Hypsilophodon var en liten, snabbgående, växtätande dinosaurie som levde under kritaperioden för ungefär 125 miljoner år sedan. Den blev ungefär 2,3 meter lång inklusive svansen (cirka 7–8 fot) och vägde sannolikt några tiotals kilo — ungefär lika mycket som en människa.
Hypsilophodon tillhörde de små ornithopoderna och var byggd för snabb löpning. Den hade långa, kraftiga bakben, kortare framlemmar och en lång, styv svans som fungerade som balansstav när den sprang. Huvudet bar en näbb i framkanten av käken för att nypa av växter och ett antal platta, bladformade tänder längre bak för att mala växtmaterial.
Tidigare trodde man att fynden representerade unga individer av Iguanodon, och några forskare föreslog också att Hypsilophodon kunde klättra i träd. Senare studier visade dock att det rörde sig om en egen art med anpassningar för löpning snarare än klättring. Skelett från flera individer har visat proportioner och leder som tyder på en snabb, tvåbent rörelse.
Man tror att Hypsilophodon levde i öppna skogsområden och på ängar, där den sökte efter lägre växtlighet som ormbunkar, unga blad och andra växter nära marken. Den var troligen dagaktiv och kan ha levt i små flockar eller familjegrupper för att lättare upptäcka rovdjur och skydda sig.
Fossil av Hypsilophodon är framför allt funna på Isle of Wight i södra England, där flera relativt kompletta skelett har bevarats. Dessa fynd har gett paleontologer goda möjligheter att studera artens byggnad och rörelsemönster, vilket bidragit till den moderna bilden av Hypsilophodon som en aktiv och snabb växtätare.
Sammanfattningsvis var Hypsilophodon en liten, kvick och välanpassad växtätare från kritan — inte en trädklättrande ungningsvariant av Iguanodon, utan en egen art specialiserad på snabb, tvåbent förflyttning.
