System för kommunikation i nödsituationer

Kommunikation i nödsituationer jämfört med anmälan

Ett system för nödmeddelanden kan skicka meddelanden i endast en riktning (från avsändaren till den person eller grupp som tar emot meddelandet). Textmeddelandetjänster som Twitter, automatiska telefontjänster som "Reverse 911" och de vanliga sirenesystemen i städer som används för att varna människor om tornados och andra problem är alla exempel på system för nödmeddelanden.

Kommunikationssystem för nödsituationer omfattar ofta meddelandefunktioner men också tvåvägskommunikation, så att människor och grupper kan prata fram och tillbaka med varandra.

En annan betydelse av frasen "Emergency Communication Systems" kan vara att avsändaren kan ge mer information om en nödsituation. Det kan också betyda att avsändaren kan tala om för människor vad de ska göra på grund av nödsituationen. Frasen "system för nödmeddelanden" kan betyda att avsändaren endast kan informera människor eller grupper om nödsituationen, kanske utan många detaljer.

Liknande ord och fraser

Det kan finnas många olika ord och fraser som olika personer använder i stället för "nödkommunikationssystem", men oftast handlar det om samma sak. Till exempel kan fraserna "nödkommunikation" och "telekommunikation i nödsituationer" tala om samma sak.

Nödanmälan System för nödanmälan Tjänst för nödmeddelanden Programvara för hantering av nödsituationer Varningssystem Nödanmälan System för hantering av nödsituationer System för varning vid nödsituationer

Nödkommunikation System för nödkommunikation Tjänst för nödkommunikation System för enhetlig kommunikation Massanmälan till allmänheten System för offentlig information Massanmälan System för massanmälan

Emergency Alert System (inte samma som det amerikanska systemet) Programvara för nödsituationer Enhetlig kommunikation i nödsituationer Nätverkscentrerad kommunikation i nödsituationer Ett enhetligt system för kommunikation i nödsituationer System för anmälan Nätverkscentrerade nödmeddelanden System för katastrofkommunikation

 

Varför det behövs kommunikationssystem för nödsituationer

Nödsituationer kan försvåra kommunikationen. Att kommunicera i nödsituationer kan skilja sig mycket från att kommunicera under normala förhållanden. När nödsituationer inträffar kan många saker i situationen förändras plötsligt. På grund av detta bör ett kommunikationssystem för nödsituationer kunna göra många speciella saker. Ofta är populära kommunikationsverktyg (t.ex. e-post) inte tillräckligt snabba eller kan inte användas på alla platser. Varje nödsituation kan vara mycket annorlunda och svår att förutse, så ett bra kommunikationssystem för nödsituationer måste kunna fungera i alla situationer.

Exempel på misslyckanden och framgångar

• Attack mot World Trade Center i New York City

Under attacken den 11 september 2001 fungerade vanliga kommunikationer (t.ex. telefoner) inte bra eftersom så många människor använde dem. De personer som besvarade nödsamtalen till 911 kunde inte göra mycket för att hjälpa till eftersom de fick information som var förvirrande. Radiokommunikationen mellan räddningstjänstens personal var begränsad eftersom de olika avdelningarna inte enkelt kunde kommunicera med varandra. Många brandmän dog när byggnaderna föll eftersom de inte kunde få samma varning som poliserna fick från NYPD:s helikoptrar. Personer med radio som hobby var viktiga för att hjälpa till med kommunikationen mellan de olika räddningsavdelningarna, eftersom deras radioapparater fungerade på olika sätt.

