredskap till högklassiga konstföremål.

Storlek och proportioner

Tantons traditionella totala längd brukar anges som ungefär 1 shaku (cirka 30 cm eller 11,93 tum), där bladets längd ofta varierade mellan cirka 12,5 cm och 30 cm. Blad som var längre än den traditionella tanto-storleken kunde klassificeras som ko-wakizashi (ibland kallat "litet kort svärd") eller som O-tanto / sunobi tanto när de var förlängda jämfört med den klassiska modellen. Både mått och proportioner påverkade hur bladet balanserades och vilken typ av stridsfunktion det hade.

Form och konstruktion

Tanton är vanligen ett vapen med ett enkeläggat blad, ofta något böjt, men det finns även undantag som dubbeleggade varianter. Typiska konstruktionsdetaljer inkluderar:

• Hamon – den synliga temperlinjen på bladet, skapad genom differentierad värmebehandling. Ett vackert och klart hamon var tecken på skickligt smide.
• Hål för nitar (mekugi-ana) och träfattning (tsuka) för fäste av handtaget.
• Habaki – en metallkrage vid bladets bas som låser bladet i skidan (saya).

Historisk utveckling

Tanton uppkom redan under Heian-perioden (794–1185 e.Kr.) och vidareutvecklades som både vapen och konstobjekt under efterföljande epoker. Under Kamakura-perioden (1185–1333 e.Kr.) förfinades smidesmetoderna och tanton blev alltmer ett uttryck för smedens konstnärskap. Under Nambokuchō-perioden (1336–1392 e.Kr.) förekom exempel på längre, smalare blad – dessa blev tunnare och bredare i vissa varianter, vilket ökade genomträngningsförmågan. Under Muromachi-perioden (1336–1573 e.Kr.) återgick vissa stilelement till smalare bladkonstruktioner.

I början av Edo-perioden (1603–1868 e.Kr.) präglades tillverkningen av längre perioder av fred, vilket ledde till färre men ofta kvalitativt mycket fina blad. Hamon kunde bli mer dekorativt vågig och poleringar mer eleganta. Under dessa epoker etablerades även professionella smedskolor och regionala stilar.

Framstående smeder och regionala skolor

Under de perioder då tanton utvecklades dök flera kända smeder och traditioner upp. Exempel på berömda namn som ofta nämns i samband med högklassiga kortsvärd är grupper som arbetade i olika den (traditioner): Sukesada och Norimitsu (Bizen-den), Kanemoto och Kanesada (Mino-den) samt Muramasa och Masashige (Ise). Dessa smeder utvecklade särpräglade ytor, hamon och metallurgiska tekniker som gav bladet både funktion och estetiskt värde.

Typer och utformningar

Det finns många varianter av tanto, klassificerade både efter fäste och bladform. En vanlig indelning efter handskydd är:

• tanto med ett skydd som kallas tsuba;
• tanto med en aikuchi-stil som bevakare;
• tanto med hamadashi-stil för bevakning.

De mest populära av dessa var aikuchi och hamadashi, eftersom de hade liten vakt och var lättare att bära dolt. På slagfältet var ett stort handskydd sällan nödvändigt för ett vapen avsedd för närstrid eller underhandsanvändning.

Vanliga bladtyper baserat på tvärsnitt och profil inkluderar:

• Hira-zukuri – med ett platt, tjockt blad utan åslinje, avsett för både skärande och stickande slag.
• Shobu-zukuri – med åslinje och ofta en bo-hi (blodspår) för att lätta upp vikten.
• Moroha – dubbeleggad och mycket sällsynt; ett unikt utförande som ger möjlighet att hugga från båda sidor.
• Kissaki-moroha-zukuri – med en mycket lång och spetsig spets (o-kissaki) för maximal penetrationsförmåga.
• Kaiken – ett kort dolkliknande blad, traditionellt buren av kvinnor för självförsvar och ceremoniella ändamål.

Användning och stridsteknik

När tanton användes i strid var dess uppgift ofta att användas i mycket nära kontakt, där ett långsmalt och starkt blad kunde penetrera skydd eller hitta öppningar i rustning. Den ideala profilen för genomträngning var ofta ett långt, smalt blad med relativt tjock rygg. Slag och stötar kunde riktas mot fogar i rustningen eller underarmspartier. Tantos bars ofta i ett brett tygbälte (obi) med eggkanten uppåt och handtaget vänt åt höger, vilket gjorde den lätt att dra snabbt.

I hemmiljö var tanto vanligt förvarad tillsammans med wakizashi (kortsvärd) i samurajers hem. Kvinnliga samurajer (onna-bugeisha) lärdes använda korta dolkar som tanto eller kaiken för självförsvar. Vid självmordsritualer brukade kvinnor i vissa fall utföra jigai (att skära halsen); detta utfördes med korta dolkar som tanto/kaiken. Manliga samurajer utförde seppuku (eller hara-kiri) med ett wakizashi eller kortare katana för att ta ut inälvor, vilket var en annan form av ritualiserat självmord.

Estetik och ceremoniellt värde

Förutom sin praktiska funktion var många tantos också utsmyckade konstverk. Poleringar, hamon, kovarv, mekugi och skaftets dekorationer kunde vara mycket detaljerade. Olika poleringstekniker framhävde stålets struktur (hada) och temperlinjens konstnärliga mönster. Vissa exemplar tillverkades uttryckligen för ceremoniellt bruk eller som statussymboler snarare än för strid.

Moderna aspekter

Idag är antika och välbevarade tanto eftertraktade bland samlare, museer och praktiker av japanska kampsporter (t.ex. tantojutsu inom olika budo-grenar). Tillverkning av traditionella tanto följer än i dag gamla smides- och värmebehandlingstekniker, men modern lagstiftning i olika länder påverkar handel och innehav av skarpa blad. Reproduktions- och träningsvarianter (t.ex. iaitō eller shinken) används i kampsport och som samlarobjekt.

Sammanfattning

Tanto är ett mångsidigt japanskt kortsvärd med en lång historia som sträcker sig från Heian-periodens vardagliga bruk till Edo-periodens konstnärliga föremål. Dess variation i form — från platta hira-zukuri-blad till sällsynta moroha-utföranden — visar på både praktisk anpassning till stridens krav och på en rik estetisk tradition inom japanskt svärdssmide. Tantos roll som både dolt vapen, försvarsinstrument för kvinnor och som ceremoniellt objekt gör det till en viktig del av den japanska vapen- och kulturhistorien.

Frågor och svar

F: Vad är en tantō?

F: När dök tantō upp för första gången?

F: Vilka är några av de olika stilarna av tantōs?

F: Hur var traditionella tantōs stora?

F: Hur förändrades tantons storlek och form med tiden?

F: Hur bars den av samurajkrigare?

Fråga: Vilken typ av rituellt självmord kunde utföras med hjälp av en tanto?

Sök med bokstav