Konsert (musikverk): Vad är en concerto? Definition och historia
Lär dig vad en konsert/concerto är — definition, solist vs orkester, historia från 1600-talets Italien och olika former som violinkonsert, pianokonsert och concerto grosso.
En konsert (musikverk), ofta kallad concerto på italienska, är ett musikstycke för ett soloinstrument och en orkester. I praktiken kan ordet "konsert" på svenska också betyda ett offentligt framförande (ett evenemang). När en orkester spelar på en sådan konsert kan de framföra både en symfoni (ett stycke för orkester) och en konsert (ett stycke där en solist framträder tillsammans med orkestern). Om soloinstrumentet är en violin kallas stycket för en violinkonsert, om det är ett piano kallas det för en pianokonsert osv. Orkestern ackompanjerar solisten, men samarbetet är ofta nära: dirigenten ska lyssna på solisten och få orkestern att ackompanjera på ett känsligt sätt, så att balans, tempo och uttryck fungerar tillsammans.
Vad ordet betyder
Ordet "concerto" är ett italienskt ord (det andra "c" uttalas som ett engelskt "ch"). Ursprungligen betyder det ungefär "överenskommelse" eller "samspel" — en beskrivning av relationen mellan solist och orkester. Den engelska pluralformen är "concertos", medan italienska pluralformen är "concerti".
Struktur och typiska kännetecken
- En klassisk konsert består ofta av tre satser i snabb–långsam–snabb ordning (t.ex. allegro – adagio – allegro).
- Första satsen i klassiska konserter använder ofta en speciell form kallad "dubbelexposition" (solo och orkester introducerar teman) och bygger på sonatformens principer.
- I barockkonserten förekommer ofta ett återkommande orkesterstycke (ritornello) som växlar med solistiska episoder.
- En vanlig del är kadenzen — ett virtuost, ofta oackompanjerat avsnitt nära slutet av en sats där solisten visar teknisk skicklighet. Historiskt improviserade solisterna kadenser, senare skrev kompositörer dem ut.
- Relationen mellan solist och orkester kan variera mellan tydligt solo/ackompanjemang och mer dialogiskt samspel.
Olika typer av konserter
- Solo concerto: ett soloinstrument mot orkester (vanligast).
- Double eller triple concerto: två eller flera solister (t.ex. Brahms dubbelkonsert för violin och cello).
- Concerto grosso: barock genre med en liten grupp solister (concertino) mot hela orkestern (ripieno).
- Concerto for orchestra: där orkestern själv fungerar som "solist", med framträdande partier spridda över olika instrumentgrupper (exempel: Bartóks "Concerto for Orchestra").
Kort historik
Konserten som form blev populär under 1600-talet i Italien. Tidiga former som concerto grosso utvecklades av kompositörer som Arcangelo Corelli och senare använde Antonio Vivaldi och Johann Sebastian Bach solokonserten för en rad instrument (Vivaldis "De fyra årstiderna" är ett känt exempel på solokonsert i barockstil).
Under den klassiska perioden vidareutvecklades formen av kompositörer som Wolfgang Amadeus Mozart (många pianokonserter och konserter för andra instrument) och Ludwig van Beethoven (t.ex. Violinkonsert i D-dur). Här blev den dramaturgiska kontrasten mellan orkester och solist ett viktigt uttrycksmedel.
I romantiken betonades solistens virtuosa uppvisning alltmer — kompositörer och virtuoser som Niccolò Paganini, Frédéric Chopin, Piotr Tjajkovskij och Sergej Rachmaninov skrev tekniskt krävande konserter som ofta blir publikfavoriter.
Under 1900-talet och framåt har konsertformen fortsatt att utvecklas: kompositörer som Béla Bartók, Dmitrij Sjostakovitj, Sergej Prokofjev och Maurice Ravel skrev konserter som leker med form, orkestrering och harmonik. Samtidigt har influenser från jazz, folkmusik och nyare tekniker påverkat hur konserter skrivs och framförs.
