Guadalcanal-kampanjen | avgörande och strategiskt viktig kampanj under andra världskriget

Bakgrund

Strategiska överväganden

Den 7 december 1941 anföll japanska styrkor den neutrala amerikanska Stillahavsflottan i Pearl Harbor, Hawaii. Attacken dödade nästan 2 500 människor och skadade en stor del av den amerikanska slagskeppsflottan, vilket inledde ett krig mellan de två nationerna nästa dag. De japanska ledarnas ursprungliga mål var att förstöra USA:s flotta, lägga beslag på landområden som var rika på naturresurser och upprätta strategiska militärbaser för att försvara Japans imperium i Stilla havet och Asien. För att göra detta erövrade de japanska styrkorna Filippinerna, Thailand, Malaya, Singapore, Burma, Nederländska Ostindien och många små öar. Tillsammans med USA i kriget mot Japan deltog resten av de allierade makterna, av vilka flera, däribland Storbritannien, Australien och Nederländerna också hade attackerats av Japan.

Sjöslaget i Korallhavet förhindrade en snabb japansk erövring av Australien och slaget vid Midway minskade Japans hangarfartygsstyrkor.

De allierade valde de södra Salomonöarna, inklusive Guadalcanal, som första mål. Den kejserliga japanska flottan (IJN) hade ockuperat Tulagi i maj 1942 och byggt en sjöflygbas i närheten. De allierades oro ökade när IJN i början av juli 1942 började bygga ett stort flygfält vid Lunga Point på Guadalcanal. Därifrån skulle japanska långdistansbombplan hota Australiens östkust. I augusti 1942 hade japanerna cirka 900 marintrupper på Tulagi och närliggande öar och 2 800 personer på Guadalcanal. Dessa baser skulle skydda Japans viktigaste bas i Rabaul, hota de allierades försörjnings- och kommunikationslinjer och upprätta baser för attacker mot Fiji, Nya Kaledonien och Samoa.

Japanerna planerade att skicka 45 jaktplan och 60 bombplan till Guadalcanal. Under 1942 skulle dessa flygplan kunna ge lufttäckning åt de japanska sjöstridskrafterna som avancerade in i södra Stilla havet.

Den allierade planen att invadera södra Salomonöarna utarbetades av amiral Ernest King, överbefälhavare för Förenta staternas flotta. Han ville ta öarna ifrån japanerna. Med Roosevelts samtycke ville King också invadera Guadalcanal. Eftersom Förenta staterna stödde Storbritanniens idé att besegra Tyskland före Japan var Stillahavskriget tvunget att konkurrera om trupper och resurser med det europeiska kriget.

Den amerikanska arméns general George C. Marshall var därför emot Kings föreslagna attacker och frågade vem som skulle leda operationen. King svarade att flottan och marinkåren skulle göra det själva och gav amiral Chester Nimitz i uppdrag att planera attackerna. King vann diskussionen med Marshall och invasionen kunde genomföras.

Anfallet på Guadalcanal skulle genomföras samtidigt med en allierad offensiv i Nya Guinea under Douglas MacArthur. Målet var att erövra Admiralitetsöarna och Bismarckarkipelagen, inklusive den stora japanska basen Rabaul. Så småningom skulle de ta Filippinerna. USA:s gemensamma stabschefer gav viceamiral Robert L. Ghormley befälet den 19 juni 1942 för att leda anfallet på Salomonöarna.

Amiral Chester Nimitz, med bas i Pearl Harbor, var den övergripande allierade överbefälhavaren för Stillahavsstyrkorna.

Arbetsgrupp

Som en förberedelse för anfallet i Stilla havet i maj 1942 flyttade den amerikanska 1:a marindivisionen från USA till Nya Zeeland. Andra allierade land-, marin- och flygvapenförband skickades till andra öar i Stilla havet. Attacken fick kodnamnet Operation Watchtower och datumet fastställdes till den 7 augusti 1942.

Till en början planerades attackerna bara för Tulagi och Santa Cruz-öarna, inte för Guadalcanal. När de allierade upptäckte det japanska flygfältet på Guadalcanal lades dess erövring till planen och Santa Cruz-operationen lades ned. Japanerna visste att de allierade styrkorna var på väg men trodde att de skulle gå till Australien och kanske Port Moresby på Nya Guinea.

Watchtower-styrkan, som bestod av 75 krigsfartyg och transporter (med fartyg från USA och Australien), samlades nära Fiji den 26 juli 1942. De genomförde en repetitionslandning innan de gav sig av till Guadalcanal den 31 juli. Befälhavare för den allierade styrkan var den amerikanske viceamiralen Frank Fletcher (flagga i hangarfartyget USS Saratoga). Befälhavare för sjö- och landstyrkorna var den amerikanska konteramiralen Richmond K. Turner. Vandegrift ledde de 16 000 allierade (främst amerikanska marinsoldater) infanteristerna för landstigningen.

De trupper som skickades till Guadalcanal var nyutbildade och beväpnade med M1903 Springfield-gevär och tio dagars ammunition. För att få dem snabbt i strid hade operationsplanerna minskat deras förråd till endast 60 dagar. Trupperna i 1st Marine Division började kalla det kommande slaget för "Operation Shoestring".

 

Japans kontroll av västra Stillahavsområdet mellan maj och augusti 1942. Guadalcanal ligger i kartans nedre högra mitt.  


Flygfältet vid Lunga Point på Guadalcanal under uppbyggnad av japanska och koreanska arbetare i juli 1942.  

Landningar

Det dåliga vädret gjorde att den allierade styrkan kunde anlända till Guadalcanal utan att japanerna såg den på natten den 6 augusti och morgonen den 7 augusti och överrumpla försvararna. Detta har ibland kallats Midnight Raid on Guadalcanal. Landstigningsstyrkan delade upp sig i två grupper, där en grupp attackerade Guadalcanal och den andra Tulagi, Florida och närliggande öar.

Allierade krigsfartyg bombade invasionsstränderna medan amerikanska hangarfartyg bombade de japanska styrkorna på målöarna och förstörde 15 japanska sjöflygplan vid deras bas nära Tulagi.

Tulagi och två närliggande små öar, Gavutu och Tanambogo, attackerades av 3 000 amerikanska marinsoldater. De 886 IJN-styrkorna gjorde våldsamt motstånd mot marinsoldaternas attacker. Med viss svårighet intog marinsoldaterna alla tre öarna; Tulagi den 8 augusti och Gavutu och Tanambogo den 9 augusti.

De japanska försvararna dödades nästan alla medan marinkåren hade 122 döda.

Landstigningen på Guadalcanal mötte mycket mindre motstånd. Den 7 augusti gick 11 000 amerikanska marinkårssoldater i land på Guadalcanal och mötte inget motstånd. De stannade för natten cirka 910 meter från flygfältet vid Lunga Point. Nästa dag, mot litet motstånd, avancerade marinsoldaterna till Lunga River och intog flygfältet klockan 16.00 den 8 augusti.

Den japanska flottans konstruktionsstab och stridande trupper hade övergivit flygfältet och flytt omkring 4,8 km västerut till Matanikaufloden och Point Cruz-området. De lämnade kvar mat, förnödenheter, byggutrustning och fordon samt 13 döda.

Under landstigningsoperationerna den 7 och 8 augusti attackerade japanskt sjöflygplan baserat i Rabaul, under ledning av Sadayoshi Yamada, de allierade styrkorna flera gånger, satte eld på transportfartyget USS George F. Elliot (som sjönk två dagar senare) och skadade förstöraren USS Jarvis svårt. Under flygattackerna under de två dagarna förlorade japanerna 36 flygplan, medan USA förlorade 19, både i strid och i olyckor, inklusive 14 hangarfartygsjaktplan.

Efter dessa strider var Fletcher bekymrad över förlusterna för hans hangarfartygs jaktflygplan. Han var också orolig för hotet mot hans hangarfartyg från japanska flygattacker och oroade sig för fartygens bränslenivåer. Fletcher drog sig tillbaka från Salomonöarnaområdet med sina hangarfartygsstyrkor på kvällen den 8 augusti. Till följd av förlusten av flygplanstäckningen från hangarfartyg drog Turner tillbaka sina fartyg från Guadalcanal, trots att mindre än hälften av de förnödenheter och den tunga utrustning som trupperna på land behövde hade lossats. Turner planerade dock att lossa så mycket förnödenheter som möjligt på Guadalcanal och Tulagi under natten till den 8 augusti och sedan avgå med sina fartyg tidigt den 9 augusti.

