Rörelse mot kärnkraft | De anser att risken för en kärnkraftsolycka är oacceptabel

Frågor

Kärnkraftsfientliga farhågor

Anti-kärnkraftsgrupper anser att kärnkraft är en risk för människor och miljö. Det handlar bland annat om hälsorisker och miljöskador från uranbrytning, bearbetning och transport, risken för spridning av kärnvapen, det olösta problemet med kärnavfall och risken för ytterligare allvarliga olyckor. Kärnkraftkritiker ser kärnkraft som ett farligt och dyrt sätt att koka vatten för att generera elektricitet.

Motståndarna till kärnkraft gör kopplingar mellan den internationella exporten och utvecklingen av kärnkraftsteknik och spridningen av kärnvapen. Anläggningar och expertis för att producera kärnkraft kan lätt anpassas för att producera kärnvapen. Greenpeace menar att kärnkraft och kärnvapen har vuxit upp som siamesiska tvillingar.

Kärnkraftverk är mycket dyra. Det är svårt att göra tillförlitliga kostnadsberäkningar, och beräkningarna för nya reaktorer i USA varierar mellan 5 och 10 miljarder dollar per enhet. Att bygga kärnkraftverk anses vara "en riskfylld affärsverksamhet", enligt flera kända kreditvärderingsinstitut och investeringsanalytiker.

Kärnkraftsolyckor anförs ofta av kärnkraftsmotståndare som bevis på kärnkraftens inneboende faror. Den mest välkända kärnkraftsolyckan, ett felaktigt utfört säkerhetstest vid kärnkraftverket i Tjernobyl 1986 i Kiev i Ukraina, "dödade minst 4056 personer och skadade egendom för nästan 7 miljarder dollar". Det radioaktiva nedfallet från olyckan koncentrerades i närheten av Vitryssland, Ukraina och Ryssland och minst 350 000 människor tvingades flytta från dessa områden. Efter olyckan hittades "spår av radioaktiva fyndigheter som är unika för Tjernobyl i nästan alla länder på norra halvklotet". Andra allvarliga kärnkraftsolyckor är Mayak-katastrofen, olyckan med den sovjetiska ubåten K-431, olyckan med den sovjetiska ubåten K-19, olyckorna i Chalk River, branden i Windscale, utsläppet från Church Rock Uranium Mill och SL-1-olyckan. Kärnkraftskatastrofen i Fukushima inträffade 2011. Saneringen av Fukushima-kärnkraftkatastrofen förväntas kosta över 12 biljoner yen (100 miljarder dollar) och ta 30-40 år.

Särskilt sedan attackerna den 11 september har människor blivit oroliga för att terrorister eller kriminella skulle kunna bomba ett kärnkraftverk och släppa ut radioaktivt material. Att bygga fler kärnkraftverk skulle skapa fler mål att skydda.

Det finns ett internationellt samförstånd om att använt kärnbränsle bör lagras i djupa geologiska slutförvaringsanläggningar. Inget land har dock ännu öppnat en sådan anläggning. Efter att det föreslagna slutförvaret för kärnavfall i Yucca Mountain i Nevada har upphört att existera har USA ingen plan för långtidsförvaring av använt kärnbränsle.

Kärnkraftsfria alternativ

Anti-kärnkraftsgrupper hävdar i allmänhet att beroendet av kärnkraft kan minskas genom att vidta åtgärder för energibesparing och energieffektivitet. Energieffektivitet kan minska energiförbrukningen samtidigt som samma nivå av energitjänster tillhandahålls.

Anti-kärnkraftsgrupper förespråkar också användningen av förnybar energi, t.ex. vindkraft, solenergi, geotermisk energi och biobränsle. Enligt Internationella energiorganet är förnybar energiteknik en viktig del av energiförsörjningsportföljen, eftersom den bidrar till världens energisäkerhet och ger möjligheter att minska växthusgaserna.

 
Tre förnybara energikällor: solenergi, vindkraft och biomassa.  


Den övergivna staden Prypiat i Ukraina efter Tjernobylkatastrofen. Kärnkraftverket i Tjernobyl ligger i bakgrunden.  


President Jimmy Carter lämnar olycksplatsen på Three Mile Island och åker till Middletown, Pennsylvania, den 1 april 1979.  

Verksamheter per land

Australien

Australien har inga kärnkraftverk och den nuvarande Gillard Labour-regeringen är emot kärnkraft i Australien, liksom de gröna, det parti som för närvarande har maktbalansen i överhuset. Australien har dock en liten forskningsreaktor (OPAL) i Sydney och exporterar uran. Australien har 40 % av världens kända uranfyndigheter samt liknande fyndigheter av det andra potentiella fissionsreaktorbränslet torium, och säljer uran till medlemmar av icke-spridningsavtalet.

