Henry Wadsworth Longfellow (27 februari 1807–24 mars 1882) var en inflytelserik amerikansk lärare, översättare och poet. Bland hans mest kända dikter finns "Paul Revere's Ride", The Song of Hiawatha och Evangeline. Han var också den förste amerikan som översatte Dante Alighieris Den gudomliga komedin, något som stärkte hans rykte som språk- och litteraturkännare. Longfellow räknas till de så kallade Fireside Poets och var under sin livstid en av de mest lästa och omtalade författarna i 1800-talets USA, med stor påverkan på den samtida kulturen och litterära utbildningen.

Longfellow föddes i Portland, Maine och studerade vid Bowdoin College, där han senare blev professor i moderna språk. Efter studier och vistelser i Europa, där han fördjupade sina språkkunskaper och bekantade sig med europeisk litteratur och kultur, återvände han till USA och undervisade först vid Bowdoin och senare vid Harvard College. Hans tidiga samlingar, bland andra Voices of the Night (1839) — där bland annat dikten "A Psalm of Life" ingår — och Ballads and Other Poems (1841), etablerade honom som poetisk röst med stor melodisk känsla. 1854 drog han sig tillbaka från läraryrket för att kunna ägna sig helt åt skrivandet. Han levde större delen av sitt vuxna liv i Cambridge, Massachusetts, och bodde i George Washingtons gamla högkvartersbyggnad (numera Longfellow House–Washington's Headquarters National Historic Site), som sedan dess bevarats som kulturminne.

Privatlivet var präglat av både familjeglädje och tragiska förluster. Hans första hustru Mary Potter dog 1835 efter ett missfall, vilket påverkade honom djupt. Hans andra hustru, Frances Appleton, omkom 1861 i en olycka då hennes klänning fattade eld vid en öppen spis; Longfellow försökte rädda henne och skadades också. Händelsen gjorde det svårt för honom att skriva poesi under en tid, och mycket av hans arbete under denna period koncentrerades på översättningar och avslutandet av större projekt. Longfellow avled 1882 och begravdes på Mount Auburn Cemetery i Cambridge.

Stil och teman

Longfellow skrev främst lyriska dikter som är kända för sin musikalitet, klara rytm och lättillgängliga språk. Han använde ofta berättande former och hämtade motiv ur mytologi, legender och folktraditioner, vilket syns tydligt i verken The Song of Hiawatha och Evangeline. I Hiawatha experimenterade han med ett rytmiskt mönster inspirerat av finska Kalevala, medan Evangeline är en episk berättelse om franska akadianska utvandringsoffer. Hans ton är ofta moralisk och uppbygglig, vilket gjorde hans dikter populära i hemmen och skolorna.

Mottagande och eftermäle

Under sin livstid var Longfellow den mest populära amerikanska poeten och hans verk översattes och lästes över hela världen. Samtidigt mötte han kritik från delar av den litterära eliten för att han ibland efterliknade europeiska modeller och för att hans dikter ansågs alltför sentimentala eller tillrättalagda — ett angrepp som blev tydligare under 1900-talets modernistiska omvärderingar. Trots detta har senare forskning och läsare återupptäckt hans tekniska skicklighet, berättarkonst och betydelse för att forma en nationell litterär smak i USA.

År 1884 blev Longfellow den första icke-brittiske författare för vilken en minnesbyste placerades i Poet's Corner i Westminster Abbey i London. Han är fortfarande den enda amerikanska poeten som representeras där med en byst, vilket understryker hans internationella ställning under och efter sin livstid.

Betydelse idag

Longfellows dikter lever kvar i skolundervisningens kanon och i populärkulturen genom kända strofer och berättelser. Hans roll som översättare bidrog också till att föra europeisk högre litteratur, inte minst Dantes verk, närmare engelskspråkiga läsare. Hans hem i Cambridge är idag ett museum och national historic site, och hans verk fortsätter att studeras både för sin historiska betydelse och sina litterära kvalitéer.