Påven Bonifatius VIII (1294–1303) – liv, pontifikat och betydelse

Påven Bonifatius VIII (latin: Bonifacius Octavus; 1235 - 11 oktober 1303), född Benedetto Caetani, var en italiensk präst i den romersk-katolska kyrkan och den 194:e påven från 1294 till 1303.

 

Tidig bakgrund och uppstigande

Benedetto Caetani föddes i en framstående italiensk familj i Anagni kring 1235. Han utbildade sig i kanonisk rätt och gjorde karriär i kyrkans administration. Caetani var en erfaren jurist och diplomat, och tjänstgjorde i olika kuriala ämbeten innan han valdes till påve efter avgången av Celestinus V i slutet av 1294. Som påve antog han namnet Bonifatius VIII.

Pontifikatets huvudinriktningar

Bonifatius VIII arbetar målmedvetet för att stärka den centrala kyrkliga auktoriteten — både i andliga frågor och i praktisk kyrkoorganisation. Hans pontifikat kännetecknas av en aktiv lagstiftningspolitik och flera viktiga dokument:

  • Clericis laicos (1296) – ett påbud som förbjöd världslig beskatting av kyrkans egendom utan påvens tillstånd. Detta skrevs som ett svar på kungliga försök att beskatta prästerskapet.
  • Liber Sextus (1298) – en omfattande del av kanonisk rätt som Bonifatius utgav för att komplettera och systematisera kyrkans lagar. Den ingår i det som senare sammanfattas som Corpus Juris Canonici.
  • Jubileet 1300 – Bonifatius utropade det första stora jubileumsåret i kyrkans historia, vilket drog många pilgrimsfärder till Rom och stärkte påvens prestige samt ekonomiska inkomster till kyrkan.
  • Unam Sanctam (1302) – ett av hans mest kända och kontroversiella påvödokument. I detta hävdade Bonifatius den andliga och ytterst överordnade auktoriteten hos den romerske biskopen framför alla världsliga furstar, vilket tolkades som en absolutistisk syn på påvlig makt.

Konflikten med Frankrike och Anagni-incidenten

Bonifatius maktsträvanden ledde till ökade spänningar med kungligheter, i synnerhet med Philippe IV av Frankrike (Philippe le Bel). Konflikten rörde främst beskattning av kyrkan och frågor om jurisdiktion. När Bonifatius utfärdade Unam Sanctam och tidigare dokument som ifrågasatte kungens rätt att lägga skatt på präster, eskalerade konflikten.

Som kulmen kom händelsen i Anagni i september 1303. Den franske kungen sände sin jurist Guillaume de Nogaret, tillsammans med Sciarra Colonna och andra medhjälpare, för att arrestera och sätta press på påven i hans fäste i Anagni. Påven blev tillfälligt gripen och förnedrad i händelsen som ofta kallas ”Anagni-incidenten”. Händelsen chockade samtiden och försvagade Bonifatius hälsa och auktoritet. Han återvände till Rom och avled kort därefter, den 11 oktober 1303.

Administrativt och personligt styre

Bonifatius var känd för sin administrativa skicklighet och vilja att konsolidera kyrkans makt. Samtidigt anklagades han för nepotism — han utsåg släktingar och närstående till viktiga ämbeten — något som bidrog till kritik och fiendskap från rivaliserande familjer och politiska grupper inom Italien.

Eftermäle och betydelse

Bonifatius VIII lämnar ett komplext arv. Å ena sidan förstärkte hans lagstiftning och initiativ den kyrkliga rättsordningen och markerade påvens anspråk på överhöghet i andliga frågor. Å andra sidan försvagade hans konfrontation med kungamakterna kyrkans ställning i praktiken. Konflikten med Frankrike bidrog till den utveckling som följde under 1300-talet, där påvens politiska makt minskade och senare ledde till påveflytten till Avignon (påvedömet i Avignon från 1309), en period ofta kopplad till ökad kunglig påverkan.

Kulturellt och intellektuellt mötte Bonifatius hård kritik; bland annat placeras han i Dantes Den gudomliga komedin som en symbol för korrupt påvlig makt. Samtidigt hyllas han i kyrkohistoriska sammanhang för sina reformer av kanonisk rätt och för att ha organiserat jubileet 1300, vilket satte prägel på medeltida folklig fromhet.

Viktiga datum i urval

  • 1294 – Bonifatius VIII väljs till påve.
  • 1296 – Utfärdandet av Clericis laicos.
  • 1298 – Publikation av Liber Sextus (kanonisk rätt).
  • 1300 – Första stora jubileumsåret i Rom.
  • 1302 – Utfärdandet av Unam Sanctam.
  • 1303 – Anagni-incidenten; påven avlider 11 oktober.

Sammanfattning

Påve Bonifatius VIII var en centralgestalt i övergången mellan högmedeltidens påvliga auktoritet och de förändringar som ledde till en svagare politisk position för påvedömet. Hans vilja att hävda kyrkans överhöghet över världsliga makter och hans omfattande juridiska reformer påverkade kyrkans struktur långsiktigt, samtidigt som konflikten med starka kungamakter visade begränsningarna i påvlig makt i praktiken.

Tidigt liv

Benedetto Caetani föddes 1235 i Anagni i Italien. Caetani studerade i Todi och i Spoleto där han tog en juristexamen. Han kom från en mycket adlig familj. Hans familj var i regeringsställning.

År 1265 reste Caetani med kardinal Ottobuono Fieschi till England.

 

Kardinal

År 1281 upphöjde påven Martin IV Caetani till kardinal. År 1291 utnämnde påven Nikolaus IV honom till kardinal av SS. Silvestro e Martino ai Monti.

 

Påven

Kardinal Caetani valdes 1294 och valde att kallas Bonifatius VIII.

Påven Bonifatius bekräftade påven Celestine V:s dekret om att varje påve fritt kan avgå.

Bonifatius var inblandad i italienska och europeiska politiska tvister.

Bonifatius VIII utfärdade en regel som innebar att om en härskare (kung) ålade folk böter utan kyrkans eller påvens tillstånd skulle härskaren uteslutas ur kyrkan. Han fattade förhastade beslut utan att tänka efter. Han var känd för att vara hård, elak, grym och lyssnade inte på andras rekommendationer. Till exempel förklarade han en mycket förhastad påvelag om att alla människor, inte bara kristna, måste följa honom om de vill komma till himlen. Han ansåg att som påve skulle alla härskare böja sig för honom och respektera honom.

 

Efter hans död

Dante nämner Bonifatius i Inferno. Han identifierar påven som "de nya fariséernas furste".

 

Relaterade sidor

 

Annan läsning

  • Boase, Thomas Sherrer Ross. (1933). Bonifatius VIII. London: Constable. OCLC 1387650
 

AlegsaOnline.com - 2020 / 2025 - License CC3