Park Chung-hee (1917–1979) – Sydkoreas diktator och moderniserare

Pak föddes i Seonsan, en liten stad i Gumi-si(구미시), Gyeongsangbuk-do(경상북도) nära Daegu(대구). Han var det sjunde barnet i en familj med blygsamma medel. Hans far var Park Seong-bin (46 år vid den tidpunkten) och hans mor var Baek Nam-hui (45 år).

Pak kom från en okänd lokal gren av Goryeong Bak-folket.

Pak kom in på Daegu Teacher's College genom ett tävlingsprov. Han började den 8 april 1932 och tog examen den 25 mars 1937 efter fem års studier. Hans formativa år sammanföll med den japanska invasionen av Kina, som började med den manchuriska incidenten 1931 och kulminerade i det totala kriget 1937.

Han fortsatte att undervisa i flera år i Mungyeong, där skolan har bevarats som ett museum.

Pak fick tillträde till ett tvåårigt utbildningsprogram i Manchukuo, den japanska marionettstaten i Manchuriet. I enlighet med den japanska politiken sōshi-kaimei antog han det japanska namnet Takaki Masao (高木正雄). Han utexaminerades från den japanska militärakademin i Manchuriet som bäst i sin klass 1944. Därefter valdes han ut för ytterligare två års utbildning vid den kejserliga militärakademin i Tokyo.

Pak hade tjänstgjort som löjtnant i Kantogun, en del av den kejserliga japanska armén, i Manchuriet i kampen mot Mao Zedongs kinesiska kommuniststyrkor. Även om Kantogun också genomförde aktioner mot koreansk gerilla är det osannolikt att Pak deltog i sådana aktioner eftersom det inte fanns någon koreansk gerilla i regionen vid tiden för hans korta utplacering.

Efter andra världskriget

Efter Japans nederlag i andra världskriget anslöt sig Pak under sin kommunistiska storebrors inflytande till en kommunistisk grupp, Sydkoreas arbetarparti, i den amerikanska ockupationszonen, som senare blev Sydkorea. Pak deltog i ett uppror i Yeosu och Suncheon, Jeollanam-do, som leddes av enheter från den nya amerikanskt stödda armén. Pak arresterades och dömdes till döden, men släpptes snart efter att ha avslöjat namnen på de kommunistiska deltagarna för de sydkoreanska myndigheterna. Han släpptes sedan och lämnade armén i vanära. När Koreakriget bröt ut kunde han dock återinsättas, och han tjänade det nya landet i kampen mot kommunisterna.

Syngman Rhee, Republiken Sydkoreas första president, tvingades bort från sitt ämbete den 26 april 1960 som en följd av 19 april-rörelsen, ett studentuppror. En ny regering tillträdde den 13 augusti. Detta var en kortvarig period av parlamentariskt styre i Sydkorea med en galjonspresident, Yun Po-son, som svar på Rhee-regeringens auktoritära överdrifter och korruption. Den verkliga makten låg hos premiärminister Chang Myon.

Yun och Chang hade inte respekt hos majoriteten av det demokratiska partiet. De kunde inte enas om kabinettets sammansättning och Chang försökte hålla ihop den svaga koalitionen genom att byta ut kabinettsposter tre gånger under fem månader.

Politisk bakgrund

Samtidigt hamnade den nya regeringen i kläm mellan en ekonomi som led av ett decennium av misshushållning och korruption från Rhees presidentskap och de studenter som hade lett till att Rhee avsattes. Studenterna fyllde regelbundet gatorna och ställde många och omfattande krav på politiska och ekonomiska reformer. Lag och ordning kunde inte upprätthållas eftersom polisen, som länge varit ett instrument för Rhee-regeringen, var demoraliserad och helt misskrediterad av allmänheten. Fortsatta fraktionsstrider fick allmänheten att vända sig bort från partiet.

Statskupp

General Pak Chŏng Hŭi, som då var generalmajor, tog tillfället i akt och ledde en oblodig militärkupp (kallad 5.16-revolutionen) den 16 maj 1961, en kupp som i stort sett välkomnades av en befolkning som var utmattad av det politiska kaoset. Även om Chang motsatte sig kuppförsöken ställde sig president Yun på juntans sida och övertalade USA:s åttonde armé och befälhavarna för olika sydkoreanska arméförband att inte ingripa mot de nya makthavarna.

