Tierce de Picardie (Picardie-ters): durackord som avslutar mollstycken
Tierce de Picardie: mollstycken avslutas med ett durackord — historik, musikexempel (Bach, Greensleeves), teori och hur durslutet skapar känsla av lättnad och upplösning.
Inom musiken är Tierce de Picardie ett durackord i slutet av ett musikstycke i moll.
Tonal funktion och teori
En Picardie-ters innebär att den tredje tonen i tonarten höjs i det sista ackordet så att mollens lilla ters (lilla tersen) blir en stor ters. I praktiken betyder det att ett ackord som annars skulle vara moll görs till dur i slutet: exempelvis i a-moll är den normala tredje tonen C (a–c–e). För en Picardie-ters höjs C till C#, och slutackordet blir A-dur (a–c#–e).
Effekten är ofta en känsla av upplösning eller lättnad efter den mer "mörka" eller spända klangen i moll. En del av förklaringen ligger i hur intervall uppfattas: den stora tersen ligger bättre i relation till övertonserien och uppfattas som mer konsonant i det slutliga ackordet än den lilla tersen.
Notering och avgränsning
Notationstekniskt skrivs Picardie-ters ofta som ett vanligt durackord i slutet, eller med ett korsförtecken (accidental) som höjer tredje tonen i sista takten. Termen gäller normalt endast när det är endast det sista ackordet som byter till dur. Om en hel sats eller slutavsnitt övergår till dur, räknas det inte som en Picardie-ters utan som en modulering eller avslutning i dur.
Historisk användning
På 1500- och 1600-talen var detta ett mycket vanligt sätt att avsluta ett stycke i moll. Under renässansen och barocken användes Picardie-ters ofta i kyrkomusik, koraler och instrumentalmusik för att ge en uppmuntrande eller ceremoniell slutkänsla.
Termen introducerades 1767 av Rousseau i hans "Dictionnaire de musique" (musiklexikon). "Tierce" betyder "tredje", men varför han lade till "Picardie" (därefter kopplat till Picardie är ett område i norra Frankrike) är inte helt klarlagt och förblir delvis oklart.
Exempel och kompositörer
Bach använde den ganska ofta i sin musik. Den första satsen i "Konsert för två violiner och orkester" är ett bra exempel. I hans "Fantasia och fuga i g-moll BWV542" avslutas fugan med en Tierce de Picardie och, i vissa utgåvor, även med fantasin. Det är möjligt att Bach skulle ha avslutat Fantasien med ett durackord endast om han spelade den för sig själv (utan fuga), men vi kan inte vara säkra på detta.
Ett annat bra exempel på Tierce de Picardie är slutet av kantat nr 82 "Ich Habe Genug", som är mycket effektiv. Ett annat känt stycke som slutar med en Tierce de Picardie är Greensleeves.
En modern kontrast: Beethovens femte symfoni är i c-moll men sista satsen är i dur. Detta är inte en Tierce de Picardie i det här fallet, eftersom termen endast gäller när bara det sista ackordet ändras — här har hela satsen modulerat till dur.
Användning i senare musik och populärkultur
Efter barocken blev Picardie-ters mindre normalt i strikt klassisk satslära, men förekommer fortfarande som uttrycksmedel hos kompositörer som vill skapa en överraskande men tillfredsställande avslutning. I folkmusik och sånger (som Greensleeves) och även i populärmusik dyker Picardie-ters upp ibland för att ge en ljusare slutkänsla efter verser i moll.
Sammanfattning
- Tierce de Picardie = slutligt durackord i ett stycke i moll genom att den tredje tonen höjs.
- Vanligt under 1500–1600-talen och ofta i barockens kyrkomusik och instrumentalmusik.
- Skapar känsla av upplösning; skiljer sig från att hela satsen modulerar till dur.
- Termen myntades av Rousseau 1767 och namnets ursprung är oklart.
Frågor och svar
F: Vad är en Tierce de Picardie?
A: En Tierce de Picardie är ett durackord i slutet av ett musikstycke i moll. Det var vanligt förekommande på 1500- och 1600-talen för att ge avlastning från spänningen i den molltonarten.
F: Varför ger slutet i dur en känsla av lättnad efter spänningen i moll?
S: När något skrivs i moll låter det melankoliskt eller stört i musiken eftersom den tredje tonen i skalan är platt (sänkt med en halvton). Detta skapar dissonans mot grundtonen (skalans första ton). Att avsluta med ett durackord löser upp denna dissonans och ger lättnad.
F: Vem introducerade denna term?
S: Termen introducerades av Rousseau i hans "Dictionnaire de musique" (musiklexikon) 1767.
F: Vad betyder "Tierce"?
S: Tierce betyder "tredje".
F: Varför kallade Rousseau den för "Picardie"?
S: Ingen vet varför han kallade det "Picardie" (Picardie är ett område i Frankrike).
Fråga: Vilka kända kompositörer har använt sig av denna teknik?
S: Bach och Beethoven är två kända kompositörer som har använt denna teknik. Exempel är Beethovens femte symfoni, Bachs konsert för två violiner och orkester, Fantasia och fuga i g-moll BWV542, kantat nr 82 "Ich Habe Genug" och Greensleeves.
Fråga: När skulle Bach ha avslutat Fantasie med endast ett durackord om den spelades för sig själv utan fuga?
Svar: Det är möjligt att Bach skulle ha avslutat Fantasie med enbart ett durackord om han spelade den ensam utan fuga, men vi kan inte vara säkra.
Sök