Max Delbrück
Max Ludwig Henning Delbrück (4 september 1906-9 mars 1981) var en tysk-amerikansk biofysiker och Nobelpristagare.
Delbrück var en av de mest inflytelserika personerna när det gällde fysikforskarnas övergång till biologin under 1900-talet.
Delbrücks stora idé var att utforska genetiken med hjälp av bakteriofagvirus som infekterar bakterier. Detta var viktigt för den tidiga utvecklingen av molekylärbiologin.
Biografi
Delbrück föddes i Berlin i det tyska riket. Han utbildade sig till fysiker och disputerade 1930. Han reste genom England, Danmark och Schweiz. Han träffade Wolfgang Pauli och Niels Bohr, som fick honom att intressera sig för biologi.
År 1937 flyttade han till USA för att fortsätta sitt intresse för biologi och började forska på biologiavdelningen vid Caltech om genetik hos fruktflugan Drosophila melanogaster. Vid Caltech blev Delbrück bekant med bakterier och deras virus (bakteriofager eller "fager").
Delbrück stannade kvar i USA under andra världskriget och undervisade i fysik vid Vanderbilt University i Nashville samtidigt som han fortsatte sin genetiska forskning. År 1942 visade han och Salvador Luria från Indiana University att bakteriell resistens mot virusinfektion orsakas av slumpmässig mutation och inte av adaptiv förändring. Denna forskning, som är känd som Luria-Delbrück-experimentet, var också betydelsefull för att den använde matematik för att göra kvantitativa förutsägelser om de resultat som kan förväntas av alternativa modeller. För detta arbete tilldelades de Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1969, som de delade med Alfred Hershey.
Under 1940-talet utvecklade Delbrück en kurs i bakteriofaggenetik vid Cold Spring Harbor Laboratory för att uppmuntra intresset för området. År 1947 återvände Delbrück till Caltech som professor i biologi där han stannade kvar till 1977.