 

De allierade amfibiestyrkornas rutter för landstigning på Guadalcanal och Tulagi den 7 augusti 1942.  


Amerikanska marinkårssoldater går av från LCP(L)s på Guadalcanal den 7 augusti 1942.  

Slaget vid Savoön

När transporterna lastades av på kvällen besegrades två grupper av allierade kryssare och förstörare, under ledning av den brittiske konteramiralen Victor Crutchley VC, av en japansk styrka bestående av sju kryssare och en förstörare från den 8:e flottan som var baserad i Rabaul och Kavieng och leddes av den japanske viceamiralen Gunichi Mikawa.

I slaget vid Savoön sänktes en australisk och tre amerikanska kryssare och en amerikansk kryssare och två förstörare skadades. Japanerna fick måttliga skador på en kryssare. Mikawa, som inte visste att Fletcher förberedde sig för att dra sig tillbaka med de amerikanska hangarfartygen, återvände omedelbart till Rabaul utan att försöka angripa transporterna. Mikawa var orolig för att de amerikanska hangarfartygens flygattacker skulle komma att ske i dagsljus om han stannade kvar i området. Utan flygplanstäckning beslutade Turner att dra tillbaka sina återstående flottstyrkor på kvällen den 9 augusti. Detta lämnade marinsoldaterna i land utan en stor del av den tunga utrustning, förnödenheter och trupper som fortfarande fanns ombord på transporterna. Mikawas beslut att inte försöka förstöra de allierade transportfartygen var ett stort misstag.

 

Initiala operationer

De 11 000 marinsoldaterna på Guadalcanal satte först upp en vakt runt Lunga Point och flygfältet. De flyttade också de förnödenheter som landats i land och färdigställde flygfältet. Den 18 augusti var flygfältet redo att tas i bruk. Mat för fem dagar hade landats från transporterna, vilket tillsammans med fångad japansk mat gav marinsoldaterna mat för totalt 14 dagar. För att spara på förråden begränsades trupperna till två måltider per dag.

De allierade trupperna insjuknade i dysenteri snart efter landstigningen, och en av fem marinsoldater insjuknade i mitten av augusti. Tropiska sjukdomar drabbade båda sidornas trupper. Även om en del av de koreanska byggnadsarbetarna överlämnade sig till marinsoldaterna samlades de flesta japaner och koreaner i väster och åt kokosnötter. En japansk flottans utpost fanns också vid Taivu Point, cirka 35 kilometer öster om Lungas avgränsning. Den 8 augusti levererade en japansk destroyer från Rabaul 113 trupper till Matanikau-positionen.

På kvällen den 12 augusti landsteg en 25 man stark patrull från amerikanska marinkåren med båt för att försöka hitta en grupp japanska trupper som de amerikanska styrkorna trodde skulle vara villiga att ge upp. Strax efter att patrullen landat attackerade en närliggande pluton japanska marintrupper och dödade nästan helt marinkårspatrullen.

Den 19 augusti skickade Vandegrift tre kompanier från det amerikanska 5:e marinregementet för att attackera de japanska trupperna väster om Matanikau. Ett kompani attackerade vid Matanikauflodens mynning medan ett annat kompani korsade floden 1 000 meter inåt land och attackerade de japanska styrkorna i byn Matanikau. Det tredje landsteg med båt längre västerut och attackerade byn Kokumbuna. Efter att kortvarigt ha ockuperat de två byarna återvände de tre marinkompanierna till Lungaområdet efter att ha dödat omkring 65 japanska soldater och förlorat fyra.

Detta var den första av flera större aktioner runt Matanikaufloden under slaget.

Den 20 augusti levererade eskortfartyget USS Long Island två divisioner marinsoldater till Henderson Field, en division med 19 F4F Wildcats och en division med 12 SBD Dauntlesses. Flygplanen på Henderson blev kända som "Cactus Air Force" (CAF) efter de allierades kodnamn för Guadalcanal.

Marinsoldaternas jaktplan användes nästa dag. Japanska bomber genomförde luftangrepp nästan varje dag. Den 22 augusti anlände fem P-400 Airacobras från den amerikanska armén och deras piloter till Henderson Field.

 

De amerikanska marinkårernas första försvar kring landningsbanan vid Lunga Point, Guadalcanal, 12 augusti 1942.  


Karta som visar de amerikanska marinernas attacker väster om Matanikaufloden den 19 augusti.  

Slaget vid Tenaru

Som svar på de allierades landstigning på Guadalcanal placerade det japanska kejserliga högkvarteret den kejserliga japanska arméns (IJA) 17:e armé i Rabaul och beordrades av generallöjtnant Harukichi Hyakutake att återta Guadalcanal. Armén skulle stödjas av japanska marina enheter, inklusive den kombinerade flottan under ledning av Isoroku Yamamoto, som hade sitt högkvarter i Truk. 17:e armén, som vid den tiden var inblandad i det japanska fälttåget i Nya Guinea, hade endast ett fåtal enheter tillgängliga. Den 35:e infanteribrigaden under generalmajor Kiyotake Kawaguchi befann sig i Palau. Fjärde infanteriregementet (Aoba) befann sig i Filippinerna och 28:e infanteriregementet (Ichiki), under befäl av överste Kiyonao Ichiki, befann sig på transportfartyg nära Guam.

De olika enheterna började röra sig mot Guadalcanal. Ichikis enhet, som bestod av cirka 917 soldater, landade från förstörare vid Taivu Point efter midnatt den 19 augusti och gjorde sedan en 14 km lång nattmarsch västerut mot marinkåren. Ichikis regemente fick sitt namn efter sin befälhavare.

Ichiki trodde att det inte fanns så många allierade soldater på Guadalcanal. Ichikis soldater attackerade marinernas positioner vid Alligator Creek tidigt på morgonen den 21 augusti. Ichikis attack besegrades med stora japanska förluster i det som blev känt som slaget vid Tenaru. Under dagen attackerade marinsoldaterna Ichikis överlevande trupper och dödade många fler av dem.

Bland de döda fanns Ichiki, men det har hävdats att han begick självmord efter att ha insett sitt nederlag, snarare än att dö i strid. Totalt dödades alla utom 128 av de ursprungliga 917 medlemmarna i Ichiki-regementets styrka i slaget. De överlevande återvände till Taivu Point, meddelade 17:e arméns högkvarter om sitt nederlag och väntade på nya soldater och order från Rabaul.

 

Döda japanska soldater vid mynningen av Alligator Creek på Guadalcanal efter slaget vid Tenaru.  

Slaget vid östra Salomonöarna

När slaget i Tenaru var på väg att avslutas var fler japanska trupper redan på väg. Tre långsamma transporter avgick från Truk den 16 augusti med de återstående 1 400 soldaterna från Ichikis (28:e) infanteriregemente plus 500 marinkårssoldater från 5:e specialstyrkan för marinlandning i Yokosuka.

Transporterna bevakades av 13 krigsfartyg under befäl av den japanska konteramiralen Raizo Tanaka. Han planerade att landsätta trupperna på Guadalcanal den 24 augusti. För att täcka landstigningen och återta Henderson Field från de allierade styrkorna beordrade Yamamoto Chuichi Nagumo att möta en hangarfartygsstyrka från Truk den 21 augusti och bege sig mot de södra Salomonöarna. Nagumos styrka bestod av tre hangarfartyg och 30 andra krigsfartyg.

Tre amerikanska hangarfartygsstyrkor under Fletcher närmade sig Guadalcanal för att attackera japanerna. Den 24 och 25 augusti utkämpade de två hangarfartygsstyrkorna slaget vid östra Salomonöarna, vilket resulterade i att båda flottorna drog sig tillbaka från området efter att ha tagit skada. Japan förlorade ett lätt hangarfartyg. Tanakas konvoj, efter att ha fått stora skador under slaget av en flygattack från flygplan från Henderson Field, inklusive sänkning av en av transporterna, ändrade riktning mot Shortlandöarna i norra Salomonöarna. Detta gjordes för att överföra trupperna till förstörare för leverans till Guadalcanal.

 

Hangarfartyget USS Enterprise (CV-6) under luftangrepp under slaget om östra Salomonöarna.  

