Inkvisitionen: katolska kyrkans domstol mot kätteri under medeltiden

Inkvisitionen: katolska kyrkans medeltida domstol mot kätteri — historia, metoder, tortyr, spanska inkvisitionen och kända fall som Galileo Galilei.

Inkvisitionen var den katolska kyrkans juridiska ombud mot kätteri under medeltiden och vidare in i tidigmodern tid. Den hade flera funktioner: den dokumenterade och granskar läror, granskade misstänkta kätterska åsikter och åtog sig att tvinga fram offentlig lydnad inför den ortodoxa tron. Den gjorde också praktiska saker som att upprätta förteckningar över förbjuda skrifter och att åtala och döma personer som anklagades för kätteri.

En av inkvisitionens åtgärder var att begränsa åtkomst till vissa böcker. Kyrkan sammanställde och understödde listor över böcker som ansågs farliga för tron — ofta kallade indexet) eller liknande register. Den som var troende uppmanades eller förbjöds att läsa sådana verk. Parallellt med bokförbud kunde inkvisitionen väcka åtal mot individer som spred eller trodde på läror som avvek från kyrkans undervisning.

Senare versioner av inkvisitionen tilläts i vissa fall använda tortyr eller hot om tortyr för att få fram bekännelser. Tortyr användes enligt särskilda regler och inte nödvändigtvis i varje förhör; praxis varierade över tid och mellan olika inkvisitioner. Inkvisitionen hade också möjlighet att föreslå eller kräva straff från de civila myndigheterna, inklusive dödsstraff. Faktiska avrättningar utfördes av de sekulära makterna, ofta efter en offentlig ceremoni (auto-da-fé). Standardmetoder som nämns i källor var bränning på bål, ibland efter att den dömde först hade garroterats eller strypts för att dö innan elden, samt annan kroppslig bestraffning och konfiskation av egendom (garrotera nämns i vissa sammanhang som exekutionsmetod).

Organisation och historisk utveckling

Inkvisitionen utvecklades i etapper. Lokala former av inkvisitorisk verksamhet fanns redan under 1100–1200-talen. En första permanent organisation brukar för vissa områden dateras till 1229, och påven Gregorius IX fastslog senare (1231) regler för den påvliga inkvisitionen. Den leddes ofta av ordensfolk, framför allt dominikanerna och franciskanerna, och hade säten i flera Rom och i städer runtom Europa.

En viktig avvikelse var den spanska inkvisitionen, grundad 1478 av Ferdinand II av Aragonien och drottning Isabella I av Kastilien den. Den spanska inkvisitionen var delvis ett kungligt instrument, inrättat med kungligt mandat och med ett starkt fokus på att granska konverterade judar och muslimer (s.k. conversos och moriscos) samt politisk enhet inom riket. Den spanska inkvisitionen hade särskilda procedurer och blev i många avseenden mer centraliserad och långlivad än många lokala inkvisitioner.

År 1542 inrättade påven Paulus III den centrala romerska inkvisitionen som en kongregation oftast kallad det heliga kontoret. På latin hette denna centrala institution ofta latin: Suprema Sacra Congregatio Romanae et Universalis Inquisitionis (senare känd som Congregatio Sancti Officii eller helt enkelt "Det heliga kontoret"). Denna romerska inkvisition övervakade i olika grad lokala inkvisitioner och prövade särskilt uppmärksammade fall i Italien och andra regioner. Det mest berömda fallet i dess verksamhet var Galileo Galileis fall 1633. (Observera att Sacra Congregatio de Propaganda Fide är en annan kyrklig kongregation, inrättad senare för missionsärenden.)

Process och påföljder

Inkvisitoriska förfaranden byggde på skriftliga anklagelser, vittnesmål och förhör. Den anklagade kunde hållas i förvar, tvingas avsäga sig sina läror (abjurera) eller dömas till straff som bot, pilegendomskonfiskation eller fängelse. Om en person återföll i kätteri efter tidigare abjuration kunde straffet bli mycket hårdare. Exekveringarna utfördes i regel av den sekulära makten efter kyrkans dom, vilket var en viktig juridisk skiljelinje.

Varierande praxis och modern forskning

Det är viktigt att skilja mellan olika inkvisitioner i tid och rum: medeltida lokala inkvisitioner, den spanska inkvisitionen, den romerska inkvisitionen och andra institutionsformer fungerade olika. Användningen av tortyr, graden av central kontroll, vilka som anklagades och hur ofta dödsstraff utdömdes varierade mycket. Traditionella uppfattningar om inkvisitionen som en enhetlig, permanent terrorapparat är förenklade; samtidigt är det odiskutabelt att inkvisitionen orsakade lidande, förföljelse och dödