Orkester – definition, typer (symfoni- och kammarorkester) och historia

Orkestern leds av en dirigent. Han/hon hjälper spelarna att spela tillsammans, att få rätt balans så att allt kan höras tydligt och att uppmuntra orkestern att spela med samma känsla. Vissa små kammarorkestrar kan spela utan dirigent. Detta var vanligt fram till 1800-talet då orkestrarna blev mycket stora och behövde en dirigent som fattade beslut och stod framme så att alla spelarna kunde se honom.

Orkesterns instrument är indelade i olika distrikt: stråkar, träblåsare, mässing och slagverk. Varje sektion (grupp av instrument) har en spelare som är "chef". Cheferna fattar beslut om sittplatser och om tekniska sätt att spela musiken: t.ex. ser chefen för stråksektionerna till att alla spelarna rör sina stråkar uppåt och nedåt i samma riktning. Violinerna är indelade i första och andra violiner. Första violinerna har vanligtvis melodin medan andra violinerna oftast är en del av ackompanjemanget. Den första violinens dirigent är orkesterns ledare (eller konsertmästare). I en professionell orkester är de den bäst betalda medlemmen i orkestern.

Familjen av strängar

Strängarna är den största delen, även om det bara finns fem typer av instrument: violin, viola, cello, kontrabas och harpa. Detta beror på att de spelar mest hela tiden och utgör vanligtvis grunden för musiken. Om de inte spelar melodin ackompanjerar de förmodligen. Första och andra violinen spelar olika toner: de första har vanligtvis melodin. Stråkarna sitter längst fram på scenen i en fläktform framför dirigenten. Försteviolinerna sitter till vänster om dirigenten, därefter kommer andraviolinerna, därefter violorna och slutligen cellonerna. Kontrabaserna sitter bakom cellonerna. Vissa dirigenter föredrar att ha andraviolinerna till höger och cellonerna mellan försteviolinerna och violorna (se bilden av Dohnanyi-orkestern).

Familjen träblåsare

Träblåsarna sitter i en eller två rader (beroende på orkesterns storlek) bakom stråkarna. Det finns fem huvudsakliga träblåsinstrument: flöjt, oboe, klarinett, saxofon och fagott. Vart och ett av dessa instrument finns också i olika versioner:

Flöjten har en liten version som kallas piccolo och som spelar en oktav högre. Det är det högsta instrumentet i orkestern. Ibland finns det en altflöjt som är längre och spelar en femtedel (en halv oktav) lägre än flöjten. De flesta träblåsinstrument behöver ett rörblad, men flöjten har inget rörblad.

Fagotten har en större version, kontrafagotten eller dubbelfagotten, som låter en oktav lägre. Det är ett av de lägsta instrumenten i orkestern.

Klarinetten har också en större version, basklarinetten. Den når samma djup som en fagott. Vanligtvis finns det bara en i en modern orkester. Det finns också en altklarinett, men eftersom den spelar samma roll som en altsaxofon anses den vanligtvis vara ett onödigt instrument.

En formell orkester består alltid av två av de fyra huvudinstrumenten. Variationer av instrumenten används när stycket kräver det. Vanligtvis har de nyare stycken som skrivits efter 1850 fler instrument.

Ibland spelar en spelare dubbelt på dessa extra instrument, till exempel: en av flöjtspelarna kan också spela piccolo i samma stycke. Det beror på musikstycket. Självklart kan en spelare inte spela flöjt och piccolo samtidigt. Om de två instrumenten spelas samtidigt behövs en extra spelare för piccolon.

Familjen Brass

Mässingssektionen består av fyra sektioner: trumpet, trombon, valthorn och tuba. Vissa av dessa finns i flera olika storlekar. Artikeln om transponering av instrument förklarar mer om detta. Trumpeten kan ha flera lite olika storlekar. Den lägsta sorten är en bastrumpet. Trombonen kan vara en alt-, tenor-, bas- eller kontrabastrombon. Franskhornet har liksom de andra mässingsinstrumenten förändrats under årens lopp. Moderna horn har minst tre ventiler och är vanligtvis i F. De sitter ofta på en annan plats än de andra mässingsinstrumenten. Tuba finns i olika storlekar och spelaren eller dirigenten måste bestämma vilken som ska användas för det stycke de spelar. Det finns stora som kallas kontrabas-tubor. En liten tuba förekommer också ofta och kallas euphonium eller barytonhorn.

Slagverksfamiljen

Slagverkssektionen har det största utbudet av instrument, t.ex. tamburin, triangel, den fantastiska höga gonggongen, de smällande cymbalerna och den klingande klockan. Paukorna (eller "kettle drums") kan stämmas till särskilda toner. De är det vanligaste slagverksinstrumentet. Kompositörer som Haydn och Mozart använde dem nästan alltid, även med sina små orkestrar. Detta är det vanligaste slagverksinstrumentet och används i nästan alla stycken.