• Bombningar i Londons tunnelbana

Dagen för bombningarna i Londons tunnelbana var mobiltelefonnätet, inklusive Vodafone, fullt utnyttjat och var inte tillgängligt vid 10.00-tiden på morgonen (vilket bara var ungefär en timme efter att bomberna exploderade). På grund av ett mycket gammalt radiosystem kunde de skadade tågen inte kommunicera med "Transport for London"-centralen eller med räddningsarbetare. Nödcentralsansvariga, t.ex. från Londons ambulanssjukvård, var tvungna att förlita sig på det redan otillgängliga mobiltelefonnätet eftersom det inte fanns tillräckligt med digitala radioapparater. Access Overload Control (en särskild beredskapsplan som även kallas ACCOC), som endast användes i ett 1 km stort område runt Aldgate Tube Station, var inte till någon hjälp eftersom många av räddningsarbetarna inte hade telefoner som kunde fungera med ACCOC. Efter bombningen beslutade Londonförsamlingen att det behövdes ett digitalt radiokommunikationssystem i London som kunde fungera under jord.

• 2011 Joplin, MO Tornado

161 personer dödades och minst 990 personer skadades när en EF5-tornado drabbade Joplin i Missouri. Eftersom Joplin ligger i ett tornado-område i USA trodde många människor att tornadosirenerna var normala och ignorerade dem. I stället väntade många som bodde där tills de fick mer information på annat sätt, till exempel genom att se tornadon, en rapport från radio eller tv eller genom att höra en annan, andra siren. Efteråt rekommenderade en särskild grupp människor att nödvarningar bör ta hänsyn till hur människor förstår nödsituationer och få dem att tänka på hur snabbt de behöver reagera. NOAA:s tjänstemän funderar på hur man kan ändra varningssystemet så att man kan varna människor om mindre tornados på ett annat sätt än de större.

• Orkanen Katrina

När orkanen Katrina, en kategori 5-orkan, drabbade New Orleans förstördes nödkommunikationssystemen fullständigt, inklusive kraftverk, internetservrar, mobiltelefontorn och 112-tjänster. De federala hjälparbetarnas satellittelefoner kunde inte fungera med andra enheter, även om de fungerade. Några få AM-radiostationer kunde fortsätta att sända under stormen. Radiostationen WWL fortsatte att fungera genom att sända från en garderob. Amatörradion var mycket viktig för räddningsprocessen och fungerade bra när 911-kommunikationerna var skadade eller inte fungerade.

• Virginia Tech-massakern

Massakern på Virginia Tech, där 33 personer dog, bidrog till att få folk att prata mer om nödkommunikationssystem i skolor. Virginia Tech hade redan vissa kommunikationssystem, bland annat e-post och textmeddelanden, men hade ingen bra plan för hur de skulle användas. Inga varningar skickades ut förrän efter händelsen, två och en halv timme efter de första skjutningarna. Efter denna händelse har Virginia Tech förbättrat sina nödkommunikationssystem, särskilt de offentliga systemen, eftersom studenterna inte alltid kan kolla e-post ofta och professorerna ofta säger åt sina studenter att stänga av sina trådlösa enheter under lektionerna. Eftersom massakern skedde mycket snabbt, inom 10 minuter, har även andra skolor infört nya, förbättrade nödkommunikationssystem med fokus på snabbhet i kommunikationen.

• Jordbävningen i Tōhoku 2011

JMA:s system för tidig varning för jordbävningar, som använder seismometrar, kunde varna miljontals människor i hela Japan om den kommande jordbävningen med hjälp av radio, mobiltelefoni, inklusive Docomo, AU och SoftBank, och tv, inklusive både NHK-kanaler och kabelkanaler. Tsunamivarningssystemet varnade människor strax efter jordbävningen, men tsunamin var större än väntat. I områden med infrastruktur som fortfarande fungerade fungerade Internet fortfarande, även om telefonlinjerna inte fungerade bra. I de hårdast drabbade områdena, särskilt Sendai och andra områden i prefekturerna Miyagi, Iwate och Fukushima, var satellittelefoner ofta den enda typ av kommunikation som fungerade tillförlitligt. Den efterföljande kärnkraftskatastrofen vid Fukushima Daiichi-fabriken var förknippad med många kommunikationsproblem. Det fanns ingen kommunikationsplan, den interna kommunikationen var dålig, den externa kommunikationen var långsam och allmänheten skulle snart inte lita på TEPCO och kärnkraftsindustrin. Den främsta kritiken gällde regeringens misslyckande med att sprida korrekt information om katastrofen. Många människor ville att regeringen skulle kommunicera mer sanningsenligt och snabbt med framtida händelser.

