Anglosaxiska England – Historia och kungadömen 500–1066
Det anglosaxiska England är Englands historia från ungefär 400– till 1000-talet, i praktiken perioden från de första germanska inslagen på 400–500‑talen fram till normannernas erövring 1066. Tiden präglas av omfattande folkförflyttningar, grundandet av kungadömen, kristnande, kontakt och konflikt med vikingar samt gradvis statsbildning.
Angelsaxarna var ett folk som härstammade från flera germanska stammar — framför allt Angler, Saxer och Jutar — som från 400‑/500‑talen kom som invandrare till södra Storbritannien från Centraleuropa. Den anglosaxiska historien tar sin början efter slutet av den romerska kontrollen över de brittiska öarna, då tidigare romerska strukturer delvis bröts ned och nya maktcentra växte fram.
Under 500‑ och 600‑talen formades det som ofta kallas Heptarkin — sju kungadömen: Northumbria, Mercia, East Anglia, Essex, Kent, Sussex och Wessex. Dessa riken varierade mycket i storlek och makt över tid; ibland dominerade ett rike (till exempel Mercia under 700‑talet), andra gånger var makten uppdelad mellan lokala jarlar och kungar.
Den anglosaxiska kristendomen spreds huvudsakligen under 500‑ och 600‑talen genom såväl missioner från det keltiska kyrkosfären som genom den romerska missionen ledd av biskop Augustinus som anlände till Kent år 597. Kloster, biskopssäten och kyrkliga nätverk blev viktiga centra för lärdom, skriftlighet och konsthantverk under följande århundraden.
Vikinginvasioner började i praktiken i slutet av 700‑talet — den välkända räd mot Lindisfarne 793 är ofta markerad som startpunkt — och intensifierades under 800‑ och 900‑talen. Stora vikingahärar, särskilt den s.k. Great Heathen Army från 865, ledde till omfattande erövringar och så småningom till att stora delar av östra och norra England kom att stå under skandinavisk kontroll eller inflytande. Samtidigt etablerades danska bosättare i delar av landet, och området som kallades Danelagen upprättades med egna sedvanor och rättsordningar.
Det gradvisa enandet av England under Wessex hegemoni skedde huvudsakligen under 800‑ och 900‑talen. Kungar som Alfred den store (sent 800‑tal) organiserade försvaret mot vikingarna, byggde befästningar (burhs), reformerade lagar och främjade lärdom. Hans efterföljare, inte minst Æthelstan på 900‑talet, lyckades förena flera tidigare riken och ses ofta som den förste kung som regerade över ett enat England.
Samhälle och kultur: Anglosaxiskt samhälle var i grunden agrart, men handeln och kontakterna över Nordsjön var betydande. Språket var fornengelska (Old English), och skriftliga källor som Anglo‑Saxon Chronicle och episka dikter som Beowulf ger viktig inblick i tidens kultur och världsbild. Arkeologiska fynd — exempelvis skeppssättningarna och hällristningar, praktfulla gravfynd som Sutton Hoo samt illuminerade manuskript som Lindisfarne‑evangelierna — visar hög konstnärlig nivå och kontakter både mot kontinenten och de keltiska kyrkornas konsttradition.
Politik och rättsväsen: Kungarna styrde i samspel med lokala stormän (earls) och fria bönder. England utvecklade tidigt lokala administrativa enheter (shires) och rättssystem med lokala ting. Lagtexter och kungliga förordningar — flera förnyade eller tillskrivna Alfred den store — visar på en strävan efter ordning, beskattning och militär mobilisering.
Ekonomi: Jordbruk och boskapsskötsel var basen, men myntprägling och regional handel växte under perioden. Städer och marknader utvecklades, särskilt i områden som låg längs handelsvägar och vid kusterna.
Det anglosaxiska England upphörde i och med att Vilhelm Erövraren år 1066 erövrade England med normanderna. Den normandiska segern vid Hastings omdanade den politiska eliten, markfördelningen och många institutioner, men den anglosaxiska befolkningens språk, sedvänjor och delar av rättstraditioner överlevde och bidrog till det som senare blev det engelska folket.
Sammanfattningsvis är perioden 400/500–1066 en tid av stark omvandling: från romersk efterdyning och germanska bosättningar, via kristnande och kulturell blomstring, till vikingahot, regional konsolidering under Wessex och slutligen normandisk brytning 1066. Arvet från de anglosaxiska århundradena syns i det engelska språket, lagen, platsnamn och kulturella traditioner.
Översiktskarta över det anglosaxiska England i början av 800-talet, strax före de danska erövringarna.
Frågor och svar
F: Vad är det anglosaxiska England?
S: Det anglosaxiska England är Englands historia från 500-talet till 1000-talet, under vilken anglosaxarna, som var folk från germanska stammar, bosatte sig i södra Storbritannien.
F: Varifrån kom anglosaxarna?
S: Angelsaxarna invandrade till södra Storbritannien från Centraleuropa.
F: När började den anglosaxiska historien?
S: Den anglosaxiska historien började efter det att romarnas kontroll upphörde.
F: Vad hette de sju anglosaxiska kungadömena på 500- och 600-talet?
S: De sju anglosaxiska kungadömena var Northumbria, Mercia, East Anglia, Essex, Kent, Sussex och Wessex.
F: När kom den anglosaxiska kristendomen till England?
S: Den anglosaxiska kristendomen anlände på 700-talet.
F: När började vikingainvasionerna och de danska bosättarna i England?
Svar: Vikingarnas invasioner och danska bosättare började i England på 700-talet.
F: När upphörde det anglosaxiska England?
Svar: Det anglosaxiska England upphörde i och med att Vilhelm Erövraren erövrade England med normanderna år 1066, även om den anglosaxiska identiteten överlevde efter erövringen och utvecklades till det moderna engelska folket.
