Slaguggla (Tyto alba) – fakta, utbredning och beteende

Slaguggla (Tyto alba) – allt om utseende, utbredning, beteende, jakt och häckning. Fakta, bilder och tips för att känna igen och förstå denna världsomspända uggla.

Den vanliga slagugglan är Tyto alba, en uggleart i släktet Tyto. Det är en av de mest utbredda ugglearterna och en av de mest spridda av alla fåglar. Barnugglornas familj Tytonidae är en av två huvudgrupper bland levande ugglor; den andra är de typiska ugglorna (Strigidae). Arter inom detta släkte är kända under många olika vanliga namn i världen, vilket visar värdet av det binära namnsystem som Linné införde för vetenskapliga namn.

Slagugglan har långa vingar, ett blekt, hjärtformat ansikte och en lång, något fyrkantig svans. Den förekommer främst i öppna landskap som bondgårdar, ängs- och hagmarker samt i randzoner mot skogsområden, men kan också ses i parker och byggnader i mer bebyggda områden. Vingspannet ligger vanligen mellan 75 och 110 cm, kroppslängden mellan cirka 25 och 50 cm och vikten varierar kraftigt mellan bestånd och underarter, ungefär 187–800 gram beroende på individ och region.

Slagugglor häckar i regel på våren, ofta i skyddade håligheter eller i byggnader som lador och kyrktorn men också i trädens håligheter eller på hyllor i bergsskrevor. De lägger vanligtvis flera ägg och ungarna är hjälplösa vid kläckning; båda föräldrarna deltar i matningen under ungtiden.

Utseende och variation

Det mest typiska kännetecknet är det vitbleka, hjärtformade ansiktsskivan som förstärker hörselfokuseringen mot bytet. Ovansidan är ofta brun eller rödbrun med fläckar, medan undersidan är ljusare, ofta vit till blekgul med små mörka prickar. Det finns flera underarter med regional variation i färgteckning och storlek; exempelvis är vissa tropiska former mörkare och kompaktare än de europeiska populationerna. Könsskillnader är svaga men honor tenderar vara något större och tyngre än hannar.

Utbredning och habitat

Tyto alba har en praktiskt taget kosmopolitisk utbredning och förekommer i stora delar av världen, från tempererade zoner till tropiska områden, men saknas i stora delar av Arktis och i extrema ökenområden. Arterna föredrar öppna och halvöppna landskap med gott om bytesdjur och lämpliga häckningsställen — exempelvis gamla lador, kyrkor, klippor och skogsbryn. I många kulturer har slagugglan anpassat sig till människans landskap och häckar ofta nära gårdar där gnagare är talrika.

Föda och jaktmetoder

Slagugglans kost består i första hand av små däggdjur, särskilt gnagare som sorkar, möss och råttor. Den tar också insekter, fågelungar, reptiler, groddjur och ibland fiskar. Jakt sker främst nattetid med hjälp av tyst flygning, utmärkt hörsel och ansiktsskivan som riktar ljud mot öronen. Ugglan flyger ofta låg över marken eller sitter på utkik och slår ner på bytet. Matsmältningsrester som ben och päls kastas upp som små kompakta "ugglapällets" (pellets), vilka är viktiga för forskning och undervisning eftersom de visar vad ugglan har ätit.

Fortplantning och ungvård

Häckningen börjar ofta på våren. Honan lägger vanligen 2–9 ägg beroende på region och tillgång på föda. Äggen ruvas främst av honan i cirka 28–34 dagar medan hanen förser henne med mat. Ungarna är blindfödda och hjälplösa vid kläckning (altriciala) och kräver intensiv omvårdnad. De lämnar boet (flyger ut) efter cirka 8–12 veckor, men kan fortfarande bli matade av föräldrarna under en tid efter utflyttningen.

Läten

Slagugglans läte skiljer sig från många andra ugglor genom att det ofta är ett långdraget, skärande skrik eller en seriös skrikton, snarare än det klassiska hoandet. Ljuden kan variera mellan populationsgrupper och används bland annat för kommunikation mellan partners och för att markera revir.

