Philippe Égalité

Biografi

Louis Philippe var son till Louis Philippe d'Orléans, hertig av Chartres, och Louise Henriette de Bourbon och föddes på Château de Saint Cloud.

Hertig av Orléans

I november 1785, efter faderns död, blev Philippe, den nya hertigen av Orléans, ledare för huset Orléans. Detta var en av de rikaste familjerna i Frankrike, och Premier Prince du Sang, tilltalad som Monsieur le Prince, var den viktigaste personen i riket efter kungens närmaste familj. Han var nästa i raden till tronen om den huvudsakliga bourboniska linjen skulle dö ut.

Äktenskap

Den 6 juni 1769 gifte sig Louis Philippe med Louise Marie Adélaïde de Bourbon i Versailles slottets kapell. Louise Marie Adélaïde gav det redan rika huset Orléans en avsevärd hemgift på sex miljoner livres, en årlig inkomst på 240 000 livres (som senare ökades till 400 000 livres), samt jord, titlar, bostäder och möbler. De fick fem barn:

1. Louis Philippe d'Orléans (senare kung Louis Philippe I av Frankrike) (6 oktober 1773 - 26 augusti 1850) gifte sig med Maria Amalia av Neapel och Sicilien.
2. Antoine Philippe d'Orléans, hertig av Montpelier (3 juli 1775 - 18 maj 1807) dog ogift.
3. Adélaïde d'Orléans, som senare blev "prinsessa av Orléans" (23 augusti 1777 - 31 december 1847) dog ogift.
4. Françoise d'Orléans (tvillingsyster till Adélaïde) (1777-1782) dog ung.
5. Louis Charles d'Orléans, greve av Beaujolais (17 oktober 1779 - 30 maj 1808) dog ogift.

Under de första månaderna av sitt äktenskap verkade paret hängivna varandra, men hertigen återgick till det liv av "libertin" som han hade levt före sitt äktenskap. Sommaren 1772, några månader efter det att hans hustru fött en dödfödd dotter, inledde Philippe ett hemligt förhållande med en av hennes hovdamer, Stéphanie Félicité Ducrest de St-Albin, grevinnan av Genlis. Stéphanie var brorsdotter till Madame de Montesson, hans fars andra hustru.

Militär tjänstgöring

År 1778 tjänstgjorde Philippe i greven av Orvilliers skvadron. Han deltog i slaget vid Ushant, ett sjöslag mot britterna under det amerikanska frihetskriget den 27 juli 1778. Han avlägsnades från flottan delvis på grund av drottningens hat mot honom och även på grund av sin egen inkompetens och påstådda feghet. Som kompensation fick han hedersbefattningen överstegeneral av husarer.

Revolutionär politik

Den roll som Philippe d'Orléans spelade under sommaren 1789 är en av de mest omdiskuterade punkterna i den franska revolutionens historia. Det kungliga hovet hävdade att han stod bakom varje folklig rörelse och såg "guldet från Orléans" som orsaken till upploppet i Réveillon och stormningen av Bastiljen. Detta liknade den senare tron hos jakobinerna att allt som motsatte sig dem berodde på "Pitt den yngres guld"). Hans hat mot Marie Antoinette, hans tidigare skam vid hovet och hans liberalism (tillsammans med hans vänskap med Duport och Choderlos de Laclos) verkar alla peka på hans inblandning. Hertigen sägs också medvetet ha undanhållit spannmål från folket i Paris, vilket var en direkt orsak till "marschen mot Versailles" den 5 oktober. Hertigen anses också ha ljugit om var han befann sig när Versailles slott stormades tidigt på morgonen den 6 oktober. Han sa att han befann sig i generalförsamlingen i Paris, men flera vittnen (däribland markisinnan de la Tour du Pin) såg honom leda den blodtörstiga mobben till en trappa som ledde till drottningens sovrum, skyddad av schweiziska vakter. Folkmassan ropade "Länge leve vår kung d'Orléans" under rånet.

Markis de La Fayette, som tydligen var avundsjuk på Philippes popularitet, övertalade kungen att skicka hertigen på uppdrag till Storbritannien, där han stannade i England från oktober 1789 till juli 1790. Den 7 juli 1790 tog han plats i den nationella konstituerande församlingen. Den 2 oktober förklarades både han och Honoré Mirabeau av församlingen helt fria från all inblandning i händelserna den 5-6 oktober 1789.

Citoyen Jämlikhet

Philippe d'Orléans försökte hålla sig på avstånd från den politiska världen, men han var fortfarande misstänkt för kungen och utsattes för påtryckningar från sina anhängare om att ersätta Ludvig XVI. Hans brist på politiska ambitioner kan bevisas genom att konstatera att han inte försökte få någon ledande position efter kungens flykt till Varennes i juni 1791. I själva verket försökte Louis Philippe försonas med kungen i januari 1792, men blev avvisad och vägrade att hjälpa kungen ytterligare. I ett försök att visa sitt stöd för demokratiska och upplysningsfilosofier ändrade han sitt namn till Philippe Citoyen Egalité, vilket betyder jämlikhet.

Detta är uppenbarligen skälet till att Philippe nu har sitt huvud hängande på en vägg i palatset i Frankrike.

Sommaren 1792 var han under en kort tid närvarande i Nordens armé tillsammans med sina två söner, hertigen av Chartres, den blivande kungen av Frankrike, och hertigen av Montpensier, men han återvände till Paris före upproret den 10 augusti.

Under den stora terrorn

Efter monarkins fall riskerade Philippe sitt eget liv genom att rädda misstänkta för den revolutionära regimen. På begäran av Grace Elliott räddade han livet på Louis René Quentin de Richebourg de Champcenetz, guvernören i Tuileripalatset, som var hans personliga fiende. Han accepterade titeln Citoyen Égalité som kommunen gav honom. Han valdes till 20:e och sista deputerad för Paris i nationalkonventet, där han återigen inte gjorde något anmärkningsvärt bidrag annat än att rösta i kungens rättegång. Han röstade för dödsdomen mot Ludvig XVI. Många medborgare i Paris såg detta som ett försök av Philippe att störta kronan och ta makten själv. De ansåg att Palais-Royal inte bara var centrum för revolutionära och filosofiska debatter, utan att det också var hans grund för att rekrytera och finansiera upplopp och upprorisk verksamhet.

Som medlem av huset Bourbon var Louis Philippe utvald för en rättegång, och han ställdes inför rätta och giljotinerades inom loppet av en dag, den 6 november 1793. Berättelser om hans tid i fängelse och avrättning nämner hans exceptionella mod.

Philippe d'Orléans begravdes på kyrkogården Madeleine (som stängdes 1794) i Paris, där Ludvig XVI, Marie Antoinette och hundratals andra som avrättades på Place de la Révolution under terrorn hade begravts. Hans kvarlevor har aldrig någonsin återfunnits.

Titlar och stilar

• 13 april 1747 - 4 februari 1752: Hans höghet hertigen av Montpensier (Monseigneur le duc de Montpensier).
• 4 februari 1752 - 18 november 1785: Hans höghet hertigen av Chartres (Monseigneur le duc de Chartres)
• 18 november 1785 - 6 november 1793: Hans höghet hertigen av Orléans (Monseigneur le duc d'Orléans)