De hinduiska skrifterna är ett antal böcker och andra texter som berättar om hinduismen och den hinduiska mytologin. De är helig litteratur för hinduer. Viktiga hinduiska skrifter är bland annat följande:

Två epos (mycket viktiga verk), Ramayana och Mahabharata, är också viktiga hinduiska skrifter.

All denna heliga litteratur är skriven på sanskrit.

Förutom dessa finns det flera andra verk som är helig litteratur för hinduer. Många av dem är skrivna på andra indiska språk som tamil och hindi.

Översikt och indelning

Hinduisk litteratur delas ofta i två huvudkategorier: Shruti ("det hörda") och Smriti ("det ihågkomna"). Shruti omfattar Vedorna och de vediska texter som uppfattas som uppenbarade och auktoritativa. Smriti innehåller verk som epokerna, Puranerna, dharmashastra (lag och moral), samt senare filosofiska och religiösa texter. Många av texterna har ursprung i en muntlig tradition och kodifierades först skriftligt långt efter att de började användas.

Vedorna

Vedorna är den äldsta kärnan i hinduisk skrifttradition och består av fyra huvudsamlingar: Rigveda, Samaveda, Yajurveda och Atharvaveda. Varje veda innehåller hymner, rituella instruktioner och filosofiska inslag. Vedic litteratur är indelad i delar som samhita (hymner och mantra), brahmana (ritualförklaringar), aranyaka (skogs- eller meditationstexter) och upanishad (filosofiska läror som senare fick självständig ställning).

Vedorna dateras i stora drag till den sena bronsåldern och tidiga jernaldern i Indien (scholarly uppskattningar varierar), och de har haft stor betydelse för hinduisk ritual, kosmologi och samhällsordning.

Brahmanorna

Brahmanorna är texter som förklarar och kommenterar vediska rituella procedurer och offer. De utvecklades efter samhita-delarna av Vedorna och ger detaljerade instruktioner för prästerskapets arbete. Brahmanorna förbinder ritual med myt och kosmologisk tolkning och är viktiga källor för att förstå vedisk religion och samhällsstruktur.

Upanishaderna

Upanishaderna bildar den filosofiska delen av den vediska traditionen och fokuserar på frågor om verklighetens natur, själens (ātman) förhållande till det absoluta (Brahman), kunskap och befrielse (moksha). De skrevs och utvecklades under en lång period, främst under det som ofta kallas den vedantiska fasen. Några av de mest kända är Brihadaranyaka, Chandogya, Katha och Isha, men det finns många fler.

Upanishaderna har i hög grad format indisk filosofi och religionsliv och ligger till grund för flera senare skolor, särskilt Vedanta.

Puranerna

Puranerna är en större grupp berättande texter som innehåller mytologi, genealogier av gudar och hjältar, världens skapelse och uppdelning, samt etiska och religiösa instruktioner. De skrevs och omarbetades under flera århundraden och finns i många versioner. Kända Puraner (exempelvis Bhagavata Purana, Vishnu Purana, Shiva Purana) spelar stor roll i populär religiös föreställningsvärld och i utvecklingen av bhakti‑rörelserna (hängivenhet till en personlig gud).

Episk litteratur: Ramayana och Mahabharata

Ramayana och Mahabharata är två stora episka verk som kombinerar mytologi, etik, politik och religion. Ramayana skildrar prinsen Ramas liv och hans kamp för att rädda sin hustru Sita, medan Mahabharata berättar om den dynastiska konflikten mellan Kaurava och Pandava och rymmer mängder av filosofiska och juridiska avsnitt.

I Mahabharata finns den mycket inflytelserika Bhagavad Gita, en dialog mellan prins Arjuna och guden Krishna som behandlar plikt, handling och visdom. Både epiken används i religiös undervisning, teater, konst och dagligt andaktsliv.

Övrig helig litteratur och språkvarianter

Förutom sanskrittexter finns rik litteratur på många indiska språk. På tamil utvecklades tidig bhakti‑poesi och texter som har central religiös betydelse i södra Indien; på hindi och andra språk har senare religiösa, filosofiska och populära verk kommit att spela stor roll. Det finns också agama- och tantra‑traditioner, dharma‑shastras (lagböcker) och omfattande kommentarer och filosofiska skoltexter (t.ex. verk av Adi Shankaracharya och andra kommentatorer).

Tradition, datering och användning

Många hinduiska texter har en lång muntlig tradition och kodifierades i skrift gradvis. Exakta dateringar är ofta osäkra och varierar mellan forskare, men en generell utvecklingskedja går från vedisk period → vedisk-filosofisk period (upanishader) → klassisk period (epos och Puranor) → medeltida och senare regional litteratur.

Dessa skrifter fungerar både som ritualmanualer, filosofiska läror, historisk/mytologisk berättelse och som vägledning för etiskt och religiöst liv. De påverkar konst, festtraditioner, social lagstiftning och individens andliga praktik.

Att läsa och studera skrifterna

Flera av verken finns översatta till moderna språk och kommenterade av ett stort antal skolade uttolkare. För nybörjare kan sammanfattningar, introduktioner och moderna kommentarer vara till hjälp för att förstå sammanhang, terminologi och historisk bakgrund innan man går vidare till originaltexter i översättning.