Status, hot och skydd

Globalt bedöms vanlig slaguggla som livskraftig (IUCN: Least Concern) på grund av dess stora utbredningsområde och stora population. Lokalt kan den dock vara sårbar eller hotad på grund av förändrad markanvändning, förlust av häckningsplatser, minskade bytesbestånd, förgiftning genom sekundär förgiftning (t.ex. när ugglan äter gnagare som dödats av rodenticider) och kollisioner med fordon. Åtgärder som att bevara och återställa öppna betesmarker, sätta upp holkar och minska användningen av giftiga bekämpningsmedel har visat sig gynna arten.

Relation till människor

Slagugglan har länge haft en nära koppling till jordbrukssamhällen eftersom den effektivt kontrollerar gnagarpopulationer. I kulturen förekommer den både som symbol för visdom och som varsel i olika traditioner. Flera bevarandeinsatser involverar medvetandegörande, installation av häckningsholkar och rehabilitering av skadade fåglar.

Intressanta fakta

• Slagugglans hjärtformade ansikte fungerar som en ljudreflektor och förbättrar hörselförmågan.
• Genom att studera uppkastade pellets kan forskare se vilka byten som dominerar i ett område.
• Trots sitt vanliga namn finns stora regionala skillnader bland underarter, både i storlek och färg.

Sammanfattningsvis är Tyto alba en anpassningsbar och viktig rovdjursfågel som spelar en betydande roll i många ekosystem, samtidigt som den i vissa områden behöver skyddsåtgärder för att minska mänskligt orsakade hot.

Ekologi

Tyto alba är nattlig, vilket är vanligt för ugglor. Den blir dock ofta aktiv strax före skymningen och kan ibland ses under dagen, när den flyttar från en sovplats som den inte gillar.

Detta är en fågel som trivs i öppna landskap, t.ex. åkermark eller gräsmarker med en del skogsmark. Den här ugglan föredrar att jaga längs skogskanterna. Den har en lättvindig svajande flykt när den rör sig över betesmarker eller liknande jaktmarker. Liksom de flesta ugglor flyger ugglan tyst. Små tandningar på framkanten av flygfjädrarna hjälper till att bryta upp luftflödet över vingarna och minskar därmed turbulensen och det buller som följer med den.

Kost och utfodring

Den jagar genom att flyga lågt och långsamt över ett område med öppen mark och svävar över platser som döljer potentiella byten. Den kan också använda staketstolpar eller andra utkiksplatser för att ligga i bakhåll för byten. Barnugglan livnär sig främst på små ryggradsdjur, t.ex. gnagare.

Studier har visat att en enskild uggla kan äta en eller flera gnagare per natt; ett häckande par och deras ungar kan äta mer än 1 000 gnagare per år. Lokalt överflödiga gnagare i viktklassen flera gram per individ utgör vanligtvis det mesta av bytet. Sådana djur utgör förmodligen minst tre fjärdedelar av den biomassa som äts av varje enskild T. alba, utom i vissa öpopulationer. I Irland har den oavsiktliga introduktionen av bankmussla på 1950-talet lett till en stor förändring av Barnugglans diet: där deras utbredningsområden överlappar varandra är nu mossan det överlägset största bytesdjuret. Födan kompletteras med lokala små ryggradslösa djur och stora ryggradslösa djur.

En (hane) Tyto alba alba-typ (till vänster) och en (hona) T. a. guttata-typ Barn Owl i Nederländerna, där dessa underarter är korsbefruktade.


Ett kranium av en Barn Owl, som visar näbben som dödar gnagare.

Frågor och svar

F: Vad är en vanlig slaguggla?

F: Vad är skillnaden mellan familjen ladugglor och den typiska ugglefamiljen?

F: Varför har ugglan flera olika namn?

F: Vad är anledningen till att Linné uppfann sitt system för vetenskapliga namn?

F: Vilka är de fysiska egenskaperna hos en slaguggla?

F: Var bor slagugglan?

F: Vad äter slagugglan och när häckar den?

Sök med bokstav