Blad | ovan jord växtorgan och det är grönt

Anatomi

Ett blad är ett växtorgan och består av en samling vävnader i en regelbunden organisation. De viktigaste vävnadssystemen är följande:

1. Epidermis som täcker den övre och undre ytan.
2. Mesofyllet (även kallat chlorenchyma) inuti bladet som är rikt på kloroplaster.
3. Anordningen av vener (den vaskulära vävnaden).

Epidermis

Epidermis är det yttre cellskiktet som täcker bladet. Det utgör den gräns som skiljer växtens inre celler från den yttre miljön.

Epidermis är täckt av porer som kallas stomata. Varje por är omgiven på vardera sidan av kloroplastinnehållande vakter och två till fyra underliggande celler som saknar kloroplast. Öppning och stängning av stomakomplexet reglerar utbytet av gaser och vattenånga mellan uteluften och bladets inre. Detta möjliggör fotosyntes utan att bladet torkar ut.

Mesofyll

Större delen av bladets inre, mellan de övre och undre skikten av epidermis, består av en vävnad som kallas mesofyll (grekiska för "mitten av bladet"). Denna assimilationsvävnad är den huvudsakliga platsen där fotosyntesen äger rum i växten. Produkterna från fotosyntesen är sockerarter som kan omvandlas till andra produkter i växtcellerna.

Hos ormbunkar och de flesta blommande växter är mesofyllet uppdelat i två lager:

• Ett övre palisadskikt av tätt packade, vertikala celler som är en till två celler tjocka. Dess celler innehåller många kloroplaster. Kloroplasterna rör sig genom en process som kallas "cyklos". Den svaga separationen mellan cellerna ger maximal absorption av koldioxid. Solblad har ett flerskiktat palisadskikt, medan skuggblad närmare marken har ett enkelskiktat.
• Under palisadskiktet finns det svampiga skiktet. Cellerna i det svampiga lagret är mer rundade och inte så tätt packade. Det finns stora luftrum mellan cellerna. Dessa celler innehåller färre kloroplaster än cellerna i palisadskiktet. Epidermis porer eller klyvöppningar öppnar sig i kamrar som är kopplade till luftrummen mellan cellerna i det svampiga lagret.

Växter som har blad året runt är vintergröna växter, och växter som tappar sina blad är lövfällande. Lövfällande träd och buskar tappar i allmänhet sina blad på hösten. Innan detta sker ändrar bladen färg. Bladen växer tillbaka på våren.

Vener

"Ådern" är ett tätt nätverk av xylem, som förser dem med vatten för fotosyntesen, och floem, som avlägsnar det socker som bildas vid fotosyntesen. Mönstret i ådrorna kallas "venering".

Hos angiospermerna skiljer sig mönstret av nerverna åt i de två huvudgrupperna. Nerverna är vanligtvis parallella hos monokotyledoner, men är ett sammankopplat nätverk hos bredbladiga växter (dikotyledoner).

Hår

Många blad är täckta av trikomer (små hår) som har många olika strukturer och funktioner. Vissa trikomer är taggiga, andra är fjällande, andra utsöndrar ämnen som olja. Köttätande växter utsöndrar matsmältningsenzymer från trikomer.

Vaxig nagelband

Den vaxartade kutikeln är bladets vattentäta, genomskinliga yttre yta. Den är vattentät för att minska vattenförlusten (transpiration) och genomskinlig för att ljuset ska kunna tränga in i palisadcellen.

 
Förgrenade ådror på undersidan av tarobladet.  


Klistriga trikomer från en köttätande växt, Drosera capensis, med en fångad insekt.  

Form

Hur bladen ser ut på växten varierar mycket. Närbesläktade växter har samma typ av blad eftersom de alla härstammar från en gemensam förfader. Termerna för att beskriva bladens form och mönster visas, i illustrerad form, på Wikibooks.

Grundläggande typer

• Lykofyter har blad med mikrofyller.
• Ormbunkar har blad
• Barrträdens blad är typiskt nål-, päls- eller fjällformade.
• Angiosperms (blommande växter) blad: standardformen omfattar stipuler, ett bladskaft och en lamina.
• Hölje (typ som finns i de flesta gräs)
• Andra specialiserade blad (t.ex. blad av Nepenthes).

