Vellum (pergament) – definition, tillverkning och historisk användning

Tillverkning

Liksom pergament är huden förberedd för att kunna skrivas med bläck. Tillverkningen är ett hantverk som kräver flera steg. Först rengörs huden noggrant och läggs i en lut- eller kalklösning för att lösa upp hår och fett. Därefter spänns skinnet upp på en ram kallad "herse" och skrapas med en rundad kniv (ofta kallad lunellum) för att tunna ut och jämna ut ytan. När pergamentet skrapas arbetar hantverkaren ofta med varv av fukt och torkning för att skapa rätt spänning i skinnet.

En slutfinish fås genom att gnugga ytan med pimpsten eller fint sandpulver och ibland behandla den med kalk eller krita för att fylla porer och öka vitheten. I vissa fall används också glair (vispat äggvita) eller klisterlösningar för att ge en något blankare eller tätare yta. Efter dessa steg är pergamentet redo att ta emot bläck och färg.

Egenskaper och identifiering

Vellum skiljer sig från enklare pergament genom att det oftast är tunnare, mer homogent och kommer från kalv, medan begreppet pergament kan omfatta skinn från får, get, hjort med mera. Man kan ofta se skillnad mellan hairsida och fleshside (hårsida respektive köttsida) genom små hårfolliklar eller strukturella tecken. Genom att hålla upp ett tunt ark mot ljus blir vellum delvis genomskinligt och man kan ana fiberriktningen och tidigare skrapmärken.

Historisk användning

Pergament och vellum var standarden för skrivyta i Europa långt innan papper blev vanligt. De användes till lösa blad, rullar, kodices (handbundna böcker), officiella handlingar, lagtexter, diplom och upplysta manuskript. På grund av materialets hållbarhet och den arbetsinsats som krävdes för att framställa det reserverades vellum ofta för dokument med hög status, till exempel religiösa böcker, kungliga brev och rättsliga handlingar.

Exempel på kända typer av dokument som gjorts på pergament är medeltida evangelieböcker, kungliga stadgar och konstitutionella dokument. Pergament bevaras ofta mycket bättre än papper från samma tid, vilket gör det till en ovärderlig källa för historisk forskning.

Moderna varianter och användningsområden

Modern "papperspergament" (ibland kallat vegetabiliskt pergament) är tillverkat av syntetiskt material eller behandlat pappersmassa i stället för däggdjurshud, men används för liknande ändamål som vanligt pergament inom konst, bokbinderi och dokumentreproduktion. Termen kan dock även leda till förväxling med bakpapper (parchment paper) som används i köket — dessa är tekniskt sett olika produkter.

Nutida användningsområden för äkta vellum inkluderar konservering, reproduktioner av historiska manuskript, exklusiva bokutgåvor, konsthantverk och juridiska handlingar i vissa traditioner. Syntetiska pergament används också för tekniska ritningar, arkivering och konstnärligt papper när man vill efterlikna pergamentets utseende utan att använda djurhud.

Bevarande och hantering

Pergament och vellum är känsliga för variationer i temperatur och relativ fuktighet. De kan krympa, svälla, böja sig eller få fläckar och sprickor om de utsätts för snabba klimatförändringar. Bläck kan också flagna eller smetas ut om underlaget rör sig eller om fukt tränger in. För långtidsförvaring rekommenderas stabilt klimat (möjligtvis 40–55 % relativ fuktighet och 15–20 °C), syrafria förvaringsmaterial och försiktig hantering. Vid skador bör man vända sig till professionella konservatorer.

Vetenskaplig analys

Forskare använder bland annat multispektral avbildning, mikroskopi och icke-destruktiva kemiska analyser för att studera pergament, identifiera djurslag, läsa borttagen text (palimpsest) och datera materialet. Radiokolmetod kan också användas för datering, men kräver provtagning och är därför mer ingreppande.

Sammanfattning: Vellum är en fin form av pergament, ursprungligen från kalv, som fått stor betydelse för skriftkultur och konsthistoria tack vare sin hållbarhet och ytkvalitet. Tillverkningen är arbetsintensiv och innefattar rengöring, spänning, skrapning och polering. Idag finns både äkta och syntetiska varianter, och materialet kräver noggrant bevarande för att överleva för framtida generationer.