Franz Liszt – banbrytande ungersk pianist och kompositör (1811–1886)

Liszts far var tjänsteman och arbetade för prins Nikolaus Esterházy, samma adelsfamilj som anställde kompositören Joseph Haydn. När han var sju år gammal började hans far lära honom att spela piano. Han var ett underbarn och redan efter ett eller två år spelade han på konserter. Han var så lovande att några rika ungrare sa att de skulle betala för hans musikutbildning.

På 1821 flyttade familjen till Wien. Han fick pianolektioner av Czerny och kompositionslektioner av Salieri. Han blev snart berömd trots att han fortfarande var en ung pojke, och han träffade kända musiker som Beethoven och Schubert. Beethoven ska ha kysst honom på pannan.

På 1823 flyttade familjen igen, denna gång till Paris. Han ville gå på konservatoriet för att studera musik, men Luigi Cherubini släppte inte in honom eftersom han var utlänning (dvs. inte fransman). Så han studerade musikteori privat med Reicha och komposition med Paer. Snart blev han ombedd att spela piano överallt i Paris. Han reste till London. Vid sitt andra besök där i 1825 spelade han för kung George IV i Windsor.

Liszt fortsatte att resa till andra länder. Efter faderns död blev han pianolärare i Paris. Han blev förälskad i en av sina elever. Det var den första av många kärleksaffärer han hade med olika kvinnor. Han läste många böcker för att försöka utbilda sig ordentligt. Han träffade Berlioz och han tyckte mycket om Berlioz musik. På 1831 träffade han violinisten Niccolò Paganini och han blev förvånad över hans virtuosa spel. Liszt skulle göra för pianot vad Paganini hade gjort för violinen. Båda männen tecknades av karikatörer som djävulska figurer. Båda männen skrev musik som var otroligt svår för deras instrument.

Snart träffade Liszt en grevinna som hette Marie d'Agoult. Han började ha en affär med henne. Grevinnan lämnade sin man och flyttade till Genève för att bo med Liszt. De levde tillsammans i flera år och fick tre barn. När Liszt gav bort en stor del av sina pengar för att hjälpa till att betala ett monument för Beethoven i Bonn var han tvungen att tjäna pengar genom att åka på turnéer igen, så grevinnan lämnade honom. Han träffade fortfarande henne och barnen varje sommar under några år, men till slut separerade de helt och hållet.

Liszt tillbringade åtta år i Rom. Han skrev mycket religiös musik och tog emot order i den katolska kyrkan. Hans dotter Cosima, som hade gift sig med den berömda dirigenten Hans von Bülow, lämnade sin man och bodde hos Wagner. De fick två barn tillsammans. Liszt och Wagner grälade i många år om detta.

Liszt tillbringade större delen av sina sista år med att resa fram och tillbaka mellan tre städer: Rom, Weimar och Budapest. Han kallade detta sitt "vie trifurquée" (liv med tre gafflar). Han dog i Bayreuth den 31 juli 1886.

Liszt hade en mycket stark personlighet som påverkade alla han mötte. När han spelade piano på konserter var han en stor showman. Folk ritade karikatyrer av honom när han spelade piano med sin vilda hårsvans. Han kunde vara mycket artig och visste hur han skulle komma överens med aristokratin. Han kunde vara mycket generös, ge både pengar och tid till andra musiker och ge beröm när det var välförtjänt. Han var en kraftfull, unik personlighet och en av sin tids viktigaste romantiska kompositörer. Han är känd för sina bländande virtuosa pianoutspelningar bäst.

De flesta av Liszts kompositioner var för piano. Han skrev en pianosonat. Den är i h-moll. Dess form skiljer sig mycket från sonater av kompositörer som Beethoven. Det är ett mycket romantiskt verk, men det berättar inte en historia som många romantiska verk gör. Hans pianoverk är oftast kortare stycken som är ganska fria till formen. Han tog ofta ett tema och omvandlade det (förändrade det gradvis). Han skrev studier som är mycket mer än bara stycken för att förbättra ens pianoteknik. En samling heter Transcendental Studies. I Schweiz skrev han Années de pèlerinage (Vandringsår), en samling stycken som han senare gav titlar till. Liszt utforskade alla möjliga ljud som pianot kunde ge ifrån sig (det var fortfarande ett ganska nytt instrument). Ibland fick han det att låta som en orkester. Några av hans sista pianostycken är mycket enklare att spela, även om ackorden skulle ha låtit mycket moderna för hans tid. De liknar Debussys impressionistiska musik.

Alla Liszts pianostycken var inte originalkompositioner: han gjorde också arrangemang eller transkriptioner. Det förefaller oss nu som en märklig idé att ta någon annans symfoni och arrangera den för piano. Men det är vad Liszt ofta gjorde. Han tog symfonier av Beethoven eller sånger av Schubert och ändrade dem så att de kunde spelas på piano. Många människor hade inte möjlighet att höra konserter särskilt ofta, och de hade definitivt inte radioapparater eller CD-skivor, så Liszt gjorde dessa verk mer kända och hjälpte dem att nå en större publik. Han gjorde ofta svåra transkriptioner, vilket innebar att han ändrade styckena och lade till ornamentala noter, vilket gjorde ett nytt stycke av ett gammalt stycke.

Liszts orkestermusik är också mycket viktig. Han skrev symfoniska dikter: stycken som berättar en historia eller beskriver något. Den mest kända heter Les préludes. Han skrev också två pianokonserter.

Han skrev mycket kyrkomusik. Kyrkomusiken var ofta ganska sentimental på den tiden, men Liszt försökte få sina verk att hjälpa människor att känna religiös hängivenhet.

På många sätt var Liszt typisk för den romantiska konstnären. Han sökte alltid efter en andlig mening med livet. Han bar på en promenadkäpp med huvudena av den helige Franciskus av Assisi och Gretchen och Mefistofeles, figurer från Goethes Faust. Han var en 1800-talsmusiker, men genom sitt tänkande och sin musik såg han fram emot 1900-talet.