Placering på stjälken

Olika termer används vanligtvis för att beskriva bladens placering (phyllotaxis):

• Alternate - successiva blad i växelvis riktning längs stammen.
• Motsatt - Två strukturer, en på varje motsatt sida av stammen, vanligtvis blad, grenar eller blomdelar.
• Vridna - tre eller fler blad sitter på varje punkt eller knut på stammen.

Bladen bildar ett spiralmönster centrerat runt stammen, med (beroende på art) samma divergensvinkel. Det finns en regelbundenhet i dessa vinklar och de följer siffrorna i en Fibonacci-sekvens. Detta tenderar att ge bladen de bästa möjligheterna att fånga ljuset.

Delningar av bladet

Två grundläggande former av blad kan beskrivas utifrån hur bladet (lamina) är uppdelat.

• Ett enkelt blad har ett odelat blad. Bladformen kan dock bestå av lober, men luckorna mellan loberna når inte fram till huvudnerven.
• Ett sammansatt blad har ett helt uppdelat blad, där varje blad är uppdelat längs en huvud- eller sekundärnerve. Eftersom varje bladblad kan se ut att vara ett enkelt blad är det viktigt att känna igen var bladskaftet finns för att identifiera ett sammansatt blad. Sammansatta blad är ett kännetecken för vissa familjer av högre växter, till exempel Fabaceae. Mittnerven på ett sammansatt blad eller en frond, när den finns, kallas rachis.

Bladskaft

Vissa blad har en bladskaft (bladstjälk). Det har inte de slingrande bladen: bladet sitter direkt på stjälken. Ibland omsluter bladet stjälken, vilket ger intryck av att skottet växer genom bladet.

Hos vissa Acacia-arter, till exempel koaträdet (Acacia koa), är bladskaftet utvidgat eller breddat och fungerar som bladblad; dessa kallas phylloder. Det kan finnas eller inte finnas normala fjäderblad i spetsen av phylloden.

Stipules

En stipula, som finns på många tvåkönade blad, är ett bihang på varje sida vid bladskaftets bas som liknar ett litet blad. Stipuler kan vara avgivna eller inte.

 
De övervuxna bladen av rabarber (Rheum rhabarbarum) är ätbara.  


Ett blad med lamellstruktur och fjäderbladig venering.  


Bladen på den här växten är placerade i par mittemot varandra, med efterföljande par i rät vinkel mot varandra ("decussate") längs den röda stjälken. Lägg märke till de framväxande knopparna i bladaxlarna på dessa blad.  


Bladen på vitgran (Picea glauca) är nålformade och spiralformade.  

Anpassningar av blad

Under evolutionens gång har många arter fått blad som är anpassade till andra funktioner.

• Torn hjälper till att skydda växten från att bli uppäten.
• Vinrankor hjälper växten att fästa på ytor och att klättra i träd.
• Vissa blad används för att lagra energi i glödlampor. Ett exempel är löken.
• Många suckulenter lagrar vatten i en del av bladen.
• Vissa växter (så kallade epifyter) växer på andra växter. De har inga rötter i marken. De fångar upp regnvatten.
• Köttätande växter använder anpassade blad för att fånga sina byten.
• Skivade blad minskar vindmotståndet.
• Håret på bladytan fångar upp fukt i torra klimat.
• Vaxiga bladytor minskar vattenförlusten.
• Stor yta ger utrymme för solljus och skugga för växten för att minimera uppvärmning och minska vattenförluster.
• I mer eller mindre ogenomskinliga eller i jorden begravda blad släpper genomskinliga fönster in ljuset.
• Bladen lagrar vatten och organiska syror.
• Aromatiska oljor, gifter eller feromoner som produceras av bladkörtlar avskräcker växtätare (t.ex. eukalyptus).
• Kristallina mineraler kan vara växtätare (t.ex. kiselfytoliter i gräs, raphider i Araceae).
• Kronbladen lockar till sig pollinatörer.
• Med hjälp av spindlar kan växten klättra uppåt (t.ex. ärter).
• Hylleblad och "falska blommor" ersätter normala blomstrukturer när de äkta blommorna är kraftigt reducerade (t.ex. spiraggor).

 
Julstjärneblad är blad som har utvecklat en röd pigmentering för att locka insekter och fåglar till de centrala blommorna, en adaptiv funktion som normalt utförs av kronbladen (som i sin tur är blad som har modifierats kraftigt av evolutionen).