Naturhorn – enkelt mässingsinstrument utan ventiler
Naturhorn – enkelt mässingsinstrument utan ventiler. Upptäck dess unika ljud, spelteknik och harmoniska toner där läpparnas form styr melodin.
Horn är ett mycket enkelt mässingsinstrument. Det har inga ventiler eller andra mekanismer, och det enda sättet för spelaren att kontrollera tonhöjden är att ändra läpparnas form. Detta innebär att endast toner från den harmoniska serien kan spelas. Naturhornets tonregister består därför av deltoner (övertoner) som ligger i serier; i de lägre registren är tonerna glesare, medan det i de högre registren finns fler närliggande deltoner som gör det lättare att få fram melodiska linjer.
Spelteknik
Spelaren skapar tonen genom läpparnas vibration och luftströmmens styrka (embouchure). Förutom läpparnas form används ofta handstoppning — att föra in och vrida in handen i klockstycket — för att justera pitch och klang. Handstoppning kan sänka tonen något och ändra timbre, vilket gör det möjligt att få fram kromatiska toner som inte finns i den rena harmoniska serien. För att byta tonart användes historiskt tilläggsrör (krokar) som ändrar instrumentets totala längd och därmed dess grundton.
Begränsningar och lösningar
- Eftersom naturhorn saknar ventiler är det från början begränsat till deltonerna — rena kromatiska skalor är inte möjliga utan hjälpmetoder.
- Handstoppning och byte av tilläggsrör ger möjlighet att spela fler toner och byta tonart, men kräver god teknik och planering av repertoaren.
- När ventiler introducerades under tidigt 1800-tal utvecklades det moderna valthornet, som gav full kromatisk frihet; naturhorn används idag främst i historiskt framförande och specialistensemble.
Historik och repertoar
Naturhornet var standard i orkestrar och kammarmusik fram till 1800-talets början. Många verk från barocken och klassicismen — till exempel av Haydn, Mozart och tidiga Beethoven — skrevs med naturhornets möjligheter och begränsningar i åtanke. Kompositörer utnyttjade deltonernas speciella klang och skrev idiomatiska partier som ofta kräver handstoppning eller byte av krokar i historiskt framförande.
Ljud och användning idag
Naturhorn har en varm, rund och något mer rustik klang jämfört med det moderna valthornet. Det används idag av musiker och ensembler som arbetar med historiskt informerad tolkning för att återge tidstypiska klanger och speltekniker. I ny musik förekommer naturhorn ibland också som färgeffekt för att skapa en äldre eller särskilt karakteristisk klang.
Sammanfattning: Naturhorn är ett enkelt men uttrycksfullt mässingsinstrument utan ventiler. Genom läpparnas form, luftstyrka, handstoppning och byte av tilläggsrör kan spelaren utöka vad som är möjligt utöver de rena harmoniska serien, vilket ger både tekniska utmaningar och unika klangmöjligheter.
Amerikansk hornblåsare i flottan, 1917
Historia
Horn kommer från instrument tillverkade av djurhorn. De tidigaste hornen var formade som en slinga - vanligtvis en dubbel slinga, men ibland en trippel eller enkel slinga - som liknar det moderna valthornet, och användes vanligtvis för att skicka meddelanden under jakt. Föregångare och släktingar till den framväxande hornet var bland annat posthornet, plesshornet och hornhornet.
Den första gången ett mässingshorn användes som militär signal var Halbmondblaser, som betyder "halvmåneblåsare", som användes i Hannover 1758. Den var U-formad (därifrån kommer namnet) och kunde lätt bäras med en axelrem. Den anlände först till England 1764 där den sakta blev den ofta använd av fotsoldater. Kavalleriet använde normalt inte en riktig hornblåsare, utan använde istället en tidig trumpet som gav ett ljud som var lättare att höra från närliggande håll, men som färdades mindre långt.
Använder
Hornet används främst inom militären där hornet används för att göra tillkännagivanden. För länge sedan användes hornet i kavalleriet för att vidarebefordra instruktioner från officerare till soldater under strid. I Bibeln förekommer horn i Moses tid, då Gud befallde Moses att "göra två horn av hamrat silver" i 4 Mosebok 10:1-3. De användes för att samla ledarna och för att ge marschorder till lägren.
I trum- och hornkåren har hornet förändrats från sitt militära ursprung och har nu ventiler. I amerikanska trum- och hornkårer anses G vara den traditionella tonarten för horn som ska spelas i. Enligt gällande regler i både Drum Corps International och Drum Corps Associates definieras dock en bugle som ett mässingsinstrument i vilken tonart som helst, med 0 till 4 ventiler och en klockfront.
Civila trumkårer tillverkades med hjälp av instrument som såldes ut av militären i början av 1900-talet, och den sista officiella ändringen som gjordes av militärhorn (innan det slutade användas på grund av radions uppfinning) var att alla instrument skulle ha tonart G. Horn i andra delar av världen brukade vara i B eller E.
Hornet används också av pojkscouterna. De använder en del av samma rop som militären, men inte alla.
Variationer
Kornetten anses ibland felaktigt vara den "ventilerade versionen" av hornblåsan, trots att den kommer från det franska cornet de poste (posthorn).
1800-talsversioner baserade på den ursprungliga hornblåsan hade nycklar och ventiler. Buglar med nyckel uppfanns i England i början av 1800-talet, och Joseph Halliday tog patent på en av dem, Royal Kent Bugle, 1811. Detta horn var mycket populärt och användes i stor utsträckning fram till omkring 1850 - till exempel i verk av Richard Willis, senare kapellmästare för United States Military Academy Band at West Point. Den här versionen av hornblåsan slutade användas när den ventilerade kornetten uppfanns.
Moderna instrument som betraktas som horn har ofta ventiler.
Hornet som ljuder
- Sopranhorn (hög tonhöjd)
- Althorn (medelhögt tonläge)
- Baritonhorn (tenor tonhöjd)
- Kontrabasshorn (basstämma)
|
|
| ||||
| Problem med att lyssna på den här filen? Se hjälp för media. | |||||
En romersk trumpetbräda från 400-talet. Den här hittades i Ventoux i Frankrike.
Sök