Club des Hashischins – parisisk haschklubb och litterär krets (1844–1849)

Club des Hashischins – parisisk haschklubb och litterär krets (1844–1849): upptäck historien om Baudelaire, Hugo och Moreau, deras haschsexperiment, seanser på Île Saint‑Louis och kreativitetens gränser.

Club des Hashischins, ofta kallad Hashish Club (ibland stavat Club des Hashishins eller Club des Hachichins), var en parisisk sammanslutning av intellektuella och konstnärer som under mitten av 1800‑talet experimenterade med hasch och andra droger i syfte att utforska deras inverkan på fantasi, skapande och sinnestillstånd. Gruppen var verksam ungefär 1844–1849 och har blivit ett ikoniskt exempel på den tidens intresse för orientalistiska och ”artificiella” paradis.

Bakgrund och sammankomster

Seanserna hölls månatligen i salonger på parisiska adresser, framför allt i salongerna på Hôtel de Lauzun (då Hôtel Pimodan) på Île Saint‑Louis. Deltagarna bar ofta arabiska dräkter och försökte återskapa en exotisk atmosfär inspirerad av orientalisk estetik. Vid sammankomsterna dracks kaffe smaksatt med en tjock, grön haschblandning som liknats vid en sylt eller konfekt och som ibland kallades dawamesk i samtida beskrivningar.

Medlemmar och gästdeltagare

Flera framstående författare, konstnärer och intellektuella i Paris deltog i eller associerades med klubben. Bland dem fanns dr Jacques‑Joseph Moreau, Théophile Gautier, Charles Baudelaire, Victor Hugo, Honoré de Balzac, Gérard de Nerval, Eugène Delacroix och Alexandre Dumas, père. Deltagandet varierade – vissa var regelbundna, andra mer sporadiska eller nyfikna gäster – och källorna skiljer sig i hur mycket varje person egentligen deltog.

Substanser och beredning

Den haschblandning som användes tillsattes i kaffe och innehöll, enligt samtida beskrivningar, utöver hasch också ingredienser som kanel, kryddnejlika, muskot, pistage, socker, apelsinjuice, smör och kantharider. Resultatet blev en fet, grön massa som rördes ut i drycken. Blandningens exakta recept varierade och har delvis blivit mytologiserat i berättelserna kring klubben.

Dokumentation och tolkningar

Gautier beskrev klubben i artikeln Le Club des Hachichins, publicerad i Revue des Deux Mondes i februari 1846. Han framhöll både de estetiska experimenten och de bisarra eller intensiva sinnesupplevelserna som uppstod. Även om Gautier ofta förknippas med klubbens början säger han i texten att han deltog i en seans för första gången den kvällen och inte nödvändigtvis startade rörelsen.

Dr Jacques‑Joseph Moreau studerade haschens effekter systematiskt och publicerade en omfattande avhandling om ämnet, ofta citerad som Hashish and Mental Illness – Psychological Studies (på franska Du hachisch et de l'aliénation mentale: études psychologiques) och omsorgsfullt dokumenterade sina iakttagelser från experimenten. Moreau såg användningen av hasch som ett sätt att framkalla psykiska tillstånd som kunde belysa mekanismerna bakom vissa former av mental sjukdom.

Baudelaire reflekterade senare över klubbens praktik i sitt arbete med Les paradis artificiels och varnade för att beroendet av droger lätt kunde göra konstnärer beroende av ett berusat tillstånd för sin kreativitet. Han menade att det fanns en risk att substansen började ersätta den naturliga inspirationskällan, så att förmågan att skapa blev knuten till intoxikationen.

Betydelse, kritik och upplösning

Club des Hashischins blev ett symboliskt och mytologiskt inslag i 1800‑talets konstnärskretsar och har påverkat efterföljande litteratur och idédebatter om konst, sjukdom och medvetande. Samtidigt är många samtida berättelser färgade av exotiserande och sensuella föreställningar, och senare forskare påpekar att bilden av klubben ofta idealiserats eller missuppfattats.

Klubbens verksamhet ebba­de ut i slutet av 1840‑talet, delvis på grund av politiska förändringar i Frankrike (revolutionen 1848) och ett minskat intresse för dessa sammankomster. Det exakta slutet är svårt att datera, men aktiviteterna upphörde omkring 1849.

Eftermäle

Idag studeras Club des Hashischins både som ett historiskt fenomen och som en kulturhistorisk symbol för 1800‑talets fascination för ”artificiella paradis”, orientalisk estetik och kampen mellan inspiration och beroende. Dr Moreaus psykologiska studier och de litterära skildringarna av Gautier och Baudelaire är centrala källor för förståelsen av klubbens idéer och praktiker.

Frågor och svar

F: Vad var Club des Hashischins?

F: Vilka var några av medlemmarna i klubben?

Fråga: Var höll de sina månatliga möten?

F: Vilka ingredienser ingick i deras drogblandning?

F: Skrev någon medlem om sina upplevelser i klubben?

F: Hur kände Baudelaire för att ta droger för att främja kreativiteten?

Sök med bokstav