• 2012 Skjutning på Aurora biograf

Aurora-skjutningen 2012 inträffade den 20 juli 2012 när en beväpnad man öppnade eld under en midnattsvisning av filmen "The Dark Knight Rises" i Aurora, Colorado i USA. Under attacken stoppades inte gärningsmannen. Många i publiken trodde till och med att handlingen var en del av filmen, som en specialeffekt. Det händer ofta på biografer att folk uppmanas att stänga av sina kommunikationsapparater (till exempel mobiltelefoner); och inget försök gjordes att varna dem på detta sätt. I den här typen av situation skulle en tydlig varning på plats kunna ha bidragit till att mildra effekterna av attacken.

Enligt de första rapporterna gick den misstänkte först in på biografen som en betalande kund. Han gick sedan ut och höll en nödutgång öppen medan han gick till sin bil för att hämta sin rustning och sina vapen. Han attackerade sedan efter att ha kommit tillbaka in genom den öppna dörren. Med andra system hade detta kunnat ge en varning. Det finns teknik som kan varna för öppna dörrar (t.ex. en nödutgångsdörr som normalt sett inte borde vara öppen) och som kan sända tydliga varningar och instruktioner till alla typer av enheter, inklusive en filmprojektor.

Teaterns brandlarmsystem började ljuda strax efter att skytten började skjuta. Människor skulle naturligtvis vilja lämna byggnaden om de hörde ett brandlarm, men i det här fallet sköt den beväpnade mannen specifikt mot människor som försökte ta sig ut.  

Nödanmälan på motorväg som närmar sig London  

Egenskaper hos nödkommunikationssystem

Leveranshastighet

Enligt Merriam-Websters ordbok är en nödsituation en överraskande händelse eller en grupp av händelser som kräver mycket snabba åtgärder. Därför bör det vara mycket viktigt att all kommunikation om en nödsituation sker i rätt tid och snabbt, så att saker och ting inte skadas eller människor dödas. Under massakern på Virginia Tech hade det till exempel gått ungefär två timmar innan den första kommunikationen (ett e-postmeddelande) skickades till anställda och studenter, och vid den tiden hade den person som använde pistolen redan gått in i en byggnad där han skulle börja sin attack. I det fallet var det inte förrän ungefär tjugo minuter efter att våldet började som ett meddelande i högtalare gavs om att människor skulle gömma sig. I många situationer står det sannolikt klart att just sekunder och minuter är det viktigaste för att kommunicera i nödsituationer.

Användarvänlighet

Under en nödsituation måste användarna snabbt och enkelt kunna skicka sina meddelanden, och de måste kunna göra det så att de är säkra på att det lyckas, med ett säkert och lättanvänt gränssnitt som kan användas från vilken plats som helst. Ett kommunikationssystem för nödsituationer som kan användas av vanliga människor kommer att användas och förvaltas framgångsrikt. Under nödsituationer, som ibland kan leda till att människor dör, måste campusförvaltarna kunna reagera på nödsituationen och starta larmsystemet snabbt. Men att skicka nödvarningar är förmodligen en av de mest ovanliga och obekanta sakerna att göra. Därför är det viktigast att ett system är lätt att använda.

Men även om ett bra nödkommunikationssystem måste vara lätt att använda, bör tekniken vara mycket avancerad och komplex. Den bör vara avancerad eftersom det behövs för att se till att många olika saker kan fungera tillsammans, för att skapa och sända nödkommunikation på många olika sätt. Det viktiga är dock att ett avancerat system ändå ska vara lätt för någon att använda för både nödkommunikation och normal kommunikation. Möjligheten att använda ett system för normal kommunikation är också viktig så att operatören (som betalat för systemet) kan få det största värdet. Det är också viktigt för att människor ska bli tillräckligt bekanta med systemet för att kunna använda det under en stressig nödsituation.