Uranbrytning och -export samt kärnkraftsfrågor har ofta varit föremål för offentlig debatt, och antikärnkraftsrörelsen i Australien har en lång historia. Allt började med debatten 1972-73 om franska kärnvapenprovsprängningar i Stilla havet, som involverade flera grupper, och debatten 1976-77 om uranbrytning i Australien.

Frankrike

På 1970-talet uppstod en antikärnkraftsrörelse i Frankrike, bestående av medborgargrupper och politiska aktionskommittéer. Det förekom många stora protester och demonstrationer mot kärnkraft. På senare tid har riktade kampanjer genomförts, främst av Greenpeace, och Sortir du nucléaire (Frankrike) har krävt en officiell säkerhetsinspektion av Arevas anläggningar.

Tyskland

Anti-kärnkraftsrörelsen i Tyskland har en lång historia som går tillbaka till början av 1970-talet, då stora demonstrationer förhindrade byggandet av ett kärnkraftverk i Wyhl. Anti-kärnkraftsframgångarna i Wyhl inspirerade kärnkraftsmotståndare i hela Tyskland, i andra delar av Europa och i Nordamerika.

Storbritannien

I januari 2008 tillkännagav den brittiska regeringen planer på att bygga nya kärnkraftverk, och antikärnkraftsrörelsen i Storbritannien har uttryckt sin oro. Allmänheten är också orolig för spridningen av kärnvapen. Många olika grupper och individer har deltagit i demonstrationer och protester under årens lopp.

Förenta staterna

Under många år lyckades antikärnkraftsrörelsen i USA att fördröja eller stoppa åtagandena om att bygga nya kärnkraftverk. De kampanjer mot kärnkraft som fick nationell uppmärksamhet på 1970-talet gällde kärnkraftverken Calvert Cliffs, Seabrook Station, Diablo Canyon, Shoreham och Three Mile Island-olyckan. På senare tid har riktade kampanjer genomförts mot Indian Point Energy Center, Oyster Creek Nuclear Generating Station, Pilgrim Nuclear Generating Station, Salem Nuclear Power Plant, Vermont Yankee Nuclear Power Plant, Idaho National Laboratory, det föreslagna avfallsförvaret i Yucca Mountain, Hanford Site, Nevada Test Site, Lawrence Livermore National Laboratory och transport av kärnavfall från Los Alamos National Laboratory. Många olika grupper har deltagit i olika protester och demonstrationer under årens lopp.

Mer än femtio antikärnkraftsgrupper är verksamma eller har varit verksamma i USA. Bland dessa finns följande: Abalone Alliance, Clamshell Alliance, Greenpeace USA, Institute for Energy and Environmental Research, Musicians United for Safe Energy, Nevada Desert Experience, Nuclear Control Institute, Nuclear Information and Resource Service, Public Citizen Energy Program, Shad Alliance och Sierra Club.

Många välkända vetenskapsmän och ingenjörer har uttryckt reservationer mot kärnkraft. Bland dessa personer kan nämnas: Det handlar bland annat om Barry Commoner, S. David Freeman, John Gofman, Amory Lovins, Arjun Makhijani, Gregory Minor och Joseph Romm.

 

Påverkan på populärkulturen

Från och med 1960-talet fick antikärnvapenidéer uppmärksamhet i de populära medierna genom romaner som Fail-Safe och filmer som Dr. Strangelove eller Dr: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964), The China Syndrome (1979), Silkwood (1983) och The Rainbow Warrior (1992).

 

Nyare utveckling

Den 21 april 2010 uppmanade ett dussintal miljögrupper den amerikanska tillsynsmyndigheten för kärnkraftsfrågor att undersöka eventuella problem med AP1000-reaktorns konstruktion.

Den 24 april 2010 byggde cirka 120 000 människor en mänsklig kedja (KETTENreAKTION!) mellan kärnkraftverken i Krümmel och Brunsbüttel. På detta sätt protesterade de mot den tyska regeringens planer på att förlänga produktionstiden för kärnkraft.

I maj 2010 marscherade cirka 25 000 personer, däribland medlemmar av fredsorganisationer och överlevande från atombomben 1945, cirka två kilometer från centrala New York till ett torg framför FN:s högkvarter för att kräva att kärnvapen ska upphöra.