Koreas centrala underrättelsetjänst (KCIA) skapades den 19 juni 1961 för att förhindra en motkupp och för att undertrycka alla potentiella fiender, både inhemska och internationella. Den skulle inte bara ha utredningsbefogenheter utan även befogenhet att arrestera och hålla kvar alla som misstänktes för brott eller som hyste anti-junta-känslor. KCIA utvidgade sin makt till att omfatta ekonomiska och utländska frågor under sin första direktör, överste (pensionerad) Kim Jong-pil, en släkting till Pak och en av de ursprungliga planerarna av kuppen.

Yun stannade kvar i ämbetet för att ge regimen legitimitet, men avgick den 22 mars 1962. Pak Chŏng Hŭi var den verkliga makten i egenskap av ordförande för Högsta rådet för nationell återuppbyggnad. Efter påtryckningar från Kennedyadministrationen i USA återinfördes en civil regering, och Pak vann med knapp marginal valet 1963 som kandidat för det nybildade Demokratiska republikanska partiet över Yun, kandidat för Civil Rule Party. Han omvaldes 1967 och besegrade återigen Yun med knapp marginal.

Ekonomisk reform

Pak anses allmänt ha spelat en central roll i utvecklingen av Sydkoreas ekonomi genom att flytta fokus till exportorienterad industrialisering. När han kom till makten 1961 var Sydkoreas inkomst per capita endast 72 USD och Nordkorea ansågs vara den större ekonomiska och militära makten på halvön eftersom Nordkorea industrialiserades under den japanska regimen på grund av dess geografiska närhet till Manchuriet och förtjänstfullt i fråga om naturresurser, och lyckades återuppbygga efter tunga bombningar av amerikanerna under Koreakriget. Under Paks tid ökade inkomsten per capita tjugofaldigt och Sydkoreas lantliga, outvecklade ekonomi förvandlades till ett industriellt kraftcentrum. Till och med Kim Tae Jung, en av Paks mest framträdande motståndare under hans styre, har i efterhand berömt honom för hans roll i skapandet av dagens Sydkorea.

Styrkan i Paks ledarskap visade sig i den anmärkningsvärda utvecklingen av industrier och höjningen av levnadsstandarden för de sydkoreanska medborgarna under hans presidentskap. Många ifrågasätter dock fortfarande Paks omdöme, eftersom hans normalisering av de diplomatiska förbindelserna med Japan 1965 hade varit ytterst impopulär och lett till utbredd oro då minnena från Japans 35-åriga brutala kolonisering av Korea visade sig vara levande. Genom att normalisera förbindelserna med Japan lät Pak dock japanskt kapital strömma in i landet. Detta stöd och dessa lån - även om många koreaner kritiserade dem för att de var för magra för de 35 år av ockupation av det kejserliga Japan - bidrog tillsammans med amerikanskt bistånd till att återupprätta Sydkoreas utarmade kapital. Det måste dock noteras att eftersom Nordkoreas ekonomi vid den tiden var större och mer livskraftig än Sydkoreas, hade Pak inte många alternativ eller mycket tid att förhandla om mer passande skadestånd och ursäkter. Denna fråga plågar fortfarande Japans och Sydkoreas förbindelser i dag.

Pak omvaldes 1967 mot Yun.

Inrättande av organ för att övervaka den ekonomiska utvecklingen

• Ekonomiska planeringsnämnden (EPB)
• Ministeriet för handel och industri (MTI)
• Finansministeriet (MoF)

Konstitutionen från 1963 förbjöd en sydkoreansk president att söka en tredje mandatperiod i rad. Med hjälp av KCIA lyckades Paks allierade i den lagstiftande församlingen dock ändra konstitutionen så att den nuvarande presidenten - han själv - kunde kandidera för tre mandatperioder i rad. År 1971 segrade Pak återigen, denna gång över Kim Dae-jung i de allmänna valen.

Strax efter att ha svurits in för sin tredje mandatperiod förklarade Pak undantagstillstånd "på grund av den farliga verkligheten i den internationella situationen". I oktober 1972 upplöste han parlamentet och upphävde konstitutionen. I december godkändes en ny konstitution, Yusin-konstitutionen, lätt av allmänheten. Det nya dokumentet ökade Paks makt dramatiskt. Det överförde valet av presidenten till ett valkollegium, National Conference for Unification. Presidentens mandatperiod förlängdes till sex år, utan begränsningar för omval. I praktiken omvandlade konstitutionen Paks presidentskap till en laglig diktatur. Pak omvaldes 1972 och 1978 utan någon opposition.

