Cis-moll
Cis-moll eller C♯-moll är en mollskala baserad på C♯. Dess nyckel signatur har fyra spetsar.
Dess relativa dur är E-dur och dess parallella dur är Cis-dur.
Klassisk musik i denna tonart
Det finns mycket få symfonier skrivna i denna tonart. En av dem är av Joseph Martin Kraus, men han skrev senare om den i c-moll. Ytterligare två är Mahlers Symfoni nr 5 (även om endast första satsen är i cis-moll och finalen egentligen är i D-dur) och Prokofjevs Symfoni nr 7. Sjostakovitjs violinkonsert nr 2 är också i cis-moll.
Denna tonart förekommer oftare i pianomusik. Domenico Scarlatti skrev två klaviatursonater i cis-moll, K 246 och K 247. Men efter Beethovens berömda Moonlight Sonata blev tonarten mer populär för piano. Beethoven använde denna tonart igen i de yttre rörelserna i sin stråkkvartett nr 14 (Op. 131, 1826). Johannes Brahms skrev dock om sin cis-moll-klaverkvartett för att publiceras som pianokvartett nr 3 i c-moll, op. 60. Ett av de mest kända verken i denna tonart är Chopins Fantaisie-Impromptu. Andra verk är Chopins Nocturnes nr 7 (op. 27, nr 1) och nr 20 (op. posth.) samt hans "Raindrop"-preludium i D-dur (op. 28, nr 15). Vals i cis-moll (op. 64 nr 2) är ett annat välkänt musikstycke av Chopin som använder just denna tonart (tillsammans med d-moll-tonarten). Ett annat mycket känt exempel på ett verk i cis-moll är Rachmaninovs Preludium i cis-moll (op. 3, nr 2).
