Cis-moll eller C♯-moll är en mollskala baserad på C♯. Dess nyckel signatur har fyra spetsar.
Dess relativa dur är E-dur och dess parallella dur är Cis-dur.
Skala och toner
Grundskalan (naturlig moll) i C♯ är:
- C♯ – D♯ – E – F♯ – G♯ – A – B – C♯
Tonartsnyckeln med de fyra spetsarna motsvarar F♯, C♯, G♯ och D♯.
Harmonisk och melodisk moll
I praktisk användning förekommer också:
- Harmonisk moll: här höjs sjunde tonen (B → B#) för att skapa en starkare ledton mot tonikan. Notationen blir då C♯–D♯–E–F♯–G♯–A–B#–C♯.
- Melodisk moll: vid uppåtgående linjer höjs både sjätte och sjunde tonen (A → A#, B → B#), vilket ger C♯–D♯–E–F♯–G♯–A#–B#–C♯; nedåtgående återgår man oftast till naturlig moll.
Ackord och funktioner
Vanliga triader i C♯-naturmoll (i, ii°, III, iv, v, VI, VII):
- i – C♯m (C♯–E–G♯)
- ii° – D♯° (D♯–F♯–A)
- III – E (E–G♯–B)
- iv – F♯m (F♯–A–C♯)
- v – G♯m (G♯–B–D♯), ofta förvandlad till V (G♯ major) i harmonisk moll genom användning av B# som ledton
- VI – A (A–C♯–E)
- VII – B (B–D♯–F♯)
Känsla, notation och praktisk användning
C♯-moll uppfattas ofta som mörk, innerlig och dramatisk — en tonart som används för både eftertänksamma och intensivt uttrycksfulla stycken. På piano ligger många nycklar på svarta tangenter vilket kan göra vissa passager tekniskt bekväma för händerna. På stråkinstrument ger tonarten inte samma möjlighet till öppna strängars resonans som tonarter som använder G, D eller A som tonika, vilket kan påverka klangbalansen i orkesterbesättning.
Den enharmoniska motsvarigheten till C♯-moll är D♭-moll, men D♭-moll är praktiskt taget teoretisk (kräver många förtecken, inklusive dubbelb-förtecken) och används sällan i notationen — därför skrivs musik nästan alltid som C♯-moll när den hör hemma där.
Kända exempel i C♯-moll
- Ludwig van Beethoven – Pianersonata No.14 "Moonlight", första satsen (C♯-moll) — ett av de mest kända pianostyckena i denna tonart.
- Sergej Rachmaninoff – Prelude i C♯-moll, Op. 3 No. 2 — ett välkänt, dramatiskt pianostycke som utnyttjar tonartens klangfulla kontraster.