I september 2010 ändrade den tyska regeringens politik tillbaka till kärnkraft, vilket skapade nya känslor mot kärnkraft i Berlin och i andra delar av landet. Den 18 september 2010 omringade tiotusentals tyskar förbundskansler Angela Merkels kontor i en demonstration mot kärnkraft som enligt arrangörerna var den största i sitt slag sedan Tjernobylkatastrofen 1986.

I oktober 2010 protesterade tiotusentals människor i München mot den kärnkraftspolitik som förbundskansler Angela Merkels koalitionsregering förde. Aktionen var den största antikärnkraftsmanifestationen i Bayern på mer än två decennier.

I november 2010 förekom våldsamma protester mot ett tåg som transporterade upparbetat kärnavfall i Tyskland. Tiotusentals demonstranter samlades i Dannenberg för att visa sitt motstånd mot lasten. Omkring 16 000 poliser mobiliserades för att hantera protesterna.

I december 2010 deltog cirka 10 000 personer (främst fiskare, jordbrukare och deras familjer) i ett motstånd mot kärnkraftsprojektet Jaitapur i västra Maharashtra i Indien, under stor polisnärvaro.

I december 2010 dömdes fem kärnvapenaktivister, däribland åttiotalister och jesuitpräster, för konspiration och olaga intrång i Tacoma, USA. De klippte upp staket vid marinbasen Kitsap-Bangor 2009 för att protestera mot kärnvapen i ubåtar och nådde ett område nära den plats där Trident-kärnvapenstridsspetsar förvaras i bunkrar. Medlemmarna i gruppen kan få upp till 10 års fängelse när de döms.

I januari 2011 hungerstrejkade fem japanska ungdomar i över en vecka utanför prefekturregeringens kontor i Yamaguchi för att protestera mot förberedelserna för det planerade kärnkraftverket Kaminoseki i närheten av det miljökänsliga Seto inlandshavet.

Efter olyckorna i kärnkraftverket Fukushima Daiichi intensifierades motståndet mot kärnkraft i Tyskland. Den 12 mars 2011 bildade 60 000 tyskar en 45 km lång mänsklig kedja från Stuttgart till kraftverket i Neckarwestheim. Den 14 mars protesterade 110 000 personer i 450 andra tyska städer och opinionsundersökningar visade att 80 procent av tyskarna motsatte sig regeringens förlängning av kärnkraften. Den 15 mars 2011 sade Angela Merkel att sju kärnkraftverk som togs i drift före 1980 skulle stängas tillfälligt och att tiden skulle användas för att studera en snabbare kommersialisering av förnybar energi.

I mars 2011 demonstrerade omkring 2 000 kärnkraftsmotståndare i Taiwan för att få ett omedelbart stopp för byggandet av öns fjärde kärnkraftverk. Demonstranterna motsatte sig också planerna på att förlänga livslängden för tre befintliga kärnkraftverk.

I mars 2011 deltog mer än 200 000 personer i protester mot kärnkraft i fyra tyska storstäder inför delstatsvalen. Arrangörerna kallade det för den största demonstration mot kärnkraft som landet har sett. Tusentals tyskar som krävde ett slut på kärnkraftsanvändningen deltog i demonstrationer över hela landet den 2 april 2011.

Efter kärnkraftsolyckorna i Fukushima I uppmanade miljöaktivister vid ett FN-möte i april 2011 "till djärvare åtgärder för att utnyttja förnybar energi så att världen inte behöver välja mellan kärnkraftens faror och klimatförändringens härjningar".

I mitten av april protesterade 17 000 personer vid två demonstrationer i Tokyo mot kärnkraft.

I Indien har miljöaktivister, lokala jordbrukare och fiskare protesterat i månader mot det planerade kärnkraftsprojektet Jaitapur med sex reaktorer, 420 km söder om Mumbai. Om det byggs skulle det bli ett av världens största kärnkraftskomplex. Protesterna har trappats upp i kölvattnet av kärnkraftskatastrofen i Fukushima i Japan och under två dagar av våldsamma demonstrationer i april 2011 dödades en lokal man och dussintals skadades.

 
Sju av de sjutton reaktorer som är i drift i Tyskland har varit tillfälligt stängda sedan den 14 mars 2011 på grund av kärnkraftsolyckorna i Fukushima I 2011.  


KETTENreAKTION! i Uetersen, Tyskland  

Relaterade sidor

• Katastrofen i Tjernobyl
• Olyckan på Three Mile Island
• Kärnvapennedrustning
• Kärnkraftskatastrofer
• Mayak-olyckan