London Underground (Tube) – världens äldsta tunnelbana: fakta & historia

Början

Metropolitan Line var den första delen av tunnelbanan som byggdes. Den öppnades 1863. Den gick då mellan Paddington och Farringdon. Den tog emot 40 000 passagerare per dag. Senare gjordes den längre. District Line byggdes av ett annat företag. År 1884 var Circle Line färdigställd. Alla dessa linjer använde till en början ånglok.

År 1890 öppnades en linje med elektriska tåg. Den låg mycket djupare under marken än de andra linjerna. Nu är den en del av Northern Line. Fler liknande linjer öppnades. Folk gillade dem, så 1905 ändrades de linjer som använde ånglok till elektriska tåg.

Till 1900-talet

Eftersom de olika linjerna drevs av olika företag var det svårt att byta linje. Mellan 1900 och 1902 köpte Charles Yerkes de flesta av företagen och bildade ett företag som hette Underground Electric Railways of London Company Ltd, förkortat UERL.

På 1930- och 1940-talen

1933 bildades ett företag av alla buss-, spårvagns- och tunnelbanebolag, kallat London Passenger Transport Board (LPTB). Det planerade att göra nätet längre, men andra världskriget satte stopp för detta. Under kriget användes vissa tunnelbanestationer som skyddsrum mot bomber.

Efter kriget

Efter kriget använde fler passagerare tunnelbanan. Mindre förändringar gjordes: Victoria Line öppnades på 1960-talet och Piccadilly Line förlängdes till Heathrow Airport 1977. Jubilee Line öppnades 1979 och förlängdes till Stratford 20 år senare. Night Tube infördes 2016.

Tåg

Systemet använder två typer av tåg, en stor typ - så kallade underjordiska tåg - och en mindre typ - djupgående tåg. De stora tågen används i de rektangulära tunnlarna (District Line, Metropolitan Line, Circle Line) och de små i de runda tunnlarna. De flesta linjer har olika tåg, även om de passar in i en av de två kategorierna.

Stationer

Tunnelbanans tåg kör vanligtvis till 270 stationer. 14 stationer ligger utanför London.

Linjer

Tunnelbanan använder zoner för att samla in biljettpriser. Det finns 9 zoner. Zon 1 är den mest centrala zonen. De enda tunnelbanestationerna i zonerna 7-9 ligger på Metropolitanlinjen bortom Moor Park, utanför Greater London. Vissa stationer ligger i två zoner och då gäller den billigaste taxan.

Du kan använda pappersbiljetter eller det kontaktlösa Oyster-kortet för att resa. Oyster Card är ett plastkort som lagrar kredit (pengar och Travelcards) som ägaren använder för att betala för resor med tunnelbanan. Användaren måste "ladda" (sätta in pengar på) sitt kort i en biljettautomat. De rör sedan kortet på en gul läsare för att betala för sin resa. Sedan det infördes 2002 har det blivit mycket populärt bland vanliga resenärer, eftersom priserna är mycket billigare om man använder ett Oyster-kort.

Det finns biljettkontor, varav vissa är öppna endast under rusningstid, och biljettautomater som kan användas när som helst. Vissa automater tar endast emot mynt, andra med pekskärm tar emot mynt och engelska sedlar och ger vanligtvis växel. Dessa automater tar också kredit- och betalkort: vissa nyare automater accepterar endast kort.

Sammanfattning av biljetttyper

Följande biljetter kan du köpa från London Underground och TfL:s biljettkontor för att använda på tunnelbanan:

När de flesta av stationerna i Londons tunnelbanesystem byggdes, tänkte man inte på tillgänglighet för funktionshindrade och rullstolar. Många stationer ovan jord har bara några få trappsteg till plattformen, men nästan alla tunnelbanestationer har några av systemets 410 rulltrappor och 112 hissar (hissar). Nyare stationer har handikappanpassning och många äldre stationer har handikappanpassning när de renoveras eller byggs om. Sedan 2004 finns det kartor i tågen som visar vilka stationer som har steglös åtkomst från gatunivå. Transport for London planerar att ha ett nätverk med över 100 helt tillgängliga stationer år 2020, vilket innebär att 75 % av tunnelbaneresorna kan göras med steglös tillgång.