Solistens och dirigentens roller
Solisten ansvarar för det solistiska uttrycket, frasering och tekniska moment. Dirigenten ansvarar för helheten: tempo, balans mellan orkester och solist samt samspel. I många konserter leder dirigenten orkesterns insatser medan hen reagerar på solistens rytmiska frihet (t.ex. rubato). I historiska framföranden kunde solisten ibland spela utan dirigent och leda via sitt spel.
Kända exempel
- Antonio Vivaldi – "De fyra årstiderna" (exempel på barock solokonsert)
- Wolfgang Amadeus Mozart – pianokonserter (många binära och solistiska mästerverk)
- Ludwig van Beethoven – Violinkonsert i D-dur
- Pyotr Ilyich Tchaikovsky – Pianokonsert nr 1
- Béla Bartók – "Concerto for Orchestra" (exempel på orkestern som solist)
Sammanfattning: En konsert/concerto är en form där ett eller flera soloinstrument spelar tillsammans med en orkester i ett växelspel mellan solistisk framtoning och orkestralt stöd. Formen har rika historiska rötter och har utvecklats genom barocken, klassicismen, romantiken och in i modern tid, med stora variationer i form, teknisk nivå och uttryck.
Konserten under barocken
Solokonserten blev populär hos kompositörer som Antonio Vivaldi (1678-1741), som skrev över 400 konserter för olika instrument. Hans mest kända konserter är en grupp på fyra som kallas De fyra årstiderna. Det är violinkonserter och varje konsert behandlar i tur och ordning en av årstiderna: vår, sommar, höst och vinter. Många andra barockkompositörer skrev konserter: Johann Sebastian Bach (1685-1750) skrev flera konserter för violin, men endast två har överlevt, de andra har gått förlorade. Han skrev också solokonserter för cembalo. George Frideric Händel (1685-1759) skrev konserter för orgel. Orglar i England var mycket små på den tiden och balanserade väl med en orkester. Händel satte ibland in pauser i sina konserter där solisten kunde improvisera (hitta på) lite musik. Dessa improviserade bitar blev kända som "kadenser". Sedan dess har konserter alltid haft kadenser där solisten kan visa hur bra han eller hon är på att spela och improvisera. Vissa kompositörer skrev sina egna kadenser.
Konserten under den klassiska perioden
Under den klassiska perioden skrev Joseph Haydn (1732-1809) några konserter, bland annat två för cello, men han är mer känd för sina symfonier. Det var Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) som skrev många underbara pianokonserter. Detta var vid en tid då pianot var ett nytt instrument. Mozart var en briljant pianist och han skrev de flesta av dem för att själv spela dem. Han skrev också fem violinkonserter, fyra hornkonserter, två flöjtkonserter och en klarinettkonsert. Han skrev också konserter för mer än en solist, t.ex. en flöjt- och harpkonsert och en violin- och violakonsert som han kallade Sinfonia Concertante. Vid den här tiden hade konserter alltid tre satser: en snabb sats (vanligen i sonatform), en långsam och en snabb sats (ofta en rondo) att avsluta med.
Ludwig van Beethoven (1770-1827) blev känd som pianist innan han blev känd som kompositör. Han skrev fem pianokonserter. Den sista, som i engelskspråkiga länder är känd som Kejsarkonserten, är ett mycket stort och kraftfullt verk som ser fram emot den romantiska periodens musik. Beethoven skrev en vacker violinkonsert. På den tiden tyckte alla att den var för svår för solisten att spela, men i takt med att kompositörerna skrev svårare och svårare musik var spelarna tvungna att bli bättre och bättre. Numera borde varje professionell violinist kunna spela den. Beethoven skrev också en trippelkonsert för piano, violin, cello och orkester.
Konserten under den romantiska perioden
1800-talet är känt som romantikens tid. Människor avgudade kreativa män som konstnärer, musiker och författare (tiden för kvinnors jämlikhet hade ännu inte kommit). De sågs som hjältar. Konserten passade mycket väl in i detta sätt att tänka. Solisten var en stor hjälte och konserten gav honom möjlighet att visa upp sin fantastiska teknik. Violinisten och kompositören Niccolò Paganini (1782-1840) var en av dessa stora hjältar. Han spelade fiol som ingen annan någonsin hade gjort, och eftersom han var en tunn, mager man med blekt ansikte och långt hår tyckte folk att han såg ut som djävulen. Han skrev violinkonserter som på den tiden bara han själv kunde spela.