Luftstrider och förstärkning av Lungas försvar

Under hela augusti fortsatte ett litet antal amerikanska flygplan och deras besättningar att anlända till Guadalcanal. I slutet av augusti var 64 flygplan av olika typer stationerade på Henderson Field. Luftstriderna mellan de allierade flygplanen på Henderson och japanska bombplan och jaktplan från Rabaul fortsatte nästan dagligen. Mellan den 26 augusti och den 5 september förlorade USA cirka 15 flygplan medan japanerna förlorade cirka 19 flygplan. Mer än hälften av de nedskjutna amerikanska flygbesättningarna räddades medan de flesta av de japanska flygbesättningarna aldrig återfanns. Den åtta timmar långa flygningen tur och retur från Rabaul till Guadalcanal, totalt cirka 1 800 km, gjorde det svårt för japanerna att attackera Henderson Field.

Australiensarna på Bougainville och New Georgia kunde ofta varna för japanska luftangrepp, vilket gav de amerikanska jaktplanen tid att lyfta och attackera de japanska bombplanen och jaktplanen när de närmade sig ön.

Mellan den 21 augusti och den 3 september gick tre marinbataljoner, inklusive 1:a Raiderbataljonen under Merritt A. Edson (Edsons Raiders) och 1:a fallskärmsbataljonen från Tulagi och Gavutu till Guadalcanal. Dessa enheter lade till cirka 1 500 soldater till de ursprungliga 11 000 männen som försvarade Henderson Field. 1st Parachute Battalion, som hade många döda och sårade i slaget om Tulagi och Gavutu-Tanambogo i augusti, placerades under Edsons befäl.

Den andra omlokaliserade bataljonen, 1:a bataljonen, 5:e marinaregementet (1/5), landsteg väster om Matanikau nära byn Kokumbuna den 27 augusti. De hade i uppdrag att attackera japanska enheter i området. De mötte het sol och starka japanska försvar. Nästa morgon upptäckte marinsoldaterna att de japanska försvararna hade gett sig av under natten, så marinsoldaterna återvände med båt till Lunga perimetern. Förlusterna i denna aktion var 20 japanska och 3 marinsoldater som dödades.

Små allierade marinkonvojer anlände till Guadalcanal den 23 augusti, 29 augusti, 1 september och 8 september. De försåg marinsoldaterna i Lunga med mer mat, ammunition, flygbränsle och flygplanstekniker. Konvojen den 1 september förde också med sig 392 byggnadsingenjörer som skulle arbeta på Henderson Field.

 

F4F Wildcat-jagare från amerikanska marinkåren flyger upp från Henderson Field för att attackera inkommande japanska flygplan i slutet av augusti eller början av september 1942.  

Tokyo Express

Den 23 augusti nådde Kawaguchis 35:e infanteribrigad Truk och lastades på långsamma transportfartyg för resten av resan till Guadalcanal. De skador som Tanakas konvoj fick under slaget om östra Salomonöarna fick japanerna att besluta att inte leverera fler trupper till Guadalcanal med långsamma transporter. I stället skickades fartyg med Kawaguchis soldater till Rabaul.

Därifrån planerade japanerna att leverera Kawaguchis män till Guadalcanal med förstörare. De japanska förstörarna kunde vanligtvis göra rundresor ner (New Georgia Sound) till Guadalcanal och tillbaka på en enda natt under hela fälttåget, vilket minimerade risken för allierade flygattacker.

Japanerna kallade dessa turer för "Tokyo Express" till de allierade styrkorna.

Att leverera trupperna på detta sätt gjorde det svårt att få med sig tung utrustning och förnödenheter, t.ex. tungt artilleri, fordon och mycket mat och ammunition till Guadalcanal. Dessutom använde denna aktivitet förstörare som IJN behövde för att försvara handeln. De allierade sjöbefälhavarna bekämpade inte japanska sjöstridskrafter på natten. Varje japanskt fartyg som under dagtid befann sig inom räckhåll för flygplanen på Henderson Field, cirka 320 km, var dock i stor fara för luftangrepp. Denna situation rådde under de kommande månaderna av slaget.

Mellan den 29 augusti och den 4 september lyckades japanska lätta kryssare, förstörare och patrullbåtar landsätta nästan 5 000 soldater vid Taivu Point, däribland större delen av 35:e infanteribrigaden, en stor del av Aoba (4:e) regementet och resten av Ichikis regemente. General Kawaguchi, som landsteg vid Taivu Point den 31 augusti i expressfart, fick befälet över alla japanska styrkor på Guadalcanal. En pråmkonvoj förde ytterligare 1 000 soldater från Kawaguchis brigad, under befäl av överste Akinosuke Oka, till Kamimbo, väster om Lunga-perimetern.

 

Japanska trupper lastas på en destroyer för en "Tokyo Express"-resa till Guadalcanal.  

Slaget vid Edson's Ridge

Den 7 september utfärdade Kawaguchi sin attackplan för att förstöra fiendens flygfält på Guadalcanal Island. Enligt Kawaguchis attackplan skulle hans styrkor genomföra en överraskande nattlig attack. Okas styrkor skulle anfalla från väster medan Ichikis andra echelon skulle anfalla från öster. Huvudanfallet skulle ske av Kawaguchis grupp på 3 000 man i tre bataljoner, från söder. Den 7 september började större delen av Kawaguchis trupper marschera mot Lunga Point längs kusten. Ungefär 250 japanska soldater stannade kvar för att vakta brigadens förrådsbas i Taivu.

Under tiden rapporterade spanare till de amerikanska marinsoldaterna om japanska trupper i Taivu nära byn Tasimboko. Edson planerade en räd mot de japanska trupperna vid Taivu. Den 8 september, efter att ha släppts av nära Taivu med båt, intog Edsons män Tasimboko när japanerna drog sig tillbaka in i djungeln.

I Tasimboko upptäckte Edsons trupper Kawaguchis huvudsakliga förrådsdepå, med stora lager av mat, ammunition, medicinska förnödenheter och en kraftfull kortvågsradio. Efter att ha förstört allt, utom några papper, återvände marinkåren till Lungas perimeter. De erövrade dokumenten informerade marinsoldaterna om att minst 3 000 japanska trupper befann sig på ön och planerade en attack.

Edson, tillsammans med överste Gerald C. Thomas, Vandegrifts operationsofficer, trodde att den japanska attacken skulle komma vid en smal, gräsbevuxen, 910 meter lång korallrygg söder om Henderson Field. Åsen, som kallades Lunga Ridge, hade en bra inflygning till flygfältet och var oförsvarad. Den 11 september skickades de 840 männen i Edsons bataljon upp på och runt åsen.

Natten till den 12 september attackerade Kawaguchis 1:a bataljon jägarna mellan Lungafloden och åsen. Ett marinkompani var tvunget att falla tillbaka till åsen innan japanerna stoppade sin attack för natten. Nästa natt var Kawaguchi tvungen att bekämpa Edsons 830 Raiders med 3 000 soldater från sin brigad och artilleri. Den japanska attacken inleddes strax efter mörkrets inbrott med Kawaguchis 1:a bataljon som attackerade Edsons högra sida väster om åsen. Efter att ha brutit igenom marinernas försvar stoppades attacken så småningom av marina enheter som bevakade den norra delen av åsen.

Två kompanier från Kawaguchis 2:a bataljon rörde sig upp längs åsens södra kant och drev Edsons trupper tillbaka till Hill 123 på åsens centrala del. Under hela natten kämpade marinsoldaterna mot japanska attacker, varav en del resulterade i handgemäng. Marinsoldaterna hade också artilleri. Japanska grupper som tog sig förbi åsen till kanten av flygfältet skickades också tillbaka.

Attacker från Kumabataljonen och Okas enhet på andra platser stoppades också. Den 14 september ledde Kawaguchi de överlevande på en fem dagars marsch västerut till Matanikaudalen för att ansluta sig till Okas enhet. Totalt förlorade Kawaguchis styrkor cirka 850 stupade och marinsoldaterna 104.

Den 15 september fick Hyakutake i Rabaul reda på att Kawaguchi hade förlorat och skickade nyheten till det kejserliga högkvarteret i Japan. Vid ett krismöte beslutade de högsta japanska befälsstaberna för IJA och IJN att Guadalcanal kunde utvecklas till krigets viktigaste slag. Förlusten påverkade de japanska operationerna i andra områden i Stilla havet. Hyakutake insåg att om han skulle skicka tillräckligt med trupper och förnödenheter för att besegra de allierade styrkorna på Guadalcanal kunde han inte stödja de stora pågående japanska attackerna på Kokoda Track på Nya Guinea.

Hyakutake beordrade med generalhögkvarterets godkännande sina trupper på Nya Guinea som befann sig inom 48 km från målet Port Moresby att dra sig tillbaka tills slaget om Guadalcanal var avslutat. Hyakutake skickade fler trupper till Guadalcanal för ett nytt försök att återta Henderson Field.

