Ernst Rudolf Johannes Reuter (29 juli 1889–29 september 1953) var en tysk politiker som spelade en central roll för Västberlin under och efter Berlinblockaden och blev en symbol för stadens kamp för frihet och självstyre.

Reuter föddes i den lilla preussiska staden Apenrade (idag Aabenraa i Danmark). Efter att ha tagit sin abitur 1907 vid gymnasiet i Leer (Östfrisien) studerade han filosofi och samhällsvetenskap vid universitetet i Marburg för och senare i München. I München kom han för första gången i kontakt med socialismens idéer. Hösten 1910 återvände han till Marburg och 1912 avlade han statsexamen.

Efter studierna arbetade Reuter som privatlärare i Bielefeld och engagerade sig politiskt. Han gick med i det socialdemokratiska partiet i Bielefeld, men kallades snart till SPD:s partistyrelse i Berlin där han deltog i den centrala utbildningskommittén. Reuter var tidigt pacifist och var med och grundade den pacifistiska rörelsen "Neues Vaterland".

Under första världskriget mobiliserades Reuter 1916 och tjänstgjorde som kurir på östfronten. Han skadades allvarligt och hamnade som rysk krigsfånge. I fångenskapen studerade han ryska, följde bolsjevikerna och utnämndes i december 1917 till folkkommissarie i den Volga‑tyska republiken. Han återvände till Tyskland i november 1918 och gick då in i kommuniströrelsen, men övergick snart tillbaka till socialdemokratin efter interna konflikter: han anslöt sig till kommunistpartiet (KPD) men uteslöts 1922 och återvände samma år till SPD.

Under 1920‑talet arbetade Reuter som redaktör för SPD‑tidningen "Vorwärts". År 1926 började han i Berlins trafikförvaltning och spelade en viktig roll vid bildandet av "Berliner Verkehrs‑Aktien‑Gesellschaft" (BVG) 1928, en sammanslagning av stadens tunnelbane-, spårvagns‑ och bussbolag. Vid bildandet var BVG ett av världens största kollektivtrafikföretag och Reuter bidrog till modernisering och samordning av kollektivtrafiken i en snabbt växande huvudstad.

År 1931 valdes Reuter till borgmästare i Magdeburg där han verkade fram till nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Som SPD‑politiker satt han även i SPD:s riksdagsgrupp i riksdagen. Efter nazismens tillträde utsattes han för förföljelse; han arresterades vid flera tillfällen och hamnade i koncentrationsläger men frigavs tack vare hjälp från engelska kontakter. Därefter gick han i exil: först till Nederländerna, därefter till Storbritannien och slutligen till Turkiet.

I Turkiet arbetade Reuter som rådgivare åt regeringen i trafikfrågor och 1938 utnämndes han till professor i stadsutveckling och stadsplanering vid förvaltningsakademin i Ankara. Under exiltiden fördjupade han sina kunskaper om urban planering och kollektivtrafik—erfarenheter som senare skulle bli värdefulla för återuppbyggnaden av Berlin.

Reuter återvände till Berlin i november 1946 och återtog ledningen för stadens trafikdepartement. Hans återkomst kom i en tid av politisk splittring: det sovjetiska vetot hindrade honom från att bli borgmästare i juni 1947, men han fortsatte ha stort inflytande i stadens förvaltning, även under den tillförordnade borgmästaren Louise Schröder.

När berlinarna i de västra sektorerna kunde rösta i december 1948 (valet kunde endast genomföras i västra sektorer) fick SPD nästan två tredjedelar av rösterna. Den 7 december valde stadsfullmäktige Ernst Reuter till borgmästare, och detta bekräftades av det nyvalda parlamentet den 14 januari 1949. Under den hårda prövningen i samband med den sovjetiska blockaden av västra Berlin (juni 1948–maj 1949) blev Reuter en framträdande talesperson för stadens självständighet. Hans känslomässiga och slagkraftiga framträdande—särskilt talet med inledningen "Ihr Völker der Welt, schaut auf diese Stadt!"—väckte internationell uppmärksamhet och bidrog till ökat stöd för Luftbrücken (luftbron) som försörjde staden.

Trots att SPD tappade röster i valet den 3 december 1950 förblev Reuter kvar som ledare. Vid omröstningen i parlamentet mellan Reuter och CDU‑kandidaten Walther Schreiber uppstod ett dödläge; Schreiber drog tillbaka sin kandidatur vilket möjliggjorde att Reuter kunde fortsätta som Regierender Bürgermeister i en koalition bestående av SPD, CDU och FDP.

Under sina år som borgmästare arbetade Reuter för Berlin som fri, demokratisk och återuppbyggd huvudstad. Han blev en folkkär figur och en internationell symbol för Västberlin. Reuter avled av en hjärtattack i Berlin den 29 september 1953 och begravdes med stora hyllningar från stadens befolkning.

Eftermäle

  • Ernst Reuter ses idag som en av de viktigaste företrädarna för Västberlin under efterkrigstiden; hans tal och agerande under blockaden bidrog starkt till västmakternas insatser för stadens försörjning.
  • Flera platser i Tyskland, bland annat det centrala torget Ernst‑Reuter‑Platz i Charlottenburg (nära Technische Universität Berlin), bär hans namn som minne av hans insatser för staden och dess trafiklösningar.
  • Hans arbete med kollektivtrafiken i Berlin och erfarenheter från stadsplanering har påverkat stadens utveckling långt efter hans död.

Ernst Reuter är ihågkommen både som praktiker inom stadsförvaltning och kollektivtrafik och som karismatisk politiker som lyckades mobilisera stöd för Berlin i en av 1900‑talets mest kritiska episoder i Europas historia.