Lågt pris

Generellt sett gäller att ju lägre kostnaden för att köpa, installera och underhålla ett nödkommunikationssystem är, desto mer populärt kan det bli i samhället, och ju vanligare det blir, desto större är sannolikheten att det kommer att finnas tillgängligt för att hjälpa till i nödsituationer på fler ställen. Modernt system för massmeddelanden är viktigare än att bara hjälpa till vid nödsituationer och har blivit värdefullt att ha för vardagskommunikation som inte är en nödsituation. Genom att kunna använda ett nödkommunikationssystem för båda typerna av kommunikation kan ägaren av systemet få det största värdet.

Anvisningar för att ge pengar

Ett uppenbart behov av ett modernt nödkommunikationssystem är att det inte bara ger varningar utan också tydliga instruktioner om vad man ska göra i nödsituationer. Rehabilitation Engineering Research Center for Wireless Technologies konstaterade att oavsett vilken typ av varning som först sändes, behövdes ytterligare en annan typ av varning innan människor litade på varningen och gjorde något på grund av den. Ett system som kan ge varningar på många olika sätt kan rädda liv och förhindra att en nödsituation blir alltför allvarlig.

Separata mottagare

I nödsituationer krävs ofta att olika versioner av samma meddelande skickas ut samtidigt. I en nödsituation med beväpnad gisslantagning kan t.ex. de personer som befinner sig i en byggnad behöva få instruktioner om att låsa dörren, medan polisen och andra personer kan behöva få veta att alla dörrar kan vara låsta och annan information så att de kan besluta vad de ska göra.

Med hjälp av detta kan några av de modernare kommunikationssystemen för nödsituationer, som Siemens Sygnal eller MessageNet Connections, skicka ett enda meddelande vid en och samma tidpunkt som ger fullständig information till de första insatserna, samtidigt som samma meddelande anpassas för att ge enklare instruktioner om att låsa dörrarna till människorna inne i byggnaden. Genom att använda ett enda meddelande som delar upp innehållet mellan olika typer av användare behöver färre meddelanden skapas och skickas, vilket också kan spara tid.

Flera kommunikationsvägar/backup

Det bör finnas flera sätt att skicka nödinformation så att om ett sätt inte fungerar, kan de andra sättas in. Forskning visar också att människor kontrollerar mer än en kommunikationsmetod innan de vidtar åtgärder. Allmänheten förväntar sig att bli kontaktad på många olika sätt. Förutom telefonsamtal och e-post förväntar sig människor också att nås via sms och fax. Allmänheten kan också se sociala medier (t.ex. Facebook och Twitter) som ett annat sätt att ta emot meddelanden och kontrollera om det finns uppdateringar.

Partnership for Public Warning konstaterar: "En enda varning är ofta otillräcklig för att få människor att agera, särskilt om den inte kan bekräftas genom direkt observation. För de flesta människor fångar den första varningen deras uppmärksamhet och utlöser ett sökande efter bekräftelse, men man kan inte lita på att den kommer att leda till det önskade beteendet. Vetenskaplig forskning stöder den sunt förnuftsbaserade iakttagelsen att människor är ovilliga att riskera att bli lurade av ett enda larm som kan visa sig vara falskt eller oavsiktligt. En effektiv varning kräver en samordnad användning av flera kommunikationskanaler." Detta innebär i princip att när människor får en första varning vill de söka mer information om nödsituationen innan de gör något åt den. Genom att ha många sätt (som alla fungerar tillsammans) att sända en varning kommer människor att vara mer benägna att reagera på den på bästa sätt.

Många delar som arbetar tillsammans

För att hjälpa många av dessa egenskaper bör ett nödkommunikationssystem kunna anslutas till och kommunicera med andra relaterade system. Partnership for Public Warning konstaterar att ett grundläggande problem är att många delar av befintliga varningssystem inte fungerar tillsammans. På grund av detta tar det ofta mycket tid och kraft att skicka ut en varning närhelst en varning skickas ut.