 

Överstelöjtnant Merritt A. Edson (här fotograferad som generalmajor) som ledde marinstyrkorna i slaget vid Edson's Ridge.  


Karta över Lungaområdet på Guadalcanal som visar de japanska styrkornas infartsleder och var de japanska angreppen skedde under slaget. Okas attacker skedde i väster (till vänster), Kumabataljonen attackerade från öster (till höger) och Center Body attackerade "Edson's Ridge" (Lunga Ridge) i kartans nedre mitt.  

Förstärkning

När de japanska trupperna samlades väster om Matanikau förstärkte de amerikanska styrkorna sitt försvar i Lunga. Den 14 september flyttade Vandegrift ytterligare en bataljon, 3:e bataljonen, 2:a marinregementet (3/2), från Tulagi till Guadalcanal. Den 18 september levererade en allierad marinkonvoj 4 157 man från 3:e provisoriska marinbrigaden (7:e marinregementet plus en bataljon från 11:e marinregementet och några ytterligare stödenheter).

Konvojen levererade också 137 fordon, tält, flygbränsle, ammunition, ransoner och teknisk utrustning till Guadalcanal. Dessa nya soldater gjorde det möjligt för Vandegrift att från och med den 19 september upprätta ett obrutet försvar runt Lungaområdet. Medan den skyddade denna konvoj sänktes hangarfartyget USS Wasp av den japanska ubåten I-19 sydost om Guadalcanal. Under en tid lämnade detta endast ett allierat hangarfartyg (USS Hornet) kvar i södra Stillahavsområdet.

Vandegrift tog också bort flera officerare som inte uppfyllde hans krav och befordrade yngre officerare som hade gjort bra ifrån sig i striderna. Överste Merritt Edson fick befälet över det femte marinregementet.

Luftkriget över Guadalcanal upphörde för ett tag. På grund av det dåliga vädret förekom inga japanska flygräder mellan den 14 och 27 september. Båda sidor förstärkte sina flygförband under denna tid. Japanerna levererade 85 jakt- och bombplan till sina flygförband i Rabaul medan USA förde 23 jakt- och attackplan till Henderson Field. Den 20 september hade japanerna 117 flygplan vid Rabaul medan de allierade hade 71 flygplan vid Henderson Field.

Luftkriget började igen med en japansk luftattack mot Guadalcanal den 27 september. Amerikanska flottan och marinkårens jaktplan från Henderson Field flög upp för att försöka stoppa flyganfallet.

Japanerna började förbereda sig för nästa försök att återta Henderson Field. 3:e bataljonen, 4:e (Aoba) infanteriregementet hade landstigit vid Kamimbo Bay på västra sidan av Guadalcanal den 11 september. Bataljonen hade anslutit sig till Okas styrkor nära Matanikau. Leveranser av förstörare den 14, 20, 21 och 24 september förde mat och ammunition samt 280 man från 1:a bataljonen, Aoba-regementet, till Kamimbo på Guadalcanal.

De japanska 2:a och 38:e infanteridivisionerna transporterades från Nederländska Ostindien till Rabaul från och med den 13 september. Japanerna planerade att transportera 17 500 soldater från dessa två divisioner till Guadalcanal för nästa stora angrepp på Lunga Perimeter som skulle äga rum den 20 oktober 1942.

 

Det amerikanska hangarfartyget Wasp brinner efter att ha träffats av japanska ubåtstorpeder den 15 september.  

Åtgärder längs Matanikau

Vandegrift var medveten om att Kawaguchis trupper hade dragit sig tillbaka till området väster om Matanikau och att många grupper av japanska trupper befann sig i området mellan Lunga Perimeter och Matanikaufloden. Vandegrift beslutade att attackera de spridda grupperna av japanska trupper öster om Matanikau.

Han ville också hindra huvudgruppen av japanska soldater från att förstärka sina positioner så nära marinkårens huvudförsvar vid Lunga Point.

Den första attacken från amerikanska marinsoldater mellan den 23 och 27 september genomfördes av soldater från tre bataljoner amerikanska marinsoldater. Attacken mot de japanska styrkorna väster om Matanikau, besegrades av Kawaguchis trupper under Akinosuke Okas befäl. Under striden omringades tre marinkompanier av japanska styrkor och de hade många döda och sårade. De flydde med hjälp av förstöraren USS Monssen (DD-436) och landstigningsbåtar som lotsades av personal från den amerikanska kustbevakningen.

I den andra attacken mellan den 6 och 9 oktober korsade en större styrka marinkårssoldater Matanikaufloden och attackerade nyligen landstigna japanska styrkor från 2:a infanteridivisionen under befäl av generalerna Masao Maruyama och Yumio Nasu. Marinsoldaterna orsakade många döda och skadade det japanska 4:e infanteriregementet.

Den andra attacken tvingade japanerna att retirera från sina positioner öster om Matanikau. Detta orsakade problem med de japanska planerna på att genomföra en större attack mot USA:s Lungaförsvar.

Mellan den 9 och 11 oktober attackerade den amerikanska 1:a bataljonen 2nd Marines två små japanska utposter cirka 48 km öster om Lungaområdet vid Gurabusu och Koilotumaria nära Aola Bay. Attackerna dödade 35 japaner till priset av 17 marinsoldater och tre personer ur den amerikanska flottan.

 

En patrull av amerikanska marinsoldater korsar Matanikaufloden i september 1942.  

Slaget vid Cape Esperance

Under den sista veckan i september och den första veckan i oktober levererade japanska förstörare trupper från den japanska andra infanteridivisionen till Guadalcanal. Den japanska flottan lovade att stödja arméns attack genom att leverera trupper, utrustning och förnödenheter till ön och göra fler luftangrepp på Henderson Field och skicka krigsfartyg för att bomba flygfältet.

Millard F. Harmon, befälhavare för Förenta staternas arméstyrkor i södra Stilla havet, ansåg att de amerikanska marinstyrkorna på Guadalcanal behövde nya soldater om de allierade skulle kunna försvara ön från nästa japanska angrepp. Den 8 oktober gick de 2 837 männen i 164:e infanteriregementet från den amerikanska arméns Americal Division ombord på fartyg till Guadalcanal. För att skydda de transporter som förde 164:e regementet till Guadalcanal fick Task Force 64 i uppdrag att följa med transporterna. Denna insatsstyrka bestod av fyra kryssare och fem förstörare under ledning av den amerikanska konteramiralen Norman Scott.

De uppmanades att attackera alla japanska fartyg som närmade sig Guadalcanal.

Mikawas stab för 8:e flottan planerade en stor och viktig leverans av förstörare för natten till den 11 oktober. Två sjöflygbåtar och sex förstörare skulle leverera 728 soldater plus artilleri och ammunition till Guadalcanal. Samtidigt skulle tre tunga kryssare och två förstörare under konteramiral Aritomo Gotōs befäl bomba Henderson Field för att förstöra CAF och flygfältet.

Eftersom krigsfartyg från den amerikanska flottan aldrig hade försökt stoppa något Tokyo Express-uppdrag till Guadalcanal förväntade sig japanerna inte något motstånd från allierade fartyg den natten.

Strax före midnatt upptäckte Scotts krigsfartyg Gotos styrka på radar nära Guadalcanal. Scotts styrka befann sig i en position där den kunde beskjuta Gotōs fartyg. Scott öppnade eld och Scotts krigsfartyg sänkte en av Gotōs kryssare och en av hans förstörare, skadade en annan kryssare svårt, sårade Gotō allvarligt och tvingade resten av Gotōs krigsfartyg att avbryta bombningsuppdraget och dra sig tillbaka.

En av Scotts förstörare sänktes och en kryssare och en annan förstörare skadades svårt. Den japanska förrådskonvojen lossade vid Guadalcanal och påbörjade sin återresa utan att upptäckas av Scotts styrka. Senare på morgonen den 12 oktober vände fyra japanska jagare från förrådskonvojen tillbaka för att hjälpa Gotōs skadade krigsfartyg.

Luftangrepp av CAF-flygplan från Henderson Field sänkte två av dessa förstörare senare samma dag. Konvojen med trupper från den amerikanska armén nådde Guadalcanal som planerat nästa dag och levererade sin last och sina passagerare till ön.

 

Den amerikanska kryssaren Helena, som ingår i Task Force 64 under Norman Scott.  

Slagskeppsbombning av Henderson Field

Även efter den amerikanska segern vid Cape Esperance fortsatte japanerna att planera för en stor attack senare i oktober. Japanerna bestämde sig för att riskera att inte använda snabba krigsfartyg för att leverera sina män och förnödenheter till ön.

