Dyngbagge

Taxonomi

Dyngbaggar är inte en enda taxonomisk grupp: dyngätare förekommer i flera olika skalbaggsfamiljer. Beteendet har förmodligen utvecklats mer än en gång.

• Coleoptera (ordning), skalbaggar
• Scarabaeoidea (överfamilj), skarabéer (de flesta familjerna i gruppen använder inte dynga)
• Geotrupidae (familj), "jordborrande gödselbaggar".
• Scarabaeidae (familj): skarabéer (inte alla arter använder gödsel).
• Scarabaeinae (underfamilj): äkta dyngbaggar.
• Aphodiinae (underfamilj): små dyngbaggar (inte alla arter använder dynga).

Ekologi och beteende

Dyngbaggar lever i många olika livsmiljöer, bland annat i öknar, jordbruksmarker, skogar och gräsmarker. De gillar inte extremt kallt eller torrt väder. De finns på alla kontinenter utom Antarktis.

Dyngbaggar äter dynga från växtätare och allätare och föredrar den framför alla andra typer av dynga. De kan också äta svamp och ruttnande blad och frukter. En art som lever i Sydamerika, Deltochilum valgum, är en köttätare som äter tusenfotingar. De som äter dynga behöver inte äta eller dricka något annat, eftersom dyngan ger alla nödvändiga näringsämnen.

De flesta dyngbaggar letar efter dynga med hjälp av sitt känsliga luktsinne. Vissa av de mindre arterna fäster sig helt enkelt vid gödselgivarna för att vänta på sin belöning. Efter att ha fångat dynan rullar en dynbagge den och följer en rak linje trots alla hinder. Ibland försöker dyngbaggarna stjäla dyngkulan från en annan skalbagge, så dyngbaggarna måste snabbt röra sig bort från en dynghög när de väl har rullat sin boll för att förhindra att den stjäls. Dyngbaggar kan rulla upp till 50 gånger sin vikt. Hanar av Onthophagus taurus kan dra 1 141 gånger sin egen kroppsvikt, vilket motsvarar en genomsnittlig person som drar sex dubbeldäckade bussar fulla med människor. År 2003 upptäckte forskare att en art av dyngbagge (den afrikanska Scarabaeus zambesianus) navigerar genom att använda polarisationsmönster i månljuset. Upptäckten är det första beviset på att något djur kan använda polariserat månljus för att orientera sig.

"Rullarna" rullar och gräver ner en gödselboll antingen för att lagra mat eller för att göra en boll för att ruva. I det senare fallet kan man se två skalbaggar, en hane och en hona, runt gödselbollen under rullningsprocessen. Vanligtvis är det hanen som rullar bollen, och honan följer med som lift eller följer helt enkelt efter. I vissa fall rullar hanen och honan tillsammans. När de hittar en plats med mjuk jord stannar de och gräver ner dyngan. De parar sig sedan under jord. Efter parningen förbereder båda eller en av dem den boll som ska användas för att bröda. När bollen är klar lägger honan ägg i den. Vissa arter lämnar inte området efter detta skede, utan stannar kvar för att skydda sin avkomma.

Dyngbaggen genomgår en fullständig metamorfos. Larverna lever i yngelbollar som görs av gödsel som föräldrarna förbereder. Under larvstadiet livnär sig larven på den dynga som omger den.

Beteendet hos skalbaggarna var mycket missförstått fram till Jean Henri Fabres studier. Fabre rättade till myten om att en dyngbagge skulle söka hjälp hos andra dyngbaggar när den stod inför hinder. Genom noggranna observationer och experiment fann han att de till synes hjälparbetarna i själva verket var rövare som väntade på ett tillfälle att stjäla rullens födokälla.