Margareta av Anjou – Englands drottning och Lancastrarnas ledare i Rosornas krig

Margareta föddes den 23 mars 1430 i Pont-à-Mousson i Lorraine. Margareta var den andra dottern till René, kung av Neapel, och Isabella, hertiginna av Lothringen. Hon hade fem bröder och fyra systrar samt tre halvsyskon från faderns förhållanden med älskarinnor. Hennes far, som i folkmun kallades "den gode kung René", var hertig av Anjou och titulärkung av Neapel, Sicilien och Jerusalem; han har beskrivits som "en man med många kronor men inga riken". Margareta döptes i Toul i Lothringen. Hon tillbringade sina tidiga år på slottet Tarascon vid floden Rhône i Provence och i det gamla kungliga palatset i Capua, nära Neapel i kungariket Sicilien. Hennes mor tog hand om hennes utbildning och kan ha ordnat så att hon fick lektioner hos den lärde Antoine de la Sale, som undervisade hennes bröder. I barndomen var Margareta känd som la petite créature.

Den 23 april 1445 gifte sig Margareta med kung Henrik VI av England i Titchfield Abbey i Hampshire. Henrik var åtta år äldre än hon. Frankrikes kung och drottning var morbror och faster till brudgummen respektive bruden: Henrys avlidna mor, Katarina, hade varit syster till kung Karl VII, vars hustru Marie av Anjou var syster till Margaretas far René. Dessutom gjorde Henrik anspråk på att få ta över Frankrikes kungadöme. Han kontrollerade också delar av norra Frankrike. På grund av allt detta gick den franske kungen med på att Margareta skulle gifta sig med sin rival på villkor att han inte skulle behöva ge den sedvanliga hemgiften och i stället skulle få landskapen Maine och Anjou från engelsmännen. Den engelska regeringen, som fruktade en mycket negativ reaktion, höll denna bestämmelse hemlig för den engelska allmänheten.

Margareta kröntes till Englands drottning av England den 30 maj 1445 i Westminster Abbey av John Stafford, ärkebiskop av Canterbury, vid femton års ålder. Hon beskrevs som vacker och dessutom "redan en kvinna: passionerad, stolt och viljestark". De som förutsåg att engelska anspråk på franskt territorium skulle återvända i framtiden trodde att hon redan förstod sin plikt att med glöd skydda kronans intressen. Hon tycks ha ärvt denna okuvlighet från sin mor, som kämpade för att fastställa sin mans anspråk på kungariket Neapel, och från sin farfars mormor Yolande av Aragonien, som faktiskt styrde Anjou "med en mans hand", och som fick ordning på provinsen och höll engelsmännen borta. Genom familjens exempel och sin egen kraftfulla personlighet var hon alltså fullt kapabel att bli "kronans mästare".

Födelse av en son

Henrik var mer intresserad av religion och lärande än av militära frågor och var ingen framgångsrik kung. Han hade regerat sedan han bara var några månader gammal. Många av hans handlingar hade utförts av personer som regerade i hans ställe. När han gifte sig med Margareta var hans mentala tillstånd redan instabilt. När deras enda son, Edward av Westminster, prins av Wales, föddes (den 13 oktober 1453) hade Henrik redan drabbats av ett fullständigt sammanbrott. Det gick rykten om att han var oförmögen att föda ett barn och att den nya prinsen av Wales var resultatet av en äktenskapsförbindelse. Många^[who?] har spekulerat i att antingen Edmund Beaufort, 2:a hertig av Somerset, eller James Butler, 5:e e earl av Ormond, var den unge prinsens verkliga far. Båda var trogna allierade till Margareta.

Även om Margaret var aggressivt partisk och hade ett lättsinnigt temperament delade hon sin mans kärlek till lärdom på grund av sin kultiverade uppfostran. Hon gav också sitt beskydd till grundandet av Queens' College i Cambridge.

