Johannesevangeliet är en bok i Bibeln. Det är ett av de fyra evangelierna i början av Nya testamentet. De fyra evangelierna berättar om Jesu liv. Johannesevangeliet är den fjärde boken i Nya testamentet, efter Matteus-, Markus- och Lukasevangelierna.

Författarskap och datering

I evangeliet sägs att det är skrivet av "den lärjunge som Jesus älskade". I den äldre traditionen tillskrivs verket aposteln Johannes, Sebedaios son, som enligt traditionen skulle ha upplevt ett långt liv och hamnat i landsförvisning på ön Patmos där han också författat Uppenbarelseboken. Det är dock oklarheter och debatt bland forskare om samma person verkligen skrev Johannesevangeliet, Johannesbreven och Uppenbarelseboken.

De flesta nyare forskare menar att evangeliet i sin slutliga form sannolikt skrevs i sista delen av 100‑talet (ungefär 90–110 e.Kr.), i en grekisktalande miljö i Mindre Asien (t.ex. området kring Efesos). Många talar om en "johanninsk" eller "johanneisk" gemenskap – en lokal kyrkofamilj som bevarade och formade de traditioner som ligger till grund för texten.

Syfte och teologi

Evangeliet uttrycker sitt syfte tydligt: enligt texten är berättelserna skrivna för att läsaren ska "tro att Jesus är Messias, Guds Son, och att ni genom att tro ska få liv i hans namn" (Johannes 20:31). Prologen (Joh 1:1–18) ställer fram Jesus som Ordet ("Logos") och inleder evangeliets höga kristologi: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var med Gud och Ordet var Gud".

Huvuddrag i Johannesevangeliets teologi är:

  • En stark betoning på Jesu gudomlighet och på att han är den som ger evigt liv.
  • Motiv som ljus och mörker, liv och död, sanning, tro och kärlek återkommer genom hela boken.
  • Framställningen av den Helige Ande som Parakleten (Hjälparen eller Försvararen) i avskedstalen (kap. 14–16).
  • Frånvaron av vissa synoptiska begrepp som "Guds rike"; istället återfinns termer som "evigt liv" och "tro" i ett nuvarande/relationalt perspektiv.

Struktur och huvudlinjer

Man brukar dela in evangeliet i en prolog, två huvuddelar och en epilog:

  • Prologen (Joh 1:1–18) – Logos‑hymn och introduktion till huvudteman.
  • Bokens "tecken" eller "teckenberättelser" (vanligen kap. 1–12) – mirakler som visar Jesu härlighet och väcker tro.
  • Bokens "härlighet" eller "gloriaavsnitt" inklusive avskedstal, prästbön och korsfästelse/uppståndelse (kap. 13–20).
  • Epilogen (kap. 21) – tillägg som handlar om Petrus återställande och vidare kyrklig tradition.

En särskild formstruktur i evangeliet är att författaren framhåller sju "tecken" och sju "jag är"-uttalanden som tillsammans pekar på Jesu identitet och ändamål. De sju tecknen brukar räknas som:

  • Vatten till vin vid bröllopet i Kana (Joh 2)
  • Officierens sons helande (Joh 4–5 enligt vissa uppdelningar)
  • Helande av den lame vid Betesda (Joh 5)
  • Bristen på bröd följt av matningen av de fem tusen (Joh 6)
  • Jesus går på vattnet (Joh 6)
  • Blindfödelsens helande (Joh 9)
  • Lasaruss uppväckelse (Joh 11)

De mest kända "jag är"-uttalandena är bland andra: "Jag är livets bröd" (Joh 6), "Jag är världens ljus" (Joh 8–9), "Jag är dörren" (Joh 10), "Jag är den gode herden" (Joh 10), "Jag är uppståndelsen och livet" (Joh 11) och "Jag är vinstocken" (Joh 15) samt "Jag är vägen, sanningen och livet" (Joh 14:6).

Unika berättelser och viktiga avsnitt

Johannesevangeliet innehåller flera scener som antingen saknas i de synoptiska evangelierna eller presenteras med annan ton och funktion:

  • Vatten till vin i Kana – ofta tolkad som tecken på Jesu förvandlande kraft.
  • Samtalet med Nikodemus (kap. 3) – där uttrycket "född på nytt" uppträder och därifrån kommer mycket av den teologiska diskussionen om tro och födelse av ande.
  • Samtalet med den samaritiska kvinnan vid brunnen (kap. 4) – dialog om dyrkan och den levande vattenmetaforen.
  • Lasaruss uppväckelse (kap. 11) – ett klimax i teckenserien som leder fram till de sista dagarna i Jerusalem.
  • Fot­tvagningen och avskedstalen (kap. 13–17) – långa teologiska och pastorala samtal som är unika för Johannesevangeliet, inklusive den högaprästliga bönen i kapitel 17.

Mottagande, påverkan och bruk

Johannesevangeliet har haft en stor betydelse för kristen teologi, liturgi och konst. Prologen (Joh 1) och verser som Joh 3:16 har använts i trosbekännelser, predikningar och konstnärliga framställningar genom historien. Föreställningen om Logos kopplade tidigt ihop kristen teologi med grekisk filosofisk terminologi och spelade en viktig roll i kyrkofädernas och kyrkomötet teologiska arbete kring Kristi naturer.

Textens särprägel – poetiskt språk, symbolik och långa teologiska dialoger – gör Johannesevangeliet också till ett av Nya testamentets mest studerade och tolkade verk.

I populärkulturen

Uttrycket "född på nytt" kommer från det tredje kapitlet och var titeln på en bok av Chuck Colson, som var advokat åt president Nixon men som efter att ha suttit i fängelse blev en fängelsereformator. Uttrycket användes senare för alla personer som genomgick en dramatisk förändring i sitt liv.

Kapitel 3, vers 16 är kanske den mest kända versen i hela Nya testamentet. "Ty Gud har älskat världen så mycket att han gav sin enfödde son (Jesus), för att alla som tror på honom inte skall dö utan leva för evigt". Denna vers söktes på internet av miljontals människor efter att Tim Tebow, en amerikansk fotbollsspelare, skrev "Jn 3:16" i ansiktet under en viktig fotbollsmatch.

Slutligen bör noteras att frågan om vem som egentligen skrev Johannesevangeliet och i vilken gemenskap texten formades fortfarande är föremål för forskning. Tradition och modern bibelforskning möts och kompletterar varandra i tolkningen av detta centrala och också ofta gåtfulla evangelium.