Rulltrapporna i Londons tunnelbanesystem är några av de längsta i Europa. De är i drift 20 timmar om dagen, 364 dagar om året och används av 13 000 personer i timmen, varav 95 % är i drift samtidigt.

Olyckor

Det har inträffat relativt få olyckor i tunnelbanans historia. De flesta inträffar när människor råkar falla ner på spåren. På vissa stationer finns det gropar i mitten av spåret för att förhindra att människor skadas om de faller ner på spåret. Nyligen ombyggda delar av systemet, särskilt på Jubilee-linjen, har plattformsdörrar. Dessa dörrar öppnas endast när tåget stannar och förhindrar att människor faller eller hoppar ner på spåren.

Dörrar till plattformar

De underjordiska stationerna på Jubilee Lines förlängning (Westminster till North Greenwich) har skjutbara plattformsdörrar installerade för att förhindra att människor faller ner från plattformen på spåren och för att motverka/förhindra självmord.

Bombattentat

Under 1930-, 1970- och 1990-talen bombades tunnelbanan många gånger av IRA, och därför har det inte funnits några soptunnor på eller runt stationerna förrän helt nyligen, när genomskinliga plastsäckar infördes i vissa delar av systemet. Den 7 juli 2005 genomfördes tre attacker av radikala islamiska terrorister mot två tåg på Circle Line och ett på Piccadilly Line.

Rökning

Rökning är inte tillåten i någon del av tunnelbanan. Det förbjöds efter en brand på King's Cross Station 1987.

Londons pendlare klagar ofta på tunnelbanan. Även tidningar, särskilt Evening Standard, kritiserar ofta systemet.

Vanligtvis handlar klagomålen om förseningar, överfulla platser och biljettpriser. Ibland förekommer strejker bland personalen i London Underground.

Priser

Priserna för Londons tunnelbana är nu de dyraste av alla järnvägssystem i världen, inklusive det lyxiga Orient Express, och de fortsätter att öka på mycket höga nivåer. Oro har också väckts över den enorma skillnaden mellan biljettpriserna med ostrykort och kontantpriser, med kritik mot att de höga kontantpriserna kommer att avskräcka turister och dagsbesökare i London från att resa runt i staden.

Förseningar

Eftersom tunnelbanan är ett mycket gammalt system krävs det ofta ingenjörsarbete, vilket ofta leder till förseningar. Det kan också finnas andra orsaker, t.ex. signalfel eller andra störningar. Kunderna kan begära återbetalning om deras tunnelbaneresa försenas mer än 15 minuter på grund av problem som ligger inom Transport For Londons kontroll.

Överbeläggning

Eftersom många fler pendlare använder tunnelbanan än planerat uppstår ofta överbelastning. Detta kan leda till stress och frustration bland pendlarna. Enligt en rapport från parlamentsledamöter står pendlare inför "ett dagligt trauma" och tvingas ofta resa under "outhärdliga förhållanden".

Arbetskonflikt

Eftersom så många passagerare reser med Londons tunnelbananät varje dag har strejker eller stridsåtgärder i tunnelbananätet en mycket stor inverkan på Londons trafik och kan påverka Londons ekonomi. London Underground och järnvägsfackföreningarna hävdar att de är utsatta för stora påtryckningar från allmänheten, privata företag och regeringsdepartement.

Strejker i Londons tunnelbana förekommer av olika skäl, bland annat hälsa och säkerhet, arbetsförhållanden och lönenivåer. Det förekom flera sådana strejker i slutet av 1970-talet.