C-moll

Skala och varianter

Den naturliga C-mollskalan innehåller tonerna C–D–E♭–F–G–A♭–B♭–C. I den harmoniska moll höjs sjunde graden, så B♭ skrivs som B♮ för att få ett ledtonssteg mot grundtonen. I den melodiska moll höjs både sjätte och sjunde graden (A♭→A♮ och B♭→B♮) när skalan stiger, medan den vanligtvis återgår till naturlig moll vid nedgång.

Ackord och typiska förlopp

• Grundackordet: C-moll (Cm, Cmin).
• Vanliga ackord inom skalan: Ddim (ii°), E♭ (III), Fm (iv), Gm eller G (v/V när ledton används), A♭ (VI).
• Typiska förlopp: i–iv–V–i eller i–VI–III–VII; harmonisk moll ger ofta en dur‑dominant (G) som leder tillbaka till C.

För mer tekniska definitioner och exempel på mollskalan, se mollskala och information om tonartssignatur. Relativ dur till C‑moll är Ess‑dur (Ess‑dur), medan parallell dur är C‑dur.

Användning och historia
C‑moll har länge använts i västerländsk konstmusik för att ge ett kraftfullt eller dramatiskt uttryck. Kända exempel i den klassiska repertoaren finns hos Beethoven (bland annat hans femte symfoni och sonater i C‑moll) och Mozart (verk i C‑moll). Tonarten förekommer också frekvent i filmtoner, rock och jazz där dess mörkare karaktär utnyttjas för intensitet och känslomässig tyngd.

Praktiska noteringar
I skrivna partitur markeras de tre flatstecknen i nyckelsignaturen. För improvisatörer och arrangörer är det viktigt att känna till skillnaden mellan naturlig, harmonisk och melodisk moll för att välja ackord och skalformer som passar stil och harmonisk funktion. I jazz och pop används oftast förkortningen Cm i ackordbeteckningar.