C♯-dur (på svenska ofta kallad Cis-dur) är en durskala baserad på tonen C♯. Tonarten har sju korsförtecken i sin nyckel signatur och skrivs därför sällan i praktiken — många kompositörer föredrar dess enharmoniska motsvarighet D♭-dur, som är enklare att läsa eftersom den bara har fem b-förtecken.

Tonart och skalsteg

C♯-durs diatoniska skalsteg (stigande) är:

  • C♯ — D♯ — E♯ — F♯ — G♯ — A♯ — B♯ — C♯

Observera att E♯ och B♯ i praktiken motsvarar F respektive C. Tonikaackordet (I) i C♯-dur är C♯–E♯–G♯ och dominantackordet (V) är G♯–B♯–D♯.

Relativa och parallella moll

Tonartens relativa moll är A♯-moll och den parallella molltonarten är C♯-moll.

Förtecken

C♯-dur har sju korsförtecken: F♯, C♯, G♯, D♯, A♯, E♯ och B♯. Ur notationssynpunkt blir notbilden ovanligt "korsrik", vilket gör att många utövare och utgivare hellre väljer att skriva samma klingning enharmoniskt som D♭-dur (fem b-förtecken).

Instrumentala överväganden

På en pedalharpa ställer man pedalerna så att varje sträng står i skarp position när man vill spela i C♯-dur — det vill säga pedalerna i nedersta läget (skarp). Harpor blir då något mindre resonanta eftersom strängarna kortas en aning jämfört med naturläge, vilket påverkar klang och sustain.

Exempel i repertoaren

Trots notationssvårigheter har flera stora kompositörer använt C♯-dur:

  • Johann Sebastian Bach skrev preludium och fuga i C♯-dur som nr. 3 i båda böckerna av Das Wohltemperierte Klavier.
  • I den sjätte ungerska rapsodin byter Franz Liszt tonart mellan D♭-dur och C♯-dur i olika avsnitt, vilket utnyttjar de enharmoniska möjligheterna.
  • Maurice Ravel använder Cis-dur (C♯-dur) i stycket Ondine ur pianosviten Gaspard de la nuit, där den glänsande, klara klangen passar bildspråket.
  • Louis Vierne använder C♯-dur i slutstycket av Messe solennelle.

Praktiska råd

För pianister och arrangörer: överväg att skriva om partier i D♭-dur när läsbarhet och snabb inläsning är viktig. För musikteoretiker och analys är C♯-dur relevant när man vill behålla en strikt funktionell harmonisk notation (t.ex. att tydligt markera E♯ i stället för F för toner som funktionellt fungerar som ett förhöjt kvartsteg).