Ciss-dur (C♯-dur) – definition, tonart, förtecken och musikexempel
Upptäck C♯-dur: definition, förtecken, relativa och parallella moll, enharmoni och musikexempel från Bach, Liszt och Ravel — teori, notation och inspirerande lyssningstips.
C♯-dur (på svenska ofta kallad Cis-dur) är en durskala baserad på tonen C♯. Tonarten har sju korsförtecken i sin nyckel signatur och skrivs därför sällan i praktiken — många kompositörer föredrar dess enharmoniska motsvarighet D♭-dur, som är enklare att läsa eftersom den bara har fem b-förtecken.
Tonart och skalsteg
C♯-durs diatoniska skalsteg (stigande) är:
- C♯ — D♯ — E♯ — F♯ — G♯ — A♯ — B♯ — C♯
Observera att E♯ och B♯ i praktiken motsvarar F respektive C. Tonikaackordet (I) i C♯-dur är C♯–E♯–G♯ och dominantackordet (V) är G♯–B♯–D♯.
Relativa och parallella moll
Tonartens relativa moll är A♯-moll och den parallella molltonarten är C♯-moll.
Förtecken
C♯-dur har sju korsförtecken: F♯, C♯, G♯, D♯, A♯, E♯ och B♯. Ur notationssynpunkt blir notbilden ovanligt "korsrik", vilket gör att många utövare och utgivare hellre väljer att skriva samma klingning enharmoniskt som D♭-dur (fem b-förtecken).
Instrumentala överväganden
På en pedalharpa ställer man pedalerna så att varje sträng står i skarp position när man vill spela i C♯-dur — det vill säga pedalerna i nedersta läget (skarp). Harpor blir då något mindre resonanta eftersom strängarna kortas en aning jämfört med naturläge, vilket påverkar klang och sustain.
Exempel i repertoaren
Trots notationssvårigheter har flera stora kompositörer använt C♯-dur:
- Johann Sebastian Bach skrev preludium och fuga i C♯-dur som nr. 3 i båda böckerna av Das Wohltemperierte Klavier.
- I den sjätte ungerska rapsodin byter Franz Liszt tonart mellan D♭-dur och C♯-dur i olika avsnitt, vilket utnyttjar de enharmoniska möjligheterna.
- Maurice Ravel använder Cis-dur (C♯-dur) i stycket Ondine ur pianosviten Gaspard de la nuit, där den glänsande, klara klangen passar bildspråket.
- Louis Vierne använder C♯-dur i slutstycket av Messe solennelle.
Praktiska råd
För pianister och arrangörer: överväg att skriva om partier i D♭-dur när läsbarhet och snabb inläsning är viktig. För musikteoretiker och analys är C♯-dur relevant när man vill behålla en strikt funktionell harmonisk notation (t.ex. att tydligt markera E♯ i stället för F för toner som funktionellt fungerar som ett förhöjt kvartsteg).
Stigande och fallande C-dur skala.
Frågor och svar
F: Vad är C♯ major?
S: C♯-dur (eller C-dur) är en durskala baserad på C♯. Dess nyckel signatur har sju skarpa punkter.
F: Vad är det relativa mollet till C♯-dur?
S: Det relativa mollet till C♯-dur är A♯-moll.
Fråga: Vad är parallellmoll i C♯-dur?
S: Parallellmoll till C♯-dur är C♯-moll.
F: Vad är den enharmoniska motsvarigheten till C-dur?
S: Den enharmoniska motsvarigheten till Cis-dur är D♭-dur.
F: Hur påverkas ljudkvaliteten av att stämma en harpa för att spela i denna tonart?
S: När en harpa stäms för att spela i denna tonart placeras alla pedaler i bottenläge, vilket gör den mindre resonant eftersom alla strängar blir kortare.
F: Varför föredrar de flesta kompositörer att använda D-dur i stället?
S: De flesta kompositörer föredrar att använda D-dur i stället eftersom den bara har fem dalar, jämfört med sju skarpa för samma ton i C-dur.
F: Finns det några välkända stycken som är skrivna specifikt för denna tonart?
S: Ja, Johann Sebastian Bach skrev Preludium och fuga nr 3 från båda böckerna av Well Tempered Clavier i denna tonart, Franz Liszt bytte tonart från D-dur till denna tonart i början av sin Ungerska rapsodi nr 6, Maurice Ravel använde den som tonart för Ondine i pianosviten Gaspard de la nuit och Louis Vierne använde den som avslutande tonart för Messe solennelle.
Sök