Oswald Theodore Avery Jr. FRS (21 oktober 1877-20 februari 1955) var en amerikansk läkare och medicinsk forskare född i Kanada. Större delen av sin karriär tillbringade han vid Rockefeller University Hospital i New York.

Avery var en av de första molekylärbiologerna och en av de första som studerade immunokemi.

Han är mest känd för det experiment (publicerat 1944 tillsammans med sina medarbetare Colin MacLeod och Maclyn McCarty) som bevisade att DNA är det material som generna består av.

Nobelpristagaren Arne Tiselius sade att Avery var den mest förtjänta vetenskapsman som inte fick Nobelpriset för sitt arbete, trots att han var nominerad till priset flera gånger under 1930-, 1940- och 1950-talen.



 

Bakgrund och forskningsinriktning

Oswald Avery föddes i Kanada men verkade större delen av livet i USA. Han utbildade sig till läkare och kom tidigt att intressera sig för sambandet mellan bakteriers kemiska uppbyggnad och deras förmåga att orsaka sjukdom. Vid Rockefeller Institute for Medical Research (senare Rockefeller University) blev han en ledande forskare inom bakteriologi, immunokemi och tidig molekylärbiologi.

Föregångare: Griffiths experiment

På 1920-talet visade Frederick Griffith att en "transformerande princip" kunde överföra egenskaper mellan pneumokockbakterier (Streptococcus pneumoniae): icke‑virulenta bakterier kunde omvandlas till virulenta former om de kom i kontakt med döda virulenta bakterier. Griffith själv kunde inte identifiera vad denna princip bestod av — det var denna öppna fråga som Avery och hans medarbetare tog sig an.

Det avgörande experimentet (Avery, MacLeod & McCarty, 1944)

År 1944 publicerade Avery tillsammans med Colin MacLeod och Maclyn McCarty en serie noggrant kontrollerade experiment i Journal of Experimental Medicine som visade att DNA var den transformerande principen. De isolerade och renade material från den kapselbildande, virulenta S-typen av pneumokocker och följde en serie kemiska och enzymatiska behandlingar för att avgöra vilken kemisk klass som bar transformations‑aktiviteten.

Metoder och bevis

  • De använde fraktionering och kemisk analys för att separera proteiner, RNA och DNA.
  • Enzymtester spelade en nyckelroll: behandling med proteaser (som bryter ner proteiner) eller RNaser (som bryter ner RNA) förstörde inte transformerande aktivitet, medan behandling med DNaser (som bryter ner DNA) eliminerade förmågan att transformera icke‑virulenta bakterier.
  • Kvantitativ analys visade dessutom samband mellan mängden DNA i en fraktion och dess transformerande aktivitet.

Sammantaget gav dessa resultat starkt stöd för slutsatsen att DNA och inte protein var det bärande molekylära materialet för ärftliga egenskaper i dessa bakterier.

Mottagande, ifrågasättanden och senare bekräftelse

Trots Avery‑resultatens tydlighet mötte slutsatsen motstånd under flera år. Många forskare var då övertygade om att proteiner, som är kemiskt mer komplexa än DNA, var de mest troliga bärare av genetisk information. Det dröjde till ytterligare oberoende experiment—bland annat Hershey–Chase‑experimentet 1952 med fager—innan DNA:s roll blev allmänt accepterad. När molekylärbiologin vidareutvecklades följde upptäckter som DNA‑strukturens beskrivning (Watson och Crick 1953) som byggde på och bekräftade de slutsatser Avery och hans medarbetare dragit.

Övriga vetenskapliga insatser

Utöver transformationsexperimenten gjorde Avery viktiga bidrag inom immunokemi, bland annat studier av bakteriekapslar och hur polysackaridstrukturer påverkar serotypning och immunologiskt svar. Hans arbete hjälpte till att föra samman biokemi och klassisk bakteriologi och lade grunden för modern molekylärgenetik.

Betydelse och arv

Avery betraktas idag som en pionjär inom molekylärbiologi. Hans metodiska, kemiskt inriktade angreppssätt på biologiska problem och hans rigorösa kontroller gjorde experimentet från 1944 till en milstolpe i vetenskapens förståelse av arvsmassan. Trots att han aldrig erhöll Nobelpriset har hans arbete haft djupgående följdeffekter för genetik, biokemi och medicin.

Personligt och utmärkelser

Avery beskrevs ofta som noggrann, försiktig och ovillig att dramatisera sina resultat — egenskaper som bidrog till kvaliteten i hans experiment men som också kan ha spelat roll i att hans upptäckt inte omedelbart gav honom ett visst kulturellt genomslag eller priser som Nobel. Han nominerades till Nobelpriset flera gånger men fick det aldrig; bland hans hedersomnämnanden finns val till FRS och andra vetenskapliga erkännanden.

Genom sitt arbete har Oswald Avery lämnat ett bestående avtryck i vetenskapshistorien som den som visade att DNA är den molekylära grunden för arv — en insikt som banade väg för hela den moderna molekylära biologin.