Salvador Luria
Salvador Edward Luria (Turin, Italien, 13 augusti 1912 - Lexington, Massachusetts, 6 februari 1991) var en italiensk mikrobiolog.
Han fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1969 för sitt pionjärarbete tillsammans med Max Delbrück och Alfred Hershey om fager inom molekylärbiologin.
Biografi
Luria föddes Salvatore Edoardo Luria i Turin, Italien, i en inflytelserik italiensk sefardisk judisk familj. Han studerade medicin vid universitetet i Turin. Där träffade han två andra framtida Nobelpristagare: Rita Levi-Montalcini och Renato Dulbecco.
I Rom fick han ta del av Max Delbrücks teorier om genen som en molekyl och började formulera metoder för att testa genetiska teorier med bakteriofager, virus som infekterar bakterier.
År 1938 fick han ett stipendium för att studera i USA, där han tänkte arbeta med Delbrück. Strax efter att Luria fått priset förbjöd Benito Mussolinis fascistiska regim judar från akademiska forskningsstipendier.
Utan finansieringskällor för arbete i USA eller Italien lämnade Luria sitt hemland för Paris 1938. När de nazistiska tyska arméerna invaderade Frankrike 1940 flydde Luria på cykel till Marseille där han fick ett immigrationsvisum till USA.
Fageforskning
Luria anlände till New York den 12 september 1940 och bytte snart för- och mellannamn. Med hjälp av fysikern Enrico Fermi, som han kände från sin tid vid universitetet i Rom, fick Luria ett stipendium vid Columbia University. Han träffade snart Delbrück och Hershey, och de samarbetade i experiment vid Cold Spring Harbor Laboratory och i Delbrücks laboratorium vid Vanderbilt University.
Hans berömda experiment tillsammans med Delbrück 1943, det så kallade Luria-Delbrück-experimentet, visade att arv i bakterier följer darwinistiska snarare än lamarckistiska principer och att muterade gener som uppstår slumpmässigt kan ge virusresistens utan att viruset är närvarande. Idén att det naturliga urvalet påverkar bakterier har djupgående konsekvenser, till exempel förklarar den hur bakterier utvecklar antibiotikaresistens.
Mellan 1943 och 1950 arbetade han vid Indiana University i Bloomington. Hans första doktorand var James D. Watson, som senare upptäckte DNA:s struktur tillsammans med Francis Crick. I januari 1947 blev Luria naturaliserad medborgare i USA.
År 1950 flyttade Luria till University of Illinois i Urbana-Champaign. När Luria undersökte hur en kultur av E. coli kunde stoppa produktionen av fager upptäckte han att vissa bakteriestammar producerar enzymer som skär DNA vid vissa sekvenser. Dessa enzymer blev kända som restriktionsenzymer och utvecklades till ett av de viktigaste molekylära verktygen inom molekylärbiologin.
