Haile Selassie I (född Tafari Makonnen 23 juli 1892–27 augusti 1975) var Etiopiens kejsare från den 2 april 1930 till den 12 september 1974. Han hade tidigare varit Etiopiens befullmäktigade regent 1916–1930 och tillhörde den salomonidiska dynastin. Haile Selassie framträdde som en internationell symbol för Etiopiens suveränitet när han kämpade mot Italiens aggression strax före och under andra världskriget. Han var också en framstående anhängare av internationellt samarbete och avbildades i två uppmärksammade artiklar i TIME Magazine, vilket bidrog till hans globala profil. Han utsågs även till Årets person i Time.
Tidig karriär och maktövertagande
Tafari Makonnen inledde sin politiska bana som lokalgouvernör i Sidamo 1907 och utnämndes senare till guvernör i Harar 1911. I samband med inrikespolitiska maktkamper kring 1916 spelade han en avgörande roll: när den omstridde regenten Lij Iyasu uppfattades som en fara för den rådande ordningen — bland annat genom att närma sig islamiska grupper — stödde adeln en förändring. Eftersom Iyasu ansetts bryta löften mot Tafari och regeringen ersattes han av kejsarinnan Zauditu den 27 september 1916, medan Tafari blev befullmäktigad regent. Från denna tidpunkt konsoliderade Tafari i praktiken kontrollen över landet.
Kröning och titlar
Han utnämndes till negus (kung) 1928 och kröntes formellt till Haile Selassie I, Etiopiens konungars kung, erövrande lejon av Juda stam, Guds utvalda den 2 november 1930. Kröningen fick stor internationell uppmärksamhet, och det formella kungatiteln och bilden av honom spred sig vida — bland annat till den avlägsna ön Jamaica, där hans status och titlar bidrog till uppkomsten av rörelsen rastafari, som såg honom som en symbol för svart stolthet och befrielse.
Moderniseringsförsök och inrikespolitik
Som regent och senare kejsare försökte Haile Selassie modernisera Etiopien. Han stod bakom en ny författning 1931 som gav monarkin mer formell struktur och senare en reviderad konstitution 1955. Under hans styre byggdes skolor, statliga institutioner stärktes och vissa traditionella seder som slaveri ifrågasattes och på längre sikt begränsades. Han initierade också infrastrukturprojekt och försök att centralisera statsmakten. Samtidigt var hans styre starkt personligt präglat och kritiker menade att reformerna gick långsamt, att jordägande och maktstrukturer förblev konservativa samt att politiskt deltagande i praktiken var begränsat.
Italiensk invasion, appell till Nationernas förbund och exil
1935–1936 invaderade Italien under Benito Mussolini Etiopien. Haile Selassie lämnade landet 1936 och höll ett berömt tal inför Nationernas förbund där han bad det internationella samfundet ingripa mot aggressionen. Trots hans vädjan agerade den organisatonen otillräckligt, och Etiopien hamnade under italiensk ockupation. Under andra världskriget samarbetade etiopiska styrkor och brittiska trupper för att återerövra landet, och Haile Selassie återvände till Addis Abeba 1941.
Efterkrigstiden, Afrikaenhet och internationellt arbete
Efter kriget deltog Haile Selassie aktivt i internationella fora och var en stark förespråkare för kollektiv säkerhet och samarbete. Han var positivt inställd till Förenta nationerna och arbetade för att Afrika skulle få en starkare ställning i världspolitiken. 1963 var han en av de ledande krafterna bakom upprättandet av den Afrikanska enhetsorganisationen (OAU), som fick sitt huvudkontor i Addis Abeba. OAU utformades som en plattform för afrikansk solidaritet och avkolonisering.
Relation till Rastafari och besök i Jamaica
Haile Selassies kröning och hans titel som härskare och ”lejon av Juda” hade stor symbolisk betydelse för rastafarirörelsen på Jamaica. Många rastafarianer betraktade honom som en levande inkarnation eller en messiansk figur. Kejsaren gjorde ett officiellt besök i Jamaica 1966 där han träffade företrädare för den rastafarianska gemenskapen — ett möte som var historiskt och som stärkte hans ställning som symbol för svart frigörelse hos många anhängare.
Ekonomiska och politiska spänningar, svält och revolution
Under 1960- och början av 1970-talet ökade missnöjet inom landet. Problemen omfattade långsamma reformer, ojämlikt jordägande, korruption, och myndigheternas oförmåga att effektivt hantera allvarliga svältkatastrofer (särskilt i Wollo 1973–1974). Dessa faktorer bidrog till uppror, strejker och till sist en militärkupp.
Störtning, fångenskap och död
Den 12 september 1974 avsattes Haile Selassie av en militärjunta, ofta kallad Derg, som hade marxistiska och revolutionära tendenser. Han sattes i husarrest och ersattes av en militärregering. Officiellt meddelades att han dog av naturliga orsaker i augusti 1975, men senare vittnesmål och undersökningar har gett stöd för att han kan ha avlidit under våldsamma omständigheter i fångenskapen. Hans död och hur den gick till har fortsatt att vara omtvistad och föremål för olika utredningar och spekulationer.
Arv och eftermäle
Haile Selassies arv är komplext. För många representerar han modernisering, afrikansk enhet och motstånd mot kolonialism. Samtidigt kritiseras han för att ha upprätthållit auktoritära maktstrukturer, för långsamma reformer och för att inte ha förebyggt eller hanterat svälten som bidrog till hans fall. Inom kulturen och religionen lever hans image starkt kvar: rastafarirörelsens vördnad är ett tydligt exempel, och internationellt minns man honom som en central afrikansk statsman under en tid av stora förändringar på kontinenten. Han förblir en av de mest omdiskuterade och inflytelserika figurerna i modern etiopisk historia.
