De tolv apostlarna (grekiska apostoloi, "sändebud" eller "utsända") var de män som enligt de synoptiska evangelierna och den kristna traditionen valdes ut bland Jesu Kristi lärjungar för att sändas ut med ett särskilt uppdrag: att predika, bota sjuka och sprida Jesu undervisning. Ordet apostel används också i äldre judisk kontext för en sändebudsfunktion (på hebreiska ofta שליח), och i den tidiga kristna rörelsen utvecklades apostlatanken till en central idé om auktoritet och missionsuppdrag.

Vilka var de tolv?

De evangeliska texterna ger något varierande namnformer, men de vanligast förekommande tolv är:

  • Simon (som fick namnet Petrus)
  • Andreas (bror till Petrus)
  • Jakob, son till Sebedeus
  • Johannes (bror till Jakob, son till Sebedeus)
  • Filippos
  • Bartolomeus (ofta identifierad med Nathanael)
  • Matteus (även kallad Levi, tidigare tullindrivare)
  • Tomas (Didymus)
  • Jakob, son till Alfeus
  • Judas (ofta kallad Taddeus eller Judas, son till Jakob)
  • Simon Seloten (även kallad Simon Kefas eller Simon Kananeus/zealoten)
  • Judas Iskariot (som senare förrådde Jesus)

Efter Judas Iskariots svek och död beskrivs i Apostlagärningarna hur de troende valde Matthias som ersättare, så att antalet åter blev tolv (Apg 1:15–26). Det är också viktigt att skilja de ursprungliga tolv från Paulus, som i Nya testamentet brukar kallas apostel men inte räknas bland "de tolv".

Uppdraget och hur de sändes ut

Markusevangeliet återger att Jesus sände ut dessa tolv, ofta parvis, för att predika i städer i Galiléen och verkställa tecken som botande av sjuka och utdrivande av onda andar. Uppdraget innebar både undervisning och praktisk omsorg; apostlarna skulle vittna om Jesus, organisera de första församlingarna och lägga grunden för den kristna missionen.

Historisk betydelse och tradition

De tolv apostlarna spelar en central roll i kristendomens självförståelse: de anses bära den tidiga kyrkans auktoritet, vittna om Jesu uppståndelse och grunda församlingar runt Medelhavet. Många kyrkliga traditioner förknippar särskilda apostlar med grundandet av lokala kyrkor och ger dem specifika symboler och martyrlegender. Enligt traditionen led flera av dem martyrdöden, även om detaljerna ofta bygger på senare kyrkliga berättelser och inte alltid kan verifieras historiskt.

Apostelbegreppet i vidare mening

I den tidiga kyrkan utvecklades en idé om apostolisk auktoritet och succession: biskopar i många kyrkor hävdade ett ämbete i obruten kedja tillbaka till apostlarna som grund för sin lära och sitt ämbete. Samtidigt används ordet "apostel" i Nya testamentet också mer generellt om sändebud, missionärer och särskilt om Paulus, som i sina brev försvarar sin apostoliska ställning trots att han inte var en av de tolv.

Betydelse i nutida tolkningar

Idag tolkas apostlarnas roll på olika sätt inom olika kristna samfund. För vissa samfund är apostoliskt uppdrag och succession en grundläggande del av kyrkans struktur; för andra är apostlarna främst historiska vittnen och förebilder för mission och tjänst. Modern forskning skiljer mellan vad som kan bedömas historiskt (t.ex. att det fanns ett krets av Jesu närmaste följeslagare) och vad som är teologisk tolkning eller senare tradition.

Sammanfattning

De tolv apostlarna var centrala gestalter i den tidiga kristna rörelsen: utsända lärjungar som fick i uppdrag att sprida Jesu budskap. Deras identitet, uppdrag och eftermäle utgör viktiga delar av kristen tradition, teologi och kyrkohistoria—från evangeliernas berättelser om utsändning i Galiléen till de olika kyrkliga traditionernas tolkningar av deras roll och auktoritet.