Hackspettar

Vanor

Alla hackspettens speciella egenskaper är anpassningar till deras livsstil.

Medlemmarna i familjen Picidae har starka näbbar för att borra och trumma på träd och långa klibbiga tungor för att få ut mat. Piculet- och wryneckarnas näbbar är kortare och mindre starka och vassa än hackspettens, men deras morfologi är mycket likartad.

Hackspettar rör sig huvudsakligen på trädstammar och stannar på plats med hjälp av sina stela stjärtfjädrar. Piculetter och vråkfåglar lever huvudsakligen på grenar och saknar de styva stjärtfjädrarna.

Spettnäbbens mejselliknande spets hålls vass genom att den hackar på trä. Med sin mindre näbbstorlek söker många hackspettar och vridspettar oftare efter ruttnande ved än hackspettar. De långa klibbiga tungorna, som har borst, hjälper fåglarna att ta tag i insekter djupt nere i ett hål i ett träd. Detaljerade studier som publicerades 2004 visade att tungan lindar sig runt bytet innan den dras ut.

Förebyggande av hjärnskador

Många av hackspettens födosökande, häckande och signalerande beteenden innebär att de trummar och hamrar med näbben. För att förhindra att hjärnan skadas av de snabba och upprepade inbromsningarna har hackspettar ett antal anpassningar som skyddar hjärnan. Dessa omfattar liten hjärnstorlek, hjärnans orientering i skallen (vilket sprider kontaktytan mellan hjärnan och skallen) och den korta kontakttiden.

Den ojämna längden på den övre och nedre delen av näbben (den nedre är längre) gör att slagkraften styrs nedåt, bort från hjärnan. Dessutom sitter hackspettens hjärna i en skalle med ojämna, svampiga plattor som absorberar stötarna. För det tredje har hackspettar ett speciellt tungben som sträcker sig från näbben och går i en slinga över skallen för att helt omsluta hjärnan. Detta håller hjärnan på plats. Det är hjärnans rörelse inuti skallen vid en stöt som orsakar hjärnskakningar, mer än själva slaget. Om hjärnan hålls på plats minskar skaderisken avsevärt.

Andra anpassningar

Millisekunden innan träet kommer i kontakt med träet stängs det förtjockade nickhinnan som skyddar ögat från flygande föremål. Näsborrarna är också skyddade; de är ofta spaltliknande och har speciella fjädrar som täcker dem.

Hackspettar, hackspettar och vråkfåglar har alla zygodactylfötter. Dessa fötter har fyra tår, den första och den fjärde vetter bakåt och den andra och tredje framåt. Detta fotarrangemang är bra för att ta tag i trädets grenar och stammar. Medlemmar av den här familjen kan gå vertikalt uppför en trädstam. Förutom de starka klorna och fötterna har hackspettar korta starka ben. Detta är typiskt för fåglar som regelbundet söker föda på stammar. Svansen hos alla hackspettar utom hackspettar och vråkfåglar är styv, och när fågeln sätter sig på vertikala ytor arbetar svansen och fötterna tillsammans för att stötta den.

Wrynecks

Vråkarna (släktet Jynx) är två arter av små hackspettar från den gamla världen.

De är mycket lika äkta hackspettar, men saknar de stela stjärtfjädrarna som hackspettar använder när de klättrar i träd. De sitter hellre på en gren än på en upprättstående stam. Deras näbbar är kortare och mindre dolkliknande än hos äkta hackspettar. Deras främsta byte är myror och andra insekter som de hittar i ruttnande ved eller nästan bar jord. De återanvänder hackspettshål för att bygga bo, i stället för att göra egna hål. Äggen är vita, som hos många hålhäckare.

Dessa fåglar kan vrida huvudet nästan 180 grader. När de störs i boet använder de denna ormliknande huvudvridning och väsande som en hotbild. Detta märkliga beteende ledde till att de användes inom häxkonsten, för att kasta en "jinx" över någon.