Resten av slagverkssektionen kan bestå av stämda slagverksinstrument som xylofon. Icke-stämda slagverk kan vara andra typer av trummor som bastrumma, lårtrumma och en mängd andra: det är bara att nämna de vanligaste. Huvudperkussionisten måste bestämma vilken spelare som ska spela vilket eller vilka instrument. Slagverkarna måste arbeta bra tillsammans som ett team så att alla delar kan täckas.

Det är svårt att säga när orkestern uppfanns eftersom instrumenten har spelat tillsammans i många århundraden. Om vi säger att en orkester är en grupp stråkinstrument med flera spelare som spelar samma roll, och att det kan finnas blåsinstrument (dvs. trä- och mässingsblåsare) eller slagverk som också spelar, så är 1600-talet den tid då orkestrarna började. I Paris 1626 hade kung Ludvig XIII en orkester med 24 violiner (kallad "24 Violons du Roi"). Senare under århundradet ville den engelske kungen Charles II vara som den franske kungen och därför hade även han en stråkorkester. Gradvis lades de andra instrumenten till. Vid den här tiden fanns det vanligtvis någon som spelade cembalo (continuo-delen). Ofta var det kompositören själv, som skulle ha dirigerat från klaviaturen vid viktiga tillfällen som i början och slutet av stycket.

Klarinetter kom in i orkestern i slutet av 1700-talet och tromboner i början av 1800-talet. Orkestrarna var dock fortfarande ganska små. Saxofonen uppfanns i mitten av 1800-talet, men även om man började använda den i orkestrar blev den snart ett instrument som användes i blåsorkestrar och senare i jazzband. Operakompositören Richard Wagner gjorde orkestern mycket större eftersom han hela tiden bad om extra instrument. Han bad om en basklarinett i sin opera Lohengrin, och för sin cykel av fyra operor kallad Nibelungens ring bad han om ett exakt antal spelare: Han ville ha exakt exakt exakt hur många musiker han behövde: 16 första violiner, 16 andra violiner, 12 violer, 12 cellos, 8 kontrabasar, 3 flöjter och piccolo, 3 oboer och engelskhorn, 3 klarinetter och basklarinett, 3 fagotter, 3 trumpeter och bastrumpet, 3 tenortomboner och en dubbelbastrombon, 8 horn, varav 4 på en specialdesignad tuba, en bastuba, slagverk och 6 harpor.

Alla verk som skrevs efter det behöver inte en så stor orkester, men konsertsalarna hade blivit större och kompositörerna hade vant sig vid en större variation av ljud. Senare kompositörer lade ibland till alla möjliga ovanliga instrument: vindmaskin, sandpappersblock, flaskor, skrivmaskin, städ, järnkedjor, gök, Swannee-flöjt osv. Inget av dessa är normala orkesterinstrument. Ibland används ett piano i slagverkssektionen, t.ex. i Petrouchka av Igor Stravinsky. Ibland används också röster.

I dag kan man oftast höra orkestrar i konsertsalar. De spelar också i operahus för opera och balett, eller på en stor stadion för stora konserter utomhus. Orkestrar kan spela in i studior för att göra cd-skivor eller spela in musik till filmer. Många av dem kan enkelt och billigt höras varje sommar i London på BBC Proms.

Några av de största orkestrarna i dag är New Yorks filharmoniska orkester, Bostons symfoniorkester, Chicagos symfoniorkester, Clevelands orkester, Los Angeles filharmoniska orkester, Londons symfoniorkester, Londons filharmoniska orkester, BBC:s symfoniorkester, Kungliga konserthuset, Wiens filharmoniska orkester, Berlins filharmoniska orkester, Leipzigs Gewandhausorkester, Singapores symfoniorkester, Sankt Petersburgs filharmoniska orkester, Israels filharmoniska orkester och NHK:s symfoniorkester (Tokyo). Operahusen har vanligtvis en egen orkester, t.ex. orkestrarna vid Metropolitan Opera House, La Scala eller Royal Opera House.

I många länder finns det möjligheter för barn i skolåldern som spelar bra instrument att spela i ungdomsorkestrar i sina områden. I Storbritannien väljs några av de allra bästa ut för att spela i National Youth Orchestra of Great Britain. Andra världsberömda ungdomsorkestrar är Orquesta Sinfónica Simón Bolívar, Gustav Mahlers ungdomsorkester, Europeiska unionens ungdomsorkester och West-Eastern Divan Orchestra.

• Orkestrering