Den 13 oktober lämnade en konvoj bestående av sex lastfartyg och åtta jagare Shortlandöarna för Guadalcanal. Konvojen medförde 4 500 soldater från 16:e och 230:e infanteriregementet, några marinsoldater, två batterier tungt artilleri och ett kompani stridsvagnar.

För att skydda den annalkande konvojen från attacker från CAF:s flygplan skickade Yamamoto två slagskepp från Truk för att bomba Henderson Field. Klockan 01:33 den 14 oktober nådde Kongō och Haruna, skyddade av en lätt kryssare och nio förstörare, Guadalcanal och besköt Henderson Field från ett avstånd på 16 000 meter (17 500 yards). Under den följande timmen och 23 minuterna avfyrade de två slagskeppen 973 14-tums (356 mm) granater mot Lungaområdet, varav de flesta föll i området kring flygfältet. Många av granaterna var splittergranater, avsedda att förstöra landmål. Bombningarna skadade kraftigt båda landningsbanorna, brände nästan allt tillgängligt flygbränsle, förstörde 48 av CAF:s 90 flygplan och dödade 41 män, inklusive sex CAF-piloter. Slagskeppsstyrkan återvände sedan till Truk.

Trots de stora skadorna kunde Hendersons soldater reparera en av landningsbanorna inom några timmar. Sjutton SBD:er och 20 Wildcats på Espiritu Santo flögs till Henderson och transportflygplan från den amerikanska armén och marinkåren började transportera flygbensin till Guadalcanal.

Nu när USA visste att den stora japanska konvojen närmade sig försökte man komma på ett sätt att attackera konvojen innan den nådde Guadalcanal. Med hjälp av bränsle som dränerats från förstörda flygplan och från en dold bränsletank i djungeln attackerade CAF konvojen två gånger den 14, men orsakade inga skador.

Den japanska konvojen nådde Guadalcanal vid midnatt den 14 oktober och började lossa. Under hela dagen den 15 oktober bombade CAF-flygplan från Henderson lossningskonvojen och sköt med kulsprutor och förstörde tre av lastfartygen. Resten av konvojen avgick samma kväll efter att ha lastat av alla trupper och ungefär två tredjedelar av förnödenheterna och utrustningen.

Flera japanska tunga kryssare bombade också Henderson under nätterna den 14 och 15 oktober och förstörde ytterligare några CAF-flygplan, men skadade inte flygfältet.

 

Japanska slagskeppet Haruna  


Japanskt lastfartyg förstördes vid Tassafaronga av CAF-flygplan den 15 oktober.  

Slaget om Henderson Field

Mellan den 1 och 17 oktober levererade japanerna 15 000 trupper till Guadalcanal, vilket gav Hyakutake 20 000 trupper för sin planerade attack. Eftersom de hade förlorat sina positioner på östra sidan av Matanikau beslutade japanerna att en attack mot de amerikanska försvarslinjerna längs kusten skulle bli för svår. Hyakutake beslutade att anfalla söder om Henderson Field.

Hans 2:a division (med trupper från 38:e divisionen), under generallöjtnant Masao Maruyama och 7 000 soldater i tre infanteriregementen, fick order om att attackera de amerikanska försvarslinjerna söderifrån nära Lungaflodens östra strand.

Datumet för attacken fastställdes till den 22 oktober, men ändrades sedan till den 23 oktober. För att försöka lura amerikanerna från att känna till den planerade attacken söderifrån angrep Hyakutakes tunga artilleri plus fem bataljoner infanteri (cirka 2 900 man) under generalmajor Tadashi Sumiyoshi det amerikanska försvaret västerifrån.

Japanerna trodde att det fanns 10 000 amerikanska soldater på ön, men i själva verket fanns det 23 000.

Den 12 oktober började en grupp japanska ingenjörer att gräva en stig, kallad "Maruyama Road", från Matanikau mot den södra delen av den amerikanska Lunga-perimetern. Den 15 miles (24 km) långa leden gick över floder och bäckar, djupa raviner, branta bergsryggar och tät djungel. Mellan den 16 och 18 oktober inledde 2:a divisionen sin marsch längs Maruyama Road.

Den 23 oktober hade Maruyamas styrkor svårt att ta sig igenom djungeln för att nå de amerikanska styrkorna. Hyakutake sköt upp anfallet till klockan 19.00 den 24 oktober. Amerikanerna visste inte att Maruyamas styrkor var på väg.

Sumiyoshi informerades av Hyakutakes stab om att anfallet skulle skjutas upp till den 24 oktober. Han kunde dock inte kontakta sina trupper för att berätta om förseningen. I skymningen den 23 oktober anföll därför två bataljoner från 4:e infanteriregementet och de nio stridsvagnarna från 1:a oberoende stridsvagnskompaniet de amerikanska marinernas försvar vid Matanikaus mynning.

Amerikanska marinsoldaternas artilleri, kanoner och gevärseld slog tillbaka attackerna, förstörde alla stridsvagnar och dödade många av de japanska soldaterna. Endast ett litet antal marinsoldater dödades eller sårades.

Slutligen, sent den 24 oktober, nådde Maruyamas styrkor den amerikanska Lunga-perimetern. Under två nätter attackerade Maruyamas trupper positioner som försvarades av trupper från 1:a bataljonen, 7:e marinkåren under överstelöjtnant Chesty Puller och den amerikanska arméns 3:e bataljonen, 164:e infanteriregementet, under befäl av överstelöjtnant Robert Hall.

Amerikanska marin- och arméförband beväpnade med gevär, kulsprutor, granatkastare och eld från 37 mm pansarvärnskanoner gjorde fruktansvärd skada på japanerna. Några få små grupper av japaner som bröt sig igenom de amerikanska försvaren dödades alla under de följande dagarna.

Mer än 1 500 av Maruyamas trupper dödades i attackerna, medan amerikanerna förlorade omkring 60 personer. Under samma två dagar förstörde amerikanska flygplan från Henderson Field 14 japanska flygplan och sänkte en lätt kryssare.

Ytterligare japanska attacker nära Matanikau den 26 oktober slogs också tillbaka med stora förluster för japanerna. Som ett resultat av detta stoppade Hyakutake attackerna klockan 08.00 den 26 oktober och beordrade sina styrkor att retirera. Ungefär hälften av Maruyamas överlevande beordrades att retirera tillbaka till Matanikaudalen. Det 230:e infanteriregementet under överste Toshinari Shōji fick order om att bege sig till Koli Point, öster om Lunga perimetern.

Soldater från 2:a divisionen nådde 17:e arméns högkvarter i Kokumbona, väster om Matanikau, den 4 november. Shojis enhet nådde Koli Point och slog läger. 2:a divisionen hade många döda i strid, stridsskador, undernäring och tropiska sjukdomar. Den var för svag för att genomföra fler attacker. Den kämpade som en defensiv styrka längs kusten under resten av slaget.

Japanerna förlorade mellan 2 200 och 3 000 soldater i slaget, medan amerikanerna förlorade omkring 80 soldater.

 

Karta över slaget, 23-26 oktober. Sumiyoshis styrkor attackerar i väster vid Matanikau (till vänster) medan Maruyamas andra division attackerar Lungaområdet från söder (till höger).  


Döda soldater från den japanska 2:a divisionen täcker slagfältet efter attackerna den 25-26 oktober.  

Slaget vid Santa Cruz-öarna

Samtidigt som Hyakutakes trupper attackerade Lungaområdet rörde sig japanska hangarfartyg och andra stora krigsfartyg under ledning av Isoroku Yamamoto nära södra Salomonöarna. Från denna plats hoppades de japanska sjöstridskrafterna kunna besegra eventuella allierade (främst amerikanska) sjöstridskrafter, särskilt hangarfartygsstyrkor. De allierade hangarfartygsstyrkorna i området, som nu stod under William Halsey Jr:s befäl, hoppades också kunna möta de japanska sjöstridskrafterna i strid.

Nimitz hade ersatt Ghormley med Halsey den 18 oktober efter att ha beslutat att Ghormley hade blivit för negativ för att leda de allierade styrkorna i södra Stilla havet.

De två motsatta hangarfartygsstyrkorna bekämpade varandra på morgonen den 26 oktober i det som blev känt som slaget vid Santa Cruz-öarna. Båda sidor skickade flygplansattacker. Allierade fartyg var tvungna att dra sig tillbaka från slaget efter att ett hangarfartyg sänktes (Hornet) och ett annat (Enterprise) skadades svårt. De japanska hangarfartygsstyrkorna drog sig dock också tillbaka på grund av höga förluster av flygplan och flygbesättningar och stora skador på två hangarfartyg.