Elizabeth Woodville (född ca 1437), senare drottning av England som blivande hustru till Margaretas mans rival, kung Edvard IV, ska ha tjänat Margaret av Anjou som hedersjungfru. Det finns dock för få bevis för att historikerna ska kunna fastställa detta med absolut säkerhet: flera kvinnor vid Margaretas hov bar namnet Elizabeth eller Isabella Grey.

Fiendskap mellan Margareta och hertigen av York

Efter att ha dragit sig tillbaka från London för att leva i överdådigt tillstånd i Greenwich, var Margareta upptagen med att ta hand om sin unge son och visade inga tecken på politisk vilja förrän hon trodde att hennes make hotades av att avsättas av den ambitiöse Richard av York, tredje hertigen av York, som till hennes bestörtning hade utnämnts till lordbeskyddare medan Henrik var mentalt oförmögen mellan 1453 och 1454. Hertigen var en trovärdig anspråkstagare på den engelska tronen och i slutet av hans beskyddarskap fanns det många mäktiga adelsmän och släktingar som var beredda att stödja hans anspråk. Hertigen av York var mäktig, Henrys rådgivare var korrupta, Henrik själv var tillitsfull, följsam och alltmer instabil, Margareta var trotsigt impopulär, men var grymt och tappert fast besluten att behålla den engelska kronan för sin avkomma. Ändå identifierar åtminstone en forskare källan till Lancastras slutliga fall inte så mycket som Yorks ambitioner, utan snarare Margaretas illa bedömda fiendskap mot York och hennes överdrivna överseende med impopulära allierade. Drottning Margareta var dock en mäktig kraft i den politiska världen. Kung Henrik var ett kitt i hennes händer när hon ville att något skulle göras.

Margaretas biograf Helen Maurer håller dock inte med tidigare historiker som daterade den omtalade fiendskapen mellan drottningen och York till den tid då han fick beskyddarskapet. Hon menar att den ömsesidiga antagonismen uppstod två år senare, 1455, i kölvattnet av det första slaget vid St Albans, då Margareta uppfattade honom som en utmaning av kungens auktoritet. Maurer baserar denna slutsats på en omdömesgill studie av Margaretas mönster för att presentera gåvor; detta visade att Margaret var mycket noga med att visa att hon gynnade både York och Edmund Beaufort (Somerset) lika mycket i början av 1450-talet. Maurer hävdar också att Margareta verkade acceptera Yorks beskyddarskap och hävdar att det inte finns några väsentliga bevis för att stödja den långvariga uppfattningen att hon var ansvarig för att yorkisterna uteslöts från det stora rådet efter Henrys återhämtning (se nedan).

Den framlidne historikern Paul Murray Kendall hävdade däremot att Margaretas allierade Edmund Beaufort (Somerset) och William de la Pole, som då var earl av Suffolk, inte hade några svårigheter att övertyga henne om att York, som fram till dess var en av Henrik VI:s mest betrodda rådgivare, var ansvarig för hennes impopularitet och redan var för mäktig för att man skulle kunna lita på honom. Margareta övertygade inte bara Henrik om att återkalla York från hans post som guvernör i Frankrike och i stället förvisa honom till Irland, utan hon försökte upprepade gånger få honom mördad under hans resor till och från Irland, en gång 1449 och en gång 1450. Edmund Beaufort (Somerset) och Suffolks gemensamma ansvar för det hemliga överlämnandet av Maine 1448 och den efterföljande katastrofala förlusten av resten av Normandie 1449 ledde till att Margareta och Henrys hov blev indragna i upplopp, uppror från stormännen och krav på att Margaretas två starkaste bundsförvanter skulle åtalas och avrättas. Det kan också ha gjort en sista strid på liv och död mellan Margareta och huset York oundviklig genom att Richard blev uppenbart farlig populär bland de vanliga invånarna. Richard av York, som återvände säkert från Irland 1450, konfronterade Henrik och blev återtagen som en betrodd rådgivare. Kort därefter gick Henrik med på att sammankalla parlamentet för att ta itu med kraven på reformer. När parlamentet sammanträdde kunde kraven inte ha varit mindre acceptabla för Margareta: inte bara anklagades både Edmund Beaufort (Somerset) och Suffolk för brottslig misskötsel av franska angelägenheter och för att ha undergrävt rättvisan, utan det anklagades som ett brott mot Suffolk (nu hertig) att han hade retat upp kungen mot hertigen av York. Vidare ingick i de reformkrav som framfördes att hertigen av York skulle erkännas som kungens första rådgivare, och underhusets talman föreslog till och med, kanske med mer glöd än klokhet, att Richard, hertigen av York, skulle erkännas som tronarvinge. Inom några månader hade emellertid Margareta återfått kontrollen över Henry, parlamentet upplöstes, den oförsiktige talmannen kastades i fängelse och Richard av York drog sig tills vidare tillbaka till Wales.