Romantiska och moderna konserter
Några av de mest kända violinkonserterna från 1800- och 1900-talet är de av Felix Mendelssohn, Max Bruch (nr 1), Johannes Brahms, Pjotr Iljitj Tjajkovskij, Edward Elgar, Dmitri Sjostakovitj (nr 1), Béla Bartók, Alban Berg, Igor Stravinskij och Sir William Walton.
Berömda pianokonserter efter Beethovens tid är bland annat av Frederic Chopin (2), Robert Schumann, Johannes Brahms (2), Pjotr I. Tjajkovskij (3), Edvard Grieg, Sergej Rachmaninov (4), BélaBartók (3), Sergej Prokofjev (5) och Igor Stravinskij.
Berömda cellokonserter är bland annat av Antonín Dvořák, Edouard Lalo, Edward Elgar och Dmitri Sjostakovitj. Tjajkovskij skrev ett stycke för cello och orkester som heter Rokokovariationer och Benjamin Britten skrev ett stycke för cello och orkester som han kallade "Cellosymfoni" eftersom cello och orkester är lika viktiga. Brahms skrev en dubbelkonsert för violin och cello med orkester.
Det finns violakonserter av Paul Hindemith och William Walton, och Hector Berlioz skrev Harold i Italien som är som en violakonsert.
Berömda konserter för träblåsinstrument är bland annat två för klarinett av Carl Maria von Weber, klarinett- och flöjtkonserter av Carl Nielsen, en klarinettkonsert av Aaron Copland och en oboekonsert av Ralph Vaughan Williams.
Richard Strauss skrev två konserter för valthorn. Nikolai Rimskij-Korsakov skrev en trombonkonsert och Ralph Vaughan Williams en tubakonsert.
Moderna kompositörer har skrivit slagverkskonserter. Det är vanligtvis verk för en slagverkare som spelar på många olika slagverksinstrument och som ackompanjeras av en orkester. James MacMillan skrev ett stycke för slagverk och orkester som heter Veni, Veni Emmanuel.
Joaquin Rodrigo skrev flera verk för gitarr och orkester, bland annat Concierto de Aranjuez.
Béla Bartók skrev ett stycke som heter Concerto för orkester. Han gav det den titeln eftersom det, trots att det är ett stycke för orkester (som en symfoni), innehåller många solonummer för de olika instrumenten. Andra kompositörer, till exempel Alan Hovhaness, har också skrivit konserter för orkester.
Sir Peter Maxwell Davies har skrivit tio konserter, var och en för olika soloinstrument. De är kända som "Strathclyde Concertos".
Frågor och svar
Fråga: Vad är en konsert?
S: En konsert är ett musikstycke för ett soloinstrument och en orkester.
F: Vad spelar orkestrar på konserter?
S: Orkestrar kan spela en symfoni (ett stycke för orkester) och de kan spela en konsert (med en solist).
F: Vilka är några exempel på olika typer av konserter?
S: Om soloinstrumentet är en violin kallas stycket en "violinkonsert", om det är ett piano kallas det en "pianokonsert" osv.
Fråga: Vem bestämmer hur snabbt eller långsamt man ska spela i en konsert?
S: Det är solisten som bestämmer hur snabbt eller långsamt det ska spelas.
F: Vad ska dirigenten göra vid ett konsertframförande?
Svar: Dirigenten bör lyssna på hur solisten vill spela och se till att orkestern ackompanjerar på ett känsligt sätt.
F: Vad betyder ordet "konsert"?
S: Ordet "concerto" är ett italienskt ord (det andra "c" uttalas som ett engelskt "ch"). Det betyder "att komma överens" eller "spela tillsammans".
F: När blev konserten populär och vad kallades en typ av konsert med flera solister?
Svar: Konserten blev populär under 1600-talet i Italien. Vissa konserter hade flera solister i stället för bara en. Denna typ av konsert kallades för en concerto grosso.
Sök