Japanerna var vinnare när det gäller antalet sjunkna och skadade fartyg. Att japanerna förlorade många erfarna flygbesättningar hjälpte dock de allierade, som inte förlorade så många flygbesättningar. De japanska hangarfartygen hade inga viktigare roller i slaget.

 

USS Hornet torpederas och skadas allvarligt av ett japanskt hangarfartyg den 26 oktober.  

Landåtgärder i november

För att stärka sin seger i slaget om Henderson Field skickade Vandegrift sex marinbataljoner, som senare fick sällskap av en bataljon från den amerikanska armén, på en attack väster om Matanikau. Anfallet leddes av Merritt Edson och målet var att inta Kokumbona, högkvarter för 17:e armén, väster om Point Cruz.

De japanska trupperna från det fjärde infanteriregementet under ledning av Nomasu Nakaguma försvarade Point Cruz-området. Det fjärde infanteriet var i dåligt skick på grund av dödsfall och skador i strid, tropiska sjukdomar och undernäring.

Den amerikanska attacken inleddes den 1 november. Den 3 november krossades de japanska styrkorna som försvarade Point Cruz-området. Amerikanerna verkade vara nära att inta Kokumbona. Sedan fann amerikanska styrkor nyligen landstigna japanska trupper nära Koli Point på den östra sidan av Lungas avgränsning.

För att ta itu med de nyligen landstigna japanska trupperna stoppade Vandegrift Matanikau-attacken den 4 november. Amerikanerna hade 71 döda och japanerna omkring 400 döda.

Vid Koli Point tidigt på morgonen den 3 november levererade fem japanska förstörare 300 soldater. De skickades för att hjälpa Shōji och hans trupper som var på väg till Koli Point efter slaget om Henderson Field.

När Vandegrift fick reda på den japanska landstigningen skickade han en bataljon marinsoldater under Herman H. Hanneken för att attackera japanerna vid Koli. Strax efter landstigningen tryckte de japanska soldaterna tillbaka Hannekens bataljon mot Lungaområdet.

Som svar beordrade Vandegrift Pullers marinbataljon plus två av 164:e infanteribataljonen, tillsammans med Hannekens bataljon, att attackera de japanska styrkorna där.

När de amerikanska trupperna började röra sig började Shōji och hans soldater anlända till Koli Point. Från och med den 8 november försökte de amerikanska trupperna omringa Shōjis styrkor vid Gavaga Creek nära Koli Point.

Hyakutake beordrade Shōji att lämna sina positioner vid Koli och återförenas med de japanska styrkorna vid Kokumbona i Matanikau-området. Mellan den 9 och 11 november flydde Shōji och mellan 2 000 och 3 000 av hans män in i djungeln söderut. Den 12 november dödade amerikanerna alla återstående japanska soldater. Amerikanerna räknade kropparna av 450-475 döda japaner i Koli Point-området och erövrade de flesta av Shōjis tunga vapen och förnödenheter. De amerikanska styrkorna hade 40 dödade och 120 sårade i attacken.

Den 4 november landade två kompanier från 2nd Marine Raider Battalion under befäl av överstelöjtnant Evans Carlson med båt vid Aola Bay, 64 km öster om Lunga Point. Carlsons raiders, tillsammans med trupper från den amerikanska arméns 147:e infanteriregemente, fick i uppdrag att skydda 500 Seabees när de byggde ett flygfält på den platsen. Halsey hade gått med på planen att bygga ett flygfält vid Aola Bay.

Byggandet av flygfältet i Aola stoppades i slutet av november eftersom marken inte var lämplig för att bygga ett flygfält.

Den 5 november beordrade Vandegrift Carlson att attackera alla av Shōjis styrkor som hade flytt från Koli Point. Carlson och hans trupper gjorde en 29 dagar lång patrullering från Aola till Lungas perimeter. Under patrullen utkämpade Carlsons soldatz flera strider med Shōjis retirerande styrkor och dödade nästan 500 av dem, medan de själva fick 16 döda.

Förutom dödsfallen i samband med Carlsons attacker, orsakade tropiska sjukdomar och brist på mat att fler av Shōjis män dog. När Shōjis styrkor nådde Lungafloden i mitten av november, ungefär halvvägs till Matanikau, återstod endast 1 300 man. När Shōji nådde 17:e arméns positioner väster om Matanikau fanns bara 700-800 överlevande kvar. De flesta av de överlevande från Shōjis styrka anslöt sig till andra japanska enheter som försvarade Mount Austen och övre Matanikauflodsområdet.

Japanska förstörare som reste den 5, 7 och 9 november förde ytterligare trupper från den japanska 38:e infanteridivisionen, inklusive större delen av 228:e infanteriregementet, till Guadalcanal. Dessa nya trupper placerades i Point Cruz- och Matanikau-området och stoppade attacker från amerikanska styrkor den 10 och 18 november. Amerikanerna och japanerna förblev mot varandra längs en linje väster om Point Cruz under de följande sex veckorna.

 

Amerikanska marinkårssoldater släpar ut döda japanska soldater ur sina bunkrar i Point Cruz-området efter slaget i början av november.  


Carlsons plundrare går i land i Aola Bay den 4 november.  

Slaget vid Guadalcanal

Efter nederlaget i slaget om Henderson Field planerade IJA att återigen försöka inta flygfältet i november 1942. De behövde nya soldater innan anfallet kunde påbörjas. IJA bad Yamamoto om hjälp med att leverera de nya trupperna till ön och stödja nästa attack.

Yamamoto ställde 11 stora transportfartyg till förfogande för att transportera de återstående 7 000 soldaterna från 38:e infanteridivisionen, deras ammunition, mat och tunga utrustning från Rabaul till Guadalcanal. Han tillhandahöll också en krigsfartygsstyrka som omfattade två slagskepp. De två slagskeppen, Hiei och Kirishima, skulle med speciella splittergranater bomba Henderson Field natten mellan den 12 och 13 november och förstöra det och de flygplan som var stationerade där. Detta skulle göra det möjligt för de långsamma, tunga transporterna att nå Guadalcanal och lossa säkert nästa dag. Krigsfartygsstyrkan kommenderades från Hiei av den nyligen befordrade viceamiralen Hiroaki Abe.

I början av november fick de allierade styrkorna veta att japanerna återigen förberedde sig för att försöka inta Henderson Field. Därför skickade USA Task Force 67, en konvoj med marinkårssoldater, två infanteribataljoner från den amerikanska armén samt ammunition och livsmedel till Guadalcanal den 11 november. Förrådsfartygen skyddades av två insatsgrupper, ledda av konteramiralerna Daniel J. Callaghan och Norman Scott, och flygplan från Henderson Field. Fartygen attackerades flera gånger den 11 och 12 november av japanska flygplan men de flesta lossades utan allvarliga skador.

Amerikanska flygplan såg att Abes bombstyrka närmade sig och varnade den allierade ledningen. Turner skickade alla användbara stridsfartyg under Callaghan för att skydda trupperna i land från den förväntade japanska sjöattacken och trupplandningen. Han beordrade också förnödenhetsfartygen på Guadalcanal att lämna platsen tidigt på kvällen den 12 november. Callaghans styrka bestod av två tunga kryssare, tre lätta kryssare och åtta förstörare.

Runt 01.30 den 13 november mötte Callaghans styrka Abes bombgrupp mellan Guadalcanal och Savo Island. Förutom de två slagskeppen innehöll Abes styrka en lätt kryssare och 11 förstörare. I mörkret öppnade de två krigsfartygsstyrkorna eld. Abes krigsfartyg sänkte eller skadade allvarligt alla utom en kryssare och en förstörare i Callaghans styrka och både Callaghan och Scott dödades.

Två japanska jagare sänktes och ytterligare en jagare och Hiei skadades svårt. Trots nederlaget mot Callaghans styrka beordrade Abe sina krigsfartyg att dra sig tillbaka utan att bomba Henderson Field. Hiei sjönk senare samma dag efter flygattacker från CAF-flygplan och flygplan från det amerikanska hangarfartyget Enterprise. På grund av Abes misslyckande med att förstöraHenderson Field beordrade Yamamoto att trupptransportkonvojen skulle vänta ytterligare en dag innan den satte kurs mot Guadalcanal.

Yamamoto beordrade Nobutake Kondō att sätta ihop en ny bombstyrka med hjälp av krigsfartyg från Truk och Abes styrka för att attackera Henderson Field den 15 november.