År 1457 blev kungadömet återigen upprört när det upptäcktes att Pierre de Brézé, en mäktig fransk general och Margarethas anhängare, hade landstigit på den engelska kusten och bränt staden Sandwich. Som ledare för en fransk styrka på 4 000 man från Honfleur ville han dra nytta av kaoset i England. Borgmästaren John Drury dödades i denna räd. Det blev därefter en etablerad tradition, som lever kvar än i dag, att borgmästaren i Sandwich bär en svart kavaj för att sörja denna skamliga gärning. Margareta blev tillsammans med de Brézé föremål för skrytsamma rykten och vulgära ballader. Allmänhetens indignation var så stor att Margareta, med stor motvilja, tvingades ge hertigen av Yorks släkting Richard Neville, 16:e e earlen av Warwick, ett uppdrag att hålla havet i tre år. Han hade redan posten som kapten av Calais.

Ledare för Lancastrian-fraktionen

Fientligheterna mellan de rivaliserande yorkistiska och lancastriska fraktionerna blossade snart upp i en väpnad konflikt. I maj 1455, drygt fem månader efter det att Henrik VI återhämtat sig från en psykisk sjukdom och Richard av Yorks beskyddarskap hade upphört, sammankallade Margareta ett stort råd från vilket yorkisterna var uteslutna. Rådet kallade till en samling av peers i Leicester för att skydda kungen "mot hans fiender". York var tydligen beredd på en konflikt och marscherade snart söderut för att möta den lancastriska armén som marscherade norrut. Lancastrarna led ett förkrossande nederlag i det första slaget vid St Albans den 22 maj 1455. Edmund Beaufort (Somerset), greven av Northumberland och lord Clifford dödades, Wiltshire flydde från slagfältet och kung Henrik togs till fånga av den segerrika hertigen av York. I mars 1458 deltog hon tillsammans med sin make och ledande adelsmän från de stridande fraktionerna i kärleksdagens procession i London.

År 1459 återupptogs fientligheterna i slaget vid Blore Heath, där James Tuchet, femte baron Audley, besegrades av en yorkistisk armé under Richard Neville, femte earl av Salisbury.

Tidiga kampanjer

Medan Margareta försökte samla ytterligare stöd för den lancastriska saken i Skottland, vann hennes främsta befälhavare, Henry Beaufort, tredje hertigen av Somerset, en stor seger för henne i slaget vid Wakefield den 30 december 1460 genom att besegra de kombinerade arméerna av hertigen av York och greven av Salisbury. Båda männen halshöggs och deras huvuden sattes upp på portarna till staden York. Eftersom Margareta befann sig i Skottland när slaget hade ägt rum var det omöjligt att hon gav order om deras avrättning, trots att folk tror motsatsen. Hon följde upp med en seger i det andra slaget vid St Albans (där hon var närvarande) den 17 februari 1461. I detta slag besegrade hon de yorkistiska styrkorna under Richard Neville, 16:e e earlen av Warwick, och återtog sin make. Det var efter detta slag som hon, i en uppenbar hämndaktion, beordrade avrättningen av två yorkistiska krigsfångar, William Bonville, 1:a baron Bonville, och sir Thomas Kyriell, som hade vakat över kung Henrik för att hålla honom utom fara under slaget. Kungen hade lovat de två riddarna immunitet, men Margareta svek honom och beordrade att de skulle avrättas genom halshuggning. Det påstås att hon ställde männen inför rätta och att hennes son var ordförande i rättegången. "Min son", ska hon ha frågat, "vilken död ska dessa riddare dö?" Prins Edward svarade att deras huvuden skulle huggas av, trots kungens vädjan om nåd.

