Kejsare Taishō (大正天皇, Taishō-tennō, 31 augusti 1879–25 december 1926) var Japans 123:e kejsare enligt den traditionella successionsordningen. Han efterträdde sin far, kejsar Meiji, och hans regeringstid varade från 30 juli 1912 till hans död 1926. Under hans tid som regent genomgick Japan stora politiska, sociala och ekonomiska förändringar – både en period av ökad parlamentarisk makt och politisk liberalisering (ofta kallad "Taishō-demokratin") och flera viktiga utrikespolitiska händelser.
Tidigt liv och hälsa
Födelsenamnet var Yoshihito. Han led av återkommande hälsoproblem under större delen av sitt liv, bland annat neurologiska och kroniska sjukdomstillstånd som begränsade hans offentliga framträdanden och arbetsförmåga. På grund av detta överlämnades många av de dagliga plikterna och det politiska ansvaret till regeringen och senare till en formell regent.
Regeringstid, politik och inrikesutveckling
Under Taishōperioden stärktes riksdagens (Dietens) roll och politiska partier fick ökad betydelse. Perioden kännetecknas av större politisk öppenhet och reformer, bland annat utvidgningen av rösträtten för män: lagen om allmän manlig rösträtt antogs 1925. Samtidigt fanns starka motsättningar, social oro och växande nationalistiska och militaristiska strömningar. Stora händelser som berörde samhället var bland annat storjordbävningen i Kantō 1923, som drabbade Tokyo och Yokohama hårt och ledde till omfattande förstörelse och social oro.
Utrikespolitik och militära insatser
Under Taishōs regeringstid deltog Japan i flera internationella händelser. Under första delen av hans regeringstid gick Japan in i första världskriget på de allierades sida. Japan förklarade krig mot det tyska kejsardömet och inriktade sig främst på att ta över tyska besittningar i Kina och Stilla havet, bland annat Tsingtao (Qingdao), och på sjöoperationer i regionen. Japan agerade i formellt samarbete med de allierade, och stod i praktiken allierad med bland andra det brittiska kejsardömet och andra Ententmakter. (I källor från perioden nämns också kontakter och koordination med andra allierade länder.)
Efter första världskriget och under revolutionen i Ryssland sändes japanska trupper in i Sibirien som del av den så kallade sibiriska interventionen under 1918–1922, ett ingripande kopplat till ryska inbördeskriget. Japan hade egna strategiska och säkerhetspolitiska motiv för sin närvaro i nordöstra Asien, och de kejserliga styrkorna (inklusive delar av kejserliga japanska armén) var involverade i operationerna. På grund av internationellt tryck och inhemska påtryckningar drog Japan tillbaka de flesta av sina styrkor från Sibirien omkring 1922, även om kvarstående militära och politiska följder fortsatte att påverka relationerna i regionen.
Rollen som statschef och regentskap
På grund av sin dåliga hälsa kunde Taishō inte alltid fullgöra sina uppgifter som statschef. Därför utsågs kronprins Hirohito till regent 1921 och utförde statschefens formella uppgifter under återstoden av Taishōs regeringstid. Efter Taishōs död 1926 blev Hirohito kejsare med era-namnet Shōwa.
Eftermäle
Namnet "Taishō" (大正) används både för att beteckna kejsaren och den epok under vilken han regerade — epoknamnet (nengō) blev ett sätt att tidsbestämma perioden 1912–1926 i modern japansk historia. Perioden ses ofta som en brygga mellan Meijis modernisering och den senare militaristiska utvecklingen under Shōwa, med viktiga politiska reformer och samtidigt ökande internationell närvaro.
Sammanfattningsvis präglades Taishōs regeringstid av både inhemska reformer och aktiv utrikespolitik. Hans personliga hälsa begränsade hans direkta inflytande, men åren 1912–1926 var betydelsefulla för Japans politiska utveckling och dess ställning på världsscenen.