Klockan 02.00 den 14 november bombade en kryssar- och förstörarstyrka under Gunichi Mikawa Henderson Field. Bombningen orsakade viss skada men lyckades inte förstöra flygfältet eller de flesta av dess flygplan. När Mikawas styrka återvände till Rabaul började Tanakas transportkonvoj, som trodde att Henderson Field nu var förstört, sin resa mot Guadalcanal.

Under hela den 14 november attackerade flygplan från Henderson Field och Enterprise Mikawas och Tanakas fartyg och sänkte en tung kryssare och sju av transporterna. De flesta av trupperna räddades från transporterna av Tanakas eskorterande jagare och återvände till Shortlands. Efter mörkrets inbrott fortsatte Tanaka och de återstående fyra transporterna mot Guadalcanal medan Kondos styrka närmade sig för att bomba Henderson Field.

För att attackera Kondos styrka skickade Halsey, som hade ont om oskadade fartyg, två slagskepp, Washington och South Dakota, och fyra förstörare från Enterprise-styrkan. Den amerikanska styrkan, under ledning av Willis A. Lee ombord på Washington, nådde Guadalcanal och Savo Island strax före midnatt den 14 november, strax innan Kondos bombstyrka anlände.

Kondos styrka bestod av Kirishima samt två tunga kryssare, två lätta kryssare och nio förstörare. Efter att de två styrkorna möttes sänkte Kondos styrka snabbt tre av de amerikanska jagarna och skadade den fjärde svårt. De japanska krigsfartygen skadade därefter South Dakota. Medan Kondos krigsfartyg koncentrerade sig på South Dakota närmade sig Washington de japanska fartygen och öppnade eld mot Kirishima, vilket träffade det japanska slagskeppet och orsakade allvarliga skador. Efter att ha jagat Washington mot Russellöarna beordrade Kondo sina krigsfartyg att dra sig tillbaka utan att bomba Henderson Field. En av Kondos förstörare sänktes också under slaget.

När Kondos fartyg drog sig tillbaka landade de fyra japanska transporterna nära Tassafaronga på Guadalcanal klockan 04.00 och började lasta av. Klockan 05:55 började amerikanskt flyg och artilleri attackera transporterna och förstörde alla fyra transporterna tillsammans med de flesta förnödenheter som de transporterade.

Endast 2 000-3 000 av arméns trupper lyckades ta sig i land. Eftersom de flesta trupper och förnödenheter inte kunde levereras tvingades japanerna ställa in sin planerade novemberattack mot Henderson Field.

Den 26 november tog den japanska generallöjtnanten Hitoshi Imamura befälet över den nybildade åttonde områdesarmén i Rabaul. Det nya befälet omfattade både Hyakutakes 17:e armé och den 18:e armén på Nya Guinea.

Ett av Imamuras första mål var att återta Henderson Field och Guadalcanal. Den allierade offensiven vid Buna på Nya Guinea ändrade dock Imamuras mål.

Eftersom de allierades försök att inta Buna ansågs vara ett allvarligare hot mot Rabaul, sköt Imamura upp sändningen av nya trupper till Guadalcanal för att koncentrera sig på situationen på Nya Guinea.

 

Amerikansk konteramiral Daniel J. Callaghan  


Det amerikanska slagskeppet Washington skjuter mot det japanska slagskeppet Kirishima.  

Slaget vid Tassafaronga

Japanerna fortsatte att ha problem med att leverera tillräckligt med förnödenheter till sina trupper på Guadalcanal. Försöken att endast använda ubåtar under de två sista veckorna i november gav inte tillräckligt med mat till Hyakutakes styrkor.

Ett separat försök att upprätta baser i centrala Salomonöarna för att skicka pråmkonvojer till Guadalcanal misslyckades också på grund av allierade flygattacker. Den 26 november meddelade 17:e armén Imamura att den saknade mat. Vissa enheter i frontlinjen hade inte fått några leveranser på sex dagar. Detta tvingade japanerna att återgå till att använda förstörare för att leverera nödvändiga förnödenheter.

Sjömännen i åttonde flottan tänkte ut en plan för att minska den tid som förstörare som levererade förnödenheter till Guadalcanal var utsatta för attacker från de allierade. Stora olje- eller gastrum fyllda med medicinska förnödenheter och mat och spända ihop med rep. När förstörarna anlände till Guadalcanal skulle de klippa loss trummorna och en båt från land kunde plocka upp repet.

Åttonde flottans förstärkningsenhet på Guadalcanal (Tokyo Express) fick order om att göra fem leveranser till Tassafaronga på Guadalcanal med hjälp av trummetoden natten till den 30 november. Tanakas enhet hade åtta förstörare, där sex förstörare transporterade 200 till 240 trummor med förnödenheter vardera.

När Halsey fick reda på det japanska försörjningsförsöket beordrade han den nybildade Task Force 67, som bestod av fyra kryssare och fyra jagare under ledning av den amerikanske konteramiralen Carleton H. Wright, att attackera Tanakas styrka utanför Guadalcanal. Ytterligare två förstörare anslöt sig till Wrights styrka under dagen den 30 november.

Klockan 22.40 den 30 november anlände Tanakas styrka till Guadalcanal och förberedde sig för att lasta av förnödenhetstunnorna. Under tiden närmade sig Wrights krigsfartyg från motsatt håll. Wrights förstörare upptäckte Tanakas styrka på radar och befälhavaren bad om tillstånd att attackera med torpeder. Wright väntade fyra minuter innan han gav sitt tillstånd.

Detta gjorde det möjligt för Tanakas styrka att undkomma att bli torpederad. Alla amerikanska torpeder missade sina mål. Samtidigt öppnade Wrights kryssare eld och träffade och förstörde en av de japanska jagarna. Resten av Tanakas krigsfartyg övergav försörjningsuppdraget, vände och avfyrade 44 torpeder i riktning mot Wrights kryssare.

De japanska torpederna träffade och sänkte den amerikanska kryssaren Northampton och skadade kryssarna Minneapolis, New Orleans och Pensacola svårt. Resten av Tanakas förstörare klarade sig utan skador, men lyckades inte leverera några förnödenheter till Guadalcanal.

Den 7 december 1942 förlorade Hyakutakes styrkor omkring 50 män per dag på grund av undernäring, sjukdomar och allierade mark- och luftangrepp. Ytterligare försök av Tanakas förstörarstyrkor att leverera förnödenheter den 3 december, 7 december och 11 december löste inte försörjningsproblemet. En av Tanakas förstörare sänktes av en torped från en amerikansk PT-båt.

 

Raizo Tanaka  

Japans beslut att dra sig tillbaka

Den 12 december övervägde den japanska flottan att överge Guadalcanal. Samtidigt sa flera arméofficerare vid det kejserliga högkvarteret att det skulle vara omöjligt att återta Guadalcanal. En grupp ledd av IJA-överste Joichiro Sanada, chef för IGH:s operationssektion, besökte Rabaul den 19 december och talade med Imamura och hans stab.

När gruppen återvände till Tokyo rekommenderade Sanada att Guadalcanal skulle överges. IGH:s högsta ledare godkände Sanadas rekommendation den 26 december. De beordrade sin stab att planera för ett tillbakadragande från Guadalcanal. En ny försvarslinje skulle upprättas i centrala Salomonöarna, och soldater och vapen kunde skickas till kampanjen i Nya Guinea.

Den 28 december informerade general Hajime Sugiyama och amiral Osami Nagano kejsare Hirohito om beslutet att dra sig tillbaka från Guadalcanal. Den 31 december godkände kejsaren beslutet. Japanerna började i hemlighet förbereda evakueringen, kallad Operation Ke, som skulle inledas under januari 1943.

 

Slaget vid Mount Austen, den galopperande hästen och sjöhästen

I december återfördes den trötta 1:a marindivisionen för att vila och under nästa månad tog den amerikanska XIV:e kåren över operationen på ön. Denna kår bestod av 2:a marindivisionen och den amerikanska arméns 25:e infanteri- och Americaldivisioner. Generalmajor Alexander Patch från den amerikanska armén ersatte Vandegrift som befälhavare för de allierade styrkorna på Guadalcanal. I januari var detta över 50 000 man.

Den 18 december började allierade styrkor (främst amerikanska armén) attackera japanska soldater på Mount Austen. Ett starkt japanskt fort, kallat Gifu, försvårade attackerna och amerikanerna var tvungna att avbryta sina attacker den 4 januari.

