Inkarnationen i kristendomen: Jesus som sann Gud och sann människa

Utforska inkarnationen i kristendomen: hur Jesus är både sann Gud och sann människa, dess bibliska grund, teologiska betydelse och påverkan på kyrklig tro och tradition.

Inkarnationen är den kristna tron att Jesus Kristus är Israels Gud i en mänsklig kropp. Ordet inkarnation kommer från latin och betyder "i köttet" (in = i, carnis = kött). Läran om inkarnationen är central i kristen tro och grundar sig på Nya testamentet i den heliga Bibeln. Ett av de mest kända bibelställen är Johannesevangeliet 1:14: "Och Ordet blev kött och bodde bland oss". Utifrån sådana texter sammanfattas det traditionella kristna ställningstagandet: att Sonen, den icke-skapade andra personen i den treenige Guden, tog på sig en verklig mänsklig natur och kom att vara både sann Gud och sann människa i personen Jesus Kristus.

Treeningheten och hur den relaterar till inkarnationen

Enligt den kristna läran består Gud av tre personer: Fadern, Sonen (Jesus) och den helige Ande. Den helige Anden beskrivs i Nya testamentet i olika situationer, bland annat i berättelsen om Pingst där Anden kommer över apostlarna som "eldtungor" som ger kraft att vittna om Jesus. Genom inkarnationen visar Gud sin vilja att komma nära människan: Jesus visar Guds kärlek, undervisning och exempel i mänskligt liv, och hans liv, död och uppståndelse ses som verktyg för människans försoning med Gud.

Hur förenas gudomligt och mänskligt — viktiga termer

Teologiskt talar man om hypostasisk förening (ibland kallad "hypostatisk union") för att beskriva hur Kristi gudomliga och mänskliga natur förenades i en enda person. Den klassiska formuleringen, fastställd av kyrkomötet i Chalcedon år 451, säger att Jesus är "i två naturer" — gudomlig och mänsklig — förenade utan förväxling, utan förändring, utan uppdelning och utan separation. Det betyder:

• att hans gudomliga natur inte övergick i eller smältes ihop med den mänskliga,
• att hans mänskliga natur är verklig (med kropp och själ),
• att de två naturerna tillhör en och samma person, Jesus Kristus.

Fester och minnen

Inkarnationen uppmärksammas i kyrkans kalender bland annat genom julhögtiden (Jesu födelse) och genom bebådelsen (kungörelsen eller Bebådelsen) den 25 mars, då ängeln förkunnar för Maria att hon skall föda Guds Son (se Lukasevangeliet 1:26–38). Båda dagarna knyter an till tanken att Gud tog mänsklig gestalt för människors frälsning.

Varför inkarnationen är viktig

• Teologiskt: Utan att Jesus verkligen var Gud skulle hans ord och gärningar inte ha samma gudomliga auktoritet; utan att han verkligen var människa skulle han inte kunna vara vår "medmänniska" eller föra vår mänskliga natur in i gemenskap med Gud.
• Soteriologiskt (frälsoläran): Inkarnationen gör det möjligt för Jesus att lida och dö för människornas synder och därigenom ge försoning.
• Etiskt och pastoral: Kristi mänsklighet visar ett föredöme i kärlek, ödmjukhet och barmhärtighet, vilket troende uppmanas efterlikna.
• Revelatoriskt: Genom Jesus uppenbarar Gud sin natur och vilja för människan på ett sätt som kan förstås av människor.

Viktiga bibelställen och tankar att känna till

• Johannesevangeliet 1:14 – "Ordet blev kött..."
• Lukasevangeliet 1:26–38 – Bebådelsen (kungörelsen) till Maria
• Filipperbrevet 2:6–11 – Kristi ödmjukhet och förhärligande (kenosis-idén)
• Kolosserbrevet 1:15–20 – Kristi företräde i skapelsen och försoningen
• Hebreerbrevet 2:14–18 – att Jesus delade människans natur för att kunna frälsa

Historiska kontroverser

I kyrkans historia har flera olika tolkningar och kontroverser uppstått kring hur gudomligt och mänskligt förenas i Kristus:

• Arianism (tidigt 300-tal): förnekade Kristi fulla gudomlighet och förkastades av stora kyrkomöten (t.ex. Nicaea 325).
• Nestorianism: betonade en för stark uppdelning mellan Kristi gudomliga och mänskliga sidor och kritiserades för att hota enhetligheten i hans person.
• Monofysitism / Eutychianism: menade att Jesus hade en "enda natur" där den mänskliga naturen uppslukades av den gudomliga; detta avvisades av Chalcedon men ledde till att vissa kyrkor (senare kallade den orientaliskt-ortodoxa familjen) formulerade sin teologi annorlunda.
• Chalcedon (451): formulerade den mest inflytelserika klassiska definitionen av två naturer i en person, en formulering som många kristna traditioner senare kommit att erkänna som ortodox.

Hur olika kyrkor förhåller sig

Den klassiska inkarnationsförståelsen – att Kristus är "sann Gud och sann människa" i en förenad person – bekänns av många stora kyrkofamiljer, bland dem den romersk-katolska och östligt-ortodoxa kyrkan, den anglikanska kommunionen och de flesta protestantiska samfunden. Den orientaliskt-ortodoxa kyrkan delar tron att Kristus är både gudomlig och mänsklig men formulerar relationen mellan naturerna annorlunda (ofta kallat miafysitisk tolkning) och avvisade Chalcedons formulering på sin tid.

Andra nutida uppfattningar

Det finns rörelser som förnekar den traditionella treenighets- eller inkarnationsläran. Ett exempel är den så kallade "Oneness"-rörelsen inom vissa pingströrelser, som betonar att Gud uppenbarar sig i olika "modi" (Fader, Son, Ande) snarare än som tre personer. Sådana ståndpunkter är icke-trinitariska och har i allmänhet förkastats av de stora historiska kyrkofamiljerna. Andra historiska avvikelser, som Arianism eller olika former av monofysitism och nestorianism, betraktades också som heretiska av de kyrkomöten som formulerade den klassiska kristna ortodoxin.

Sammanfattningsvis är inkarnationen i kristendomen läran att Gud tog mänsklig gestalt i Jesus Kristus för att uppenbara sig, dela människans villkor och fullborda frälsningsverket — samtidigt som Jesus förblir sant Gud och sant människa enligt de klassiska trosbekännelserna.

Frågor och svar

F: Vad är inkarnationen?

F: Vad betyder "inkarnation"?

F: Vad är grunden för denna tro?

F: Hur beskrivs den i Johannes 1:14?

F: Vilka utgör den heliga treenigheten?

Fråga: På vilka sätt kan man visa Guds kärlek genom dödliga varelser?

Sök med bokstav