Bo i Frankrike

Den lancastriska armén besegrades i slaget vid Towton den 29 mars 1461 av sonen till den avlidne hertigen av York, den framtida Edvard IV av England, som avsatte kung Henrik och utropade sig själv till kung. Margareta var fast besluten att vinna tillbaka sin sons arv och flydde med honom till Wales och senare Skottland. Hon fann sin väg till Frankrike och blev allierad med sin kusin, kung Ludvig XI av Frankrike, och på hans uppmaning lät hon Edvards tidigare anhängare Richard Neville, greve av Warwick, närma sig. Denne hade blivit osams med sin tidigare vän till följd av Edwards giftermål med Elizabeth Woodville och sökte nu hämnd för att ha förlorat sitt politiska inflytande. Warwicks dotter, Anne Neville, gifte sig med Margaretas son Edward, prins av Wales, för att cementera alliansen, och Margaret insisterade på att Warwick skulle återvända till England för att bevisa sin förmåga innan hon följde efter. Han gjorde det och återställde Henrik VI kortvarigt på tronen den 3 oktober 1470.

Slutligt nederlag i Tewkesbury

När Margareta, hennes son och svärdotter (Anne) var redo att följa Warwick tillbaka till England hade situationen återigen vänt till yorkisternas fördel, och jarlen besegrades och dödades av den återvändande kungen Edvard IV i slaget vid Barnet den 14 april 1471. Margareta tvingades leda sin egen armé i slaget vid Tewkesbury den 4 maj 1471, där de lancastriska styrkorna besegrades och hennes sjuttonåriga son Edward av Westminster dödades. Omständigheterna kring Edwards död har aldrig klargjorts; man vet inte om han dödades i själva striden eller om han avrättades efter slaget av hertigen av Clarence. Om han dog i strid skulle han ha varit den enda prins av Wales som någonsin dött i strid. Under de föregående tio åren hade Margareta fått ett rykte om aggressivitet och hänsynslöshet, men efter sitt nederlag vid Tewkesbury och sin ende sons död var hon helt förkrossad i själen. Efter att hon tagits till fånga av William Stanley i slutet av slaget fängslades Margaret på order av kung Edvard. Hon skickades först till Wallingford Castle och överfördes sedan till det säkrare Tower of London. Henrik VI fängslades också i Towern efter Tewkesbury och han dog där natten till den 21 maj; dödsorsaken är okänd, även om regimmord misstänktes. År 1472 placerades hon i förvar hos sin tidigare hovdam Alice Chaucer, hertiginna av Suffolk, där hon stannade tills Ludvig XI lösgjorde henne 1475.

Margareta levde i Frankrike under de följande sju åren som en fattig släkting till kungen. Hon fick värdskap hos Francis de Vignolles och dog i hans slott i Dampierre-sur-Loire, nära Saumur (Anjou) den 25 augusti 1482 vid 52 års ålder. Hon begravdes bredvid sina föräldrar i katedralen i Angers, men hennes kvarlevor avlägsnades och spreds av revolutionärer som plundrade katedralen under den franska revolutionen.

Många brev som Margareta skrev under sin tid som drottninggemål finns fortfarande kvar. Ett skrevs till London Corporation of London angående skador som tillfogats hennes arrendatorer på herrgården Enfield, som ingick i hennes arvslotter. Ett annat brev skrevs till ärkebiskopen av Canterbury. Margaretas brev, som vanligtvis rubricerades med orden "By the Quene", finns sammanställda i en bok redigerad av Cecil Monro, som publicerades för Camden Society 1863.