De allierade attackerade japanerna den 10 januari på Mount Austen. De attackerade även två närliggande bergsryggar som kallas Seahorse och Galloping Horse. De allierade erövrade alla tre den 23 januari. Samtidigt avancerade amerikanska marinkårssoldater längs öns norra kust. Amerikanerna förlorade omkring 250 döda i operationen medan japanerna drabbades av omkring 3 000 döda - ungefär 12 mot 1 i amerikanernas favör.

 

Generalmajor Alexander Patch (i mitten) tar över efter Vandegrift (till höger) den 9 december 1942.  

Ke evakuering

Den 14 januari levererade förstörare trupper för att bevaka Ke-evakueringen. Japanska krigsfartyg och flygplan rörde sig runt Rabaul- och Bougainvilleområdena som förberedelse för att dra tillbaka sina trupper. De allierade styrkorna upptäckte de japanska rörelserna, men trodde att de var ytterligare ett försök att återta Henderson Field och Guadalcanal.

Patch, som var rädd för en ny japansk attack, skickade bara en liten del av sina trupper för att fortsätta attacken mot Hyakutakes styrkor. Den 29 januari skickade Halsey en förnödenhetskonvoj till Guadalcanal skyddad av en kryssarstyrka. När de japanska torpedobombarna fick syn på kryssarstyrkan attackerade de japanska torpedobombarna styrkan och skadade kraftigt den amerikanska kryssaren Chicago. Nästa dag attackerade fler torpedoflygplan Chicago och sänkte den.

Halsey beordrade resten av insatsstyrkan att återvända till basen och beordrade resten av sina flottstyrkor att ta ställning i Korallhavet, söder om Guadalcanal, för att vara redo att svara på ett japanskt angrepp.

Den japanska 17:e armén drog sig tillbaka till västkusten av Guadalcanal medan bakre grupper stoppade de amerikanska attackerna. Natten till den 1 februari förde 20 förstörare från Mikawas 8:e flotta under Shintaro Hashimoto bort 4 935 soldater, främst från 38:e divisionen, från ön. Japanerna och amerikanerna förlorade varsin förstörare genom flyg- och sjöattacker.

Natten mellan den 4 och 7 februari slutförde Hashimoto och hans förstörare avlägsnandet av de flesta av de återstående japanska styrkorna från Guadalcanal. Bortsett från några flygattacker försökte de allierade styrkorna inte stoppa Hashimotos ansträngningar att dra tillbaka sina trupper. Totalt förflyttade japanerna 10 652 man från Guadalcanal. Den 9 februari insåg Patch att japanerna var borta och förklarade Guadalcanal säkert för de allierade styrkorna, vilket avslutade slaget.

 

USS Chicago sjönk den 30 januari under slaget vid Rennell Island.  

Efterverkningar

Efter japanernas tillbakadragande utvecklades Guadalcanal och Tulagi till stora baser. Dessa baser stödde de allierades framryckning längre upp i Salomonöarnas kedja. Förutom Henderson Field byggdes ytterligare två jaktflygbanor vid Lunga Point och ett bombflygfält vid Koli Point.

Marinhamnar byggdes vid Guadalcanal, Tulagi och Florida. Ankarplatsen runt Tulagi blev en viktig bas för allierade krigsfartyg och transportfartyg som stödde kampanjen på Salomonöarna. Större markförband stannade i läger på Guadalcanal innan de skickades vidare upp på Salomonöarna.

Efter Guadalcanal var japanerna tvungna att försvara sig i Stilla havet. Ansträngningarna för att skicka nya trupper till Guadalcanal hade försvagat de japanska ansträngningarna i andra områden. Detta bidrog till att den australiensiska och amerikanska attacken på Nya Guinea blev framgångsrik. Detta ledde till att baserna i Buna och Gona intogs i början av 1943.

I juni inledde de allierade Operation Cartwheel, som syftade till att skära av Rabaul och de styrkor som befann sig där. Detta underlättade kampanjen i sydvästra Stilla havet under general Douglas MacArthur. Det hjälpte också den centrala Stilla havets öhoppningskampanj under amiral Chester Nimitz. Båda insatserna förde de allierade närmare Japan. De återstående japanska försvaren i södra Stillahavsområdet förstördes eller förbigicks av de allierade styrkorna.

 

Allierade befälhavare samlas på Guadalcanal i augusti 1943 för att planera nästa allierade attack mot japanerna på Salomonöarna som en del av Operation Cartwheel.  

Betydelse

Resurser

Slaget vid Guadalcanal var ett av de första långa slagen i Stilla havet, vid sidan av fälttåget på Salomonöarna. Båda slagen var mycket svåra att organisera för båda de inblandade nationerna. För USA var man tvungen att lära sig hur man genomförde flygtransporter i strid. Ett misslyckande med att uppnå luftöverlägsenhet tvingade Japan att få in nya trupper med pråmar, förstörare och ubåtar, vilket inte fungerade så bra.

I början av slaget saknade amerikanerna resurser eftersom de förlorade kryssare och hangarfartyg. Det tog månader innan ersättningsfartyg var färdiga.

Den amerikanska flottan led så stora förluster under kampanjen att den vägrade att offentliggöra de totala siffrorna för antalet offer i flera år. När fälttåget fortsatte och den amerikanska allmänheten blev mer och mer medveten om de amerikanska styrkornas hjältemod på Guadalcanal skickades dock fler styrkor till området.

Detta var ett problem för Japan eftersom landets militärindustriella komplex inte kunde producera lika mycket som amerikanerna. När striderna fortsatte förlorade japanerna därför utrustning som de inte kunde ersätta, medan amerikanerna ersatte och till och med utökade sina styrkor.

Slagen på Guadalcanal gjorde att Japan förlorade mycket utrustning och soldater. Omkring 25 000 erfarna soldater dödades under striderna. Dessa förluster innebar att Japan inte kunde uppnå sina mål i kampanjen på Nya Guinea. Japan förlorade också kontrollen över södra Salomonöarna och möjligheten att stoppa de allierades sjöfart till Australien.

Japans stora bas i Rabaul hotades av allierade flygvapen. Japanska land-, luft- och sjöstridskrafter hade gått förlorade. Japanerna kunde inte ersätta de flygplan och fartyg som förstördes och sänktes i dessa strider. De kunde inte heller ersätta sina välutbildade och erfarna besättningar, särskilt inte marinens flygbesättningar, lika snabbt som de allierade.

Strategisk

Efter segern i slaget vid Midway kunde USA ha en marin styrka i Stilla havet som var lika stor som Japans. Det var först efter de allierades segrar på Guadalcanal och Nya Guinea som de japanska attackerna upphörde. Guadalcanal-kampanjen avslutade alla japanska expansionsförsök och placerade de allierade i en maktposition. Denna allierade seger var det första steget i en seger i andra strider som så småningom ledde till Japans kapitulation och ockupationen av de japanska hemöarna.

Förenta staternas politik "Europa först" innebar till en början att de bara försvarade sig mot Japans expansion för att koncentrera resurserna på att besegra Tyskland. Amiral Kings argument för Guadalcanal-invasionen övertygade dock president Franklin D. Roosevelt om att även Stillahavskriget kunde vinnas. I slutet av 1942 stod det klart att Japan hade förlorat Guadalcanal-fälttåget. Detta var mycket dåligt för Japans planer på att försvara sitt imperium.

Den militära segern för de allierade var viktig. Den psykologiska segern var också viktig. De allierade hade besegrat Japans bästa land-, luft- och krigsfartygsstyrkor. Efter Guadalcanal betraktade den allierade personalen den japanska militären med mycket mindre rädsla än tidigare. Dessutom började de allierade tro att de kunde vinna Stillahavskriget.

Förutom Kawaguchi har flera japanska politiska och militära ledare, däribland Naoki Hoshino, Osami Nagano och Torashirō Kawabe, efter kriget förklarat att Guadalcanal var en vändpunkt i konflikten.

 

Henderson Field i augusti 1944.  


En död japansk soldat på Guadalcanal i januari 1943.  

Ytterligare information

Böcker

• Christ, James F. (2007). De fördömdas bataljon: The 1st Marine Paratroopers at Gavutu and Bloody Ridge, 1942. Naval Institute Press. ISBN 978-1-59114-114-3.

Webb

• Cagney, James. "An Animated Map History of the Battle for Guadalcanal". HistoryAnimated.com. Arkiverad från originalet den 19 mars 2009. Hämtad den 4 september 2008.

Samordnar: 9°25′S 160°0′E / 9.417°S 160.000°E / -9.417; 160.000