Grotta — bildning, stalagmiter, djurliv & speleologi

Upptäck grottors bildning, stalagmiter, unikt djurliv och speleologi — tips för utforskning, säkerhet och fascinerande formationer

En grotta är ett naturligt underjordiskt hålrum. Grottor kan bestå av smala passager (korridorer) och större kamrar. De vanligaste grottorna bildas i kalksten när något surt vatten i marken löser upp berget och gradvis skapar gångar och salar. Hårdare bergarter, till exempel granit, är mindre benägna att lösas upp och bildar därför färre stora grottsystem. Grottor kan också uppstå på andra sätt, till exempel genom jordbävningar, genom smältvatten under glaciärer eller som lavatuber vid vulkanisk aktivitet. Havsvågor skapar i vissa områden så kallade sjögrottor.

Bildning och typer av grottor

De vanligaste typerna av grottor är:

• Karstgrottor (lösningsgrottor) i kalksten där grundvatten med koldioxid (surt) långsamt löser bergarten.
• Lavatuber som bildas när flytande lava rinner av och lämnar ett rörformat hålrum.
• Glaciära grottor i is och under glaciärer, ofta föränderliga och kortlivade.
• Sjögrottor där vågors erosion urholkar kustklippor.

Grottsystem kan vara små och enkelt åtkomliga eller mycket komplexa och långa, ibland flera kilometer. I många områden bildar karstlandskapet ett nätverk av underjordiska floder och sjöar.

Stalagmiter, stalaktiter och andra formationer

Inuti kalkstensgrottor förekommer ofta droppstensformationer som stalagmiter (från golvet) och stalaktiter (från taket). Dessa bildas när vatten som är rikt på kalk (kalciumkarbonat) droppar och avsätter mineraler. Processen är mycket långsam — oftast växer formationerna bara några millimeter per år eller mindre — vilket betyder att stora droppstenssalar kan ha tagit tusentals till hundratusentals år att utveckla.

Andra vanliga formationer är pelare (när stalagmit och stalaktit möts), rännformade flowstone, strålar och gardinliknande formationer. Färgnyanser kommer ofta från små mängder järn, mangan eller andra mineraler som följer med vattnet.

Liv i grottor

Grottornas miljö är mörk, fuktig och ofta stabil i temperatur. Det gör att särskilda djur anpassat sig att leva där. Många arter finns i grottornas ingångszoner där ljus och växtlighet fortfarande finns. Vanliga vid ingångarna är till exempel ormar, möss, spindlar och piggsvin.

Längre in, i den mörkaste zonen, finns färre arter. Fladdermöss är mycket vanliga som grottboende och använder ofta grottor som dag- och vintersovplatser. Deras spillning (guano) kan i sin tur bli näring för andra organismer och skapa hela ekosystem i grottor. En annan typ av djur som ofta förekommer är grottgräshoppor/grottgrillar. Vissa grottor hyser specialiserade arter (så kallade troglobionter) som är blinda och har reducerat pigment, till exempel vissa fiskar, kräftdjur eller insekter.

Människans användning och kultur

Förr i tiden användes grottor som bostäder och skydd. Under stenåldern finns många fynd av människor i europeiska grottor, inklusive boplatser och grottmålningar. Idag används grottor för undervisning, forskning, turism och som skydd av friluftsentusiaster. Många grottor är öppna för allmänheten som visningsgrottor med gångvägar och belysning, medan andra hålls stängda för att skydda känsliga miljöer eller arkeologiska lämningar. Grottmålningar och arkeologiska fynd är ofta mycket gamla och kräver särskilt skydd för att bevaras.

Speleologi — utforskning och säkerhet

Personer som utforskar grottor kallas grottforskare eller speleologer. Studiet av grottor kallas speleologi. Speleologer gör kartor, studerar geologi, hydrologi, mikrobiologi och grottornas djurliv. Många går in i grottor för motion, äventyr och naturupplevelse, men det kräver kunskap och rätt utrustning.

Vanliga säkerhetsregler och utrustning:

• Gå aldrig ensam — grupper om minst tre till fyra personer är vanlig praxis.
• Ha minst två reservljuskällor per person utöver huvudljuset; ofta används en pannlampa fäst vid hjälm.
• Använd hjälm, hållbara kläder, handskar och knäskydd. I teknisk grottgång krävs rep, sele och karbiner.
• Ta med vatten, energiersättning, en första hjälpen-kit och orienteringshjälpmedel. Informera alltid någon utanför gruppen om rutt och beräknad tid.
• Utbildning i rep- och räddningsteknik samt kartläsning ökar säkerheten betydligt.

Grottutforskning kan vara farlig på grund av fall, översvämningar, smala passager och temperaturer. Organiserad grotgruppräddning finns i många länder och kräver specialutbildning.

Skydd och ansvar

Grottor är känsliga miljöer. Droppstensformationer tar mycket lång tid att bilda och skadas lätt av beröring — hudens oljor kan stoppa mineralutfällning och lämna fläckar. Grottdjur och arkeologiska lämningar kan störas eller förstöras av oförsiktig besökare. Därför är det viktigt att:

• Inte röra eller ta med något från grottan.
• Hålla sig på markerade stigar i visningsgrottor och följa lokala regler.
• Minimera ljusanvändning och undvika onödig buller för att inte störa djurlivet, särskilt fladdermöss.
• Stödja bevarandeåtgärder och rapportera skador eller oegentligheter till ansvariga myndigheter eller föreningar.

Grottor är fascinerande fönster till jordens geologi, klimat- och biologiska historia. Med kunskap, respekt och rätt utrustning kan både amatörer och forskare utforska dem säkert och bidra till deras bevarande för framtida generationer.

Frågor och svar

F: Vad är en grotta?

F: Vilken typ av formationer kan man hitta i grottor?

F: Vilka typer av djur lever i grottor?

F: Har människor någonsin bott i grottor?

F: Finns det några målningar på väggarna i vissa grottor?

F: Vem utforskar grottor?

F: Är det farligt att utforska en grotta?

Sök med bokstav