1. ↑ Brooke, C.N.L.; Ortenberg, V. (juni 1988). "Margareta av Anjou föddes". Historical Research. 61 (146): 357–58. doi:10.1111/j.1468-2281.1988.tb01072.x.
2. ↑ Margaret Lucille Kekewich, Den gode kungen: René av Anjou och 1400-talets Europa, (Palgrave Macmillan, 2008), 101.
3. ↑ ^{3.03.1 3.2 3.3} Kendall, s.19.
4. ↑ Maurer, Helen E. (2004). Margareta av Anjou: drottningskap och makt i det senmedeltida England. Woodbridge: Boydell. s. 21. ISBN 978-1-84383-104-4.
5. ↑ Sellar, W.C.; Yeatman, R.J. (1930). 1066 And All That. Methuen. pp. 46.
6. ↑ Smith, George (1975). Elizabeth Wydevilles kröning. Gloucester: Gloucester Reprints. s.28.
7. ↑ Boutell, s.276.
8. ↑ Kendall, s. 30-31.
9. ↑ Kendall, s. 18, 19 och 24: "Överdriven girighet och ambitioner - de största synderna hos hans samtida jämnåriga - tycks i stort sett ha varit frånvarande i hans karaktär. Det skulle krävas en drottnings obarmhärtiga fiendskap för att påminna honom om att han ägde en bättre titel på tronen än Henrik den sjätte", id. s. 18." Det verkar som om Richard, hertig av York, varken siktade på kronan eller sökte mer inflytande i regeringen än vad han hade rätt till. Han representerade, för många engelsmän på den tiden, det enda hoppet om räddning från det träsk av oordning och onda styren som riket höll på att spolieras i." Id. på s. 517, n8.
10. ↑ Fraser, s.139.
11. ↑ Recension av Maurer, Helen (2003). Margareta av Anjou: Drottningskap och makt i det senmedeltida England. Hämtad den 1 mars 2011
12. ↑ Kendall, s. 21-23, med The Paston Letters, vol. 4, som ursprungskälla.
13. ↑ Kendall, s. 21-23.
14. ↑ Kendall, s. 13-14. När York och kungen och drottningen möttes igen, på ett vapenvilaområde vid Blackheath 1452, hamnade han i ett bakhåll och togs till fånga medan Edmund Beaufort (Somerset) återfick sina hedersbetygelser. Id.
15. ↑ Kendall, s.32.
16. ↑ Haigh, s.32.
17. ↑ Wagner, s.26.
18. ↑ Kendall, s. 39-40.
19. ↑ ^19.019.1 Costain, s.305.
20. ↑ Hartley, Cathy (2003). En historisk ordbok över brittiska kvinnor. London: Europa Publications Ltd. s.298 ISBN 1-85743-228-2
21. ↑ Hookham, Mary Ann The life and times of Margaret of Anjou, queen of England and France; and of her father René "the Good", king of Sicily, Naples, and Jerusalem, Tinsley brothers eds. London, 1872, s. 369-71, hämtat den 17 december 2016.
22. ↑ Letters of Queen Margaret of Anjou and Bishop Beckington and Others, redigerat av Cecil Monro, Esq., utgivet för Camden Society, M.DCCC.LXIII, s. 98-98, Google Books, hämtat den 24 februari 2010.
23. ↑ Monro, s. 99-100.
24. ↑ Eftersom brevet inte var daterat vet man inte vilken ärkebiskop det rörde sig om; Munro menar att det troligen var antingen John Stafford (13 maj 1443-25 maj 1452) eller kardinal John Kemp (21 juli 1452-22 mars 1454).
25. ↑ Monro, s.89-165
26. ↑ Letters of Queen Margaret of Anjou and Bishop Beckington, and Others, redigerad av Cecil Monro, Esq., utgiven för Camden Society, M.DCCC.LXIII, Google Books, hämtat den 24 februari 2010.