Februarirevolutionen 1848 i Frankrike gjorde slut på kung Louis-Philippe och ledde till att den franska andra republiken skapades (1848-1852).

Revolutionen fastställde principen om "rätt till arbete" och beslutade att inrätta "nationella verkstäder" för arbetslösa. Samtidigt inrättades ett slags industriparlament i Luxemburgpalatset under Louis Blancs ordförandeskap. Spänningar mellan liberala orleanister och radikala republikaner och socialister skulle leda till junidagarnas uppror några månader senare.

Samtidigt inspirerade revolutionen andra europeiska revolutioner 1848.

Bakgrund och utlösande faktorer

Februarirevolutionen kom efter flera år av missnöje mot Juli-monarkin (1830–1848). Ekonomisk kris, växande arbetslöshet, fattigdom i storstäderna och politiska begränsningar bidrog till ett explosivt klimat. Ett särskilt utlösande moment var förbudet mot politiska banketter — en form av möten som oppositionella använde för att kringgå begränsningarna av föreningsfriheten. När regeringen under François Guizot och kungliga hovet försökte stoppa sådana sammankomster i februari 1848 samlades stora demonstrerande folkmassor i Paris.

Händelseförloppet i Paris, 22–24 februari 1848

Under dagarna 22–24 februari samlades hundratusentals människor i Paris. Sammandrabbningar mellan demonstranter och trupper gjorde att våldsamma scener uppstod, barrikader restes och regeringsstyrkor ibland öppnade eld. Under trycket från gatuprotester och splittring inom eliten abdikerade kung Louis-Philippe den 24 februari och lämnade landet (han gick i exil i England). En provisorisk regering utropade republiken och försökte snabbt ta kontroll över situationen.

Provisoriska regeringen och sociala reformer

Den provisoriska regeringen bestod av en blandning av moderata och radikala republikaner. Ledande personer som Alphonse de Lamartine och Louis Blanc spelade framträdande roller. Regeringen införde viktiga reformer i syfte att möta folkets krav:

  • Proklamering av republiken och avskaffande av monarkin.
  • Införande av principen om "rätt till arbete" och beslut om att inrätta nationella verkstäder för arbetslösa, med syfte att ge sysselsättning och lindra social nöd.
  • Beslut om allmän och direkt rösträtt för män (universell manlig rösträtt) för val till en konstituerande församling.
  • Upprättandet av en arbetskommission med Louis Blanc involverad, som verkade för arbetarnas intressen och placerade delar av administreringen i Luxemburgpalatset.

Konflikt och tillbakagång: junirevolten

Tidiga sociala reformer mötte snart praktiska och politiska problem. De nationella verkstäderna drog till sig stora mängder arbetssökande men misslyckades med att skapa varaktig sysselsättning. Budgetproblem, politisk oro och motsättningar mellan moderata republikaner och socialister ledde i juni 1848 till de så kallade junidagarna (23–26 juni). Då gick arbetarklassen i Paris till ett slutligt uppror när verkstäderna stängdes av. Upproret slog ned med våld av regeringstroppar under general Louis-Eugène Cavaignac, och konsekvenserna blev hårda för den radikala arbetarrörelsen.

Konsekvenser och efterspel

Februarirevolutionen förde med sig både framsteg och motreaktioner. På kort sikt vann republiken över monarkin och viktiga sociala idéer som rätten till arbete vann gehör. Men den politiska splittringen och den våldsamma nedslagen i juni medförde en styrkeförskjutning mot mera konservativa krafter. I april 1848 hölls val till Konstituerande nationalförsamlingen, och i december samma år valdes Louis-Napoleon Bonaparte till republikens president. Hans ökade inflytande ledde så småningom till statskuppen i december 1851 och upprättandet av Andra franska kejsardömet 1852.

Betydelse

Februarirevolutionen 1848 är viktig som en symbol för folkligt uppror mot konservativa monarkier och för spridningen av idéer om republik, sociala rättigheter och allmän rösträtt. Den var också en direkt inspirationskälla för en våg av revolter i resten av Europa samma år och visar hur både sociala krav och politiskt missnöje kan leda till snabba och djupgående förändringar — men också hur svår genomförandet av sociala reformer kan vara under tryck från ekonomiska realiteter och politisk motstånd.