På 1500-talet skedde en stor förändring av den kristna religionen i Europa. Under den protestantiska reformationen lämnade hundratusentals människor den katolska kyrkan och bildade protestantiska kyrkor över hela Europa. Rörelsen leddes av teologer som Martin Luther, Jean Calvin och Ulrich Zwingli och handlade om frågor som kyrkans auktoritet, frälsning och hur Bibeln skulle tolkas. Reformationen fick stora följder för teologi, kyrkligt liv och samhälle.

"De fem solas" är en kort och sammanfattande formulering av flera centrala protestantiska grundsatser som betonades under reformationen. De uttrycker vad reformatorerna menade var avgörande för rätt kristen tro och frälsning: Bibelns auktoritet, Kristi roll, nåden, tron och att allt är till Guds ära.

  • Sola Scriptura. Det betyder "endast Bibeln". Principen innebär att skriften är den högsta auktoriteten i frågor om lära och liv. Traditioner, kyrkomöten och påvligt styre kunde inte sättas över Bibelns klara undervisning. I praktiken ledde detta till att reformatorerna betonade läsning och tolkning av Bibeln, översättning till folkspråk och personlig tillgång till Skriften. Detta utesluter inte att tradition och kyrklig gemenskap kan vara värdefulla, men de får inte överskrida eller ändra vad skriften tydligt lär.
  • Solus Christus. Det betyder "endast Jesus Kristus". Betydelsen är att frälsningen enbart kommer genom Kristus — hans liv, död och uppståndelse — och att han är den ende medlaren mellan Gud och människa. Reformatorerna vände sig mot idén att människor behövde mellanmän, som helgon eller särskilda prästerliga ritualer, för att få Guds förlåtelse eller nå nåd; Kristi verk är tillräckligt.
  • Sola Gratia. Det betyder "enbart nåd". Här betonas att frälsning är en gåva från Gud, inte något människan förtjänar genom egna förtjänster eller gärningar. Guds nåd initierar och fullbordar frälsningsakten — allt bygger på Guds fria nåd.
  • Sola Fide. Det betyder "endast tro". Reformatorerna hävdade att människor blir rättfärdiggjorda inför Gud genom tro på Jesus Kristus och inte genom egna gärningar som skulle förtjäna frälsning. Samtidigt betonades att sann tro leder till gott liv och gärningar som frukt av tron, inte som medel till frälsning.
  • Soli Deo Gloria. Det betyder "ära åt Gud allena" eller "till Guds ära allena". Detta uttryck påminner om att hela frälsningsverket och hela det kristna livet ska tillhöra och prisa Gud, inte ge mänsklig ära åt präster, kyrkor eller individuella ledare. All kristen undervisning och utövning bör peka på och ära Gud.

Dessa fem uttalanden hänger ihop: Sola Gratia och Sola Fide förklarar hur människen blir räddad (av nåd genom tro), Solus Christus pekar på vem som frälser (Kristus ensam), Sola Scriptura anger var man finner och prövar denna lära (Skriften) och Soli Deo Gloria anger målet (Guds ära). I praktiken tolkades och betonades dessa principer något olika av lutheraner, reformerta och andra protestantiska grupper.

Reformationens huvudmotståndare, den katolska kyrkan, svarade formellt vid Tridentinska konciliet (Council of Trent) på 1500-talet och försvarade bland annat traditionens betydelse, sakramentens roll och att tro och gärningar tillsammans har betydelse för frälsningen enligt katolsk lära. Idag är de fem solas fortfarande centrala för många protestantiska kyrkor och används i undervisning, trosbekännelser och ekumeniska samtal.

Orden "Sola Scriptura", "Solus Christus", "Sola Gratia", "Sola Fide" och "Soli Deo Gloria" är inte engelska ord. Det är ord som är skrivna på latin.