Den 21 januari 1968 skickades en grupp på 10-15 nordkoreanska spioner i hemlighet till Sydkorea för att döda Pak. De korsade gränsbergen och kapade en buss i Seoul. Inga civila befann sig i bussen. Spionerna körde den mot Blå huset (Sydkoreas presidentresidens), där Pak befann sig vid den tidpunkten. När den koreanska militären informerades om nordkoreanernas närvaro skyndade de sig att skydda presidenten. Beväpnade med maskingevär och granater körde spionerna nästan fram till Blå huset tills de mötte sydkoreanska soldater. Efter en kort strid med granater och pistoler dödades alla utom en spion. Trettiosju sydkoreaner dödades också.

Den 15 augusti 1974 dödade den nordkoreanske agenten Mun Se-gwang sin fru Yuk Yeong-su i ett misslyckat mordförsök. Efter detta attentat avslutade han det tal som han hade hållit. Hans fru dog senare samma dag.

Den 26 oktober 1979 sköts Pak ner av Kim Jae-kyu, direktör för KCIA. Kim hävdade att Pak var ett hinder för demokratin och att hans handling var patriotisk. Efter att Kim skjutit presidenten och ledaren för hans vakter till döds dödade hans agenter snabbt ytterligare fyra av presidentens livvakter innan gruppen greps. Hela episoden brukar antingen betraktas som en spontan passionerad handling av en enskild person och att de andra agenternas handlingar bara skedde för att männen kände lojalitet mot Kim och naturligt följde hans exempel, eller som en del av ett i förväg arrangerat kuppförsök av underrättelsetjänsten, [1], där det senare är det mest trovärdiga.

Anhängarna hävdar att Pak, trots sitt diktatoriska styre och den höga tillväxten under hans år vid makten, inte ägnade sig åt korruption och levde ett enkelt liv. Motståndarna hävdar att han helt enkelt var en brutal diktator och att han endast åstadkom hög tillväxt genom militär kontroll över arbetskraften.

Pak är en komplex man som beslutsfattare, men många koreaner fortsätter att hysa stor respekt för honom, till stor del på grund av den industriella och ekonomiska tillväxt som Sydkorea upplevde under hans presidentskap. Men det finns också många som fördömer Pak för brutaliteten i hans diktatur och för hans tjänstgöring i den japanska armén under andra världskriget. I dag beklagar Paks kritiker de utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Sydkorea under hans styre. Hans anhängare hävdar dock att anklagelserna om kränkningar av de mänskliga rättigheterna oftast är påhittade eller överdrivna. Ett exempel på hans många övergrepp var kidnappningen av oppositionsaktivisten Kim Tae Jung. Vid middagstid den 8 augusti 1973 deltog Kim i ett möte med ledaren för Democratic Unification Party som hölls i rum 2212 på Hotel Grand Palace i Tokyo. Omkring klockan 13.19 kidnappades Kim av en grupp oidentifierade agenter när han gick ut ur rummet efter mötet. Han fördes sedan in i det tomma rummet 2210 där han drogs och blev medvetslös. Senare flyttades Kim till Osaka och senare till Seoul i Sydkorea. Kim uppgavs senare ha sagt att en vikt hade fästs vid hans fötter ombord på båten på väg mot Korea, vilket tyder på att kidnapparna hade haft för avsikt att dränka Kim genom att kasta honom i havet. De tvingades dock att överge denna plan när Japans marina självförsvarsstyrka inledde en förföljelse av kidnapparnas båt. Därefter släpptes Kim i Busan. Han hittades levande i sitt hus i Seoul fem dagar efter kidnappningen. Enligt vissa rapporter ingrep USA:s ambassadör Philip Habib hos den sydkoreanska regeringen för att rädda Kims liv.

Paks dotter Park Geun-hye valdes till ordförande för det konservativa Grand National Party 2004. Hon har avgått från sin post för att förbereda en presidentkandidatur inför det kommande valet. [2]

Park Chung-hee var gift tre gånger. första hustrun Kim Ho-nam (김호남; 1918 - 1990, m.1936 - 1945), födde en dotter, Park Jae-ok(박재옥, född 1937). andra hustrun Lee Hyon-lan (이현란; ? -?, m.1945 - 1947), födde en son, tidig död(född 1947). tre fruar Yuk Young-soo(육영수, 1926 - 1974, m.1950 - 1974, hennes död), födelse dotter Park Geun-hye(박근혜, f.1952) och Park Geun-ryoung(박근령, f.1954), son Park Chi-man(박지만, f.1958).