Det finns också flera sätt på vilka ett nödkommunikationssystem kan få en ursprunglig varning. Ett exempel på detta kan vara en byggnads brandkontrollsystem som skickar ett meddelande om att en rökdetektor har upptäckt rök. Ett nödkommunikationssystem som byggts på rätt sätt bör kunna ta emot detta meddelande och omvandla det till ett meddelande som människorna i byggnaden kan förstå och använda för att bestämma vad de ska göra för att rädda liv och egendom. Ett annat exempel är National Weather Service som skickar en varning för hårt väder (t.ex. med hjälp av RSS). I detta exempel bör nödkommunikationssystemet kunna omvandla denna varning till ett meddelande och sända det på samma sätt som i exemplet med rökdetektorn, så att folk vet vad de ska göra.

Förmågan att arbeta tillsammans bör även omfatta gammal och ny teknik. Att införa ett nytt system som inte kan fungera med äldre befintlig utrustning kan orsaka problem.

Produkt jämfört med service

Ett nödkommunikationssystem kan vara en produkt som ägs av den organisation som använder det (t.ex. ett personsökarnät för ett sjukhus) eller en tjänst som ägs av en tredje part (t.ex. ett mobiltelefonnät). Var och en av dem har bra och dåliga egenskaper, men tjänsterna har några stora problem för nödkommunikation, även om många människor tycker annorlunda. Med SMS som ett exempel skulle textmeddelandetjänsterna, på grund av hur mobilnäten är uppbyggda, inte kunna skicka ett stort antal meddelanden på kort tid, vilket gör SMS-tjänsten till en dålig metod för nödkommunikation.

På fastigheten jämfört med utanför fastigheten

Fastighetsbaserade ("on-premise") nödkommunikationssystem är sådana som huvudsakligen eller helt och hållet finns på samma plats eller i samma område som de betjänar, medan fastighetsbaserade ("non-premise") nödkommunikationssystem är sådana som finns på en annan plats eller i ett annat område. Det finns både bra och dåliga egenskaper hos båda. Ofta är icke lokalbaserade system långsammare än lokalbaserade system, eftersom de olika platserna måste anslutas med hjälp av datanät (t.ex. Internet).

 
Ett brandkontrollsystems seriella dataanslutning som ett nödkommunikationssystem kan ansluta till.  

Historia

I och med befolkningsökningen och teknikens utveckling har även sättet att kommunicera nödsituationer förändrats.

Äldre system

Under USA:s första år var de vanligaste sätten att kommunicera nödsituationer kanske att ringa i kyrkklockor eller att skicka meddelanden till häst. Senare, när tekniken utvecklades, blev telegrafen ett nästan omedelbart sätt att kommunicera. Därefter blev radiokommunikation, telefoner och sirener vanliga. Efter japanernas överraskningsattack på Pearl Harbor 1941 blev sirenerna för civilförsvaret populära och användes på många militärbaser och i många städer runt om i Amerika. En svaghet med dessa system är att de inte riktigt kunde tala om för människor vad de skulle göra.

Moderna system

I dag förändrar moderna kommunikationsverktyg som smarttelefoner, digitala skyltar, GPS och datortal (bland många andra) hur människor informeras om nödsituationer. Med dessa modernare verktyg kan man ge mer specifika instruktioner, så att man i stället för att bara meddela människor om en nödsituation nu kan ge exakta instruktioner om vad de ska göra på grund av nödsituationen. Dessa instruktioner kan även anpassas till människors speciella situation och plats. Smartphones kan till exempel ha GPS som gör det möjligt att visa en karta över säkra områden (och kanske även en vägbeskrivning för att ta sig dit). En sådan karta kan vara annorlunda beroende på var personen befinner sig för tillfället. I ett bra system skulle alla dessa särskilda varningar och instruktioner kunna skickas med en enda varning.

 

 
Tidig typ av siren som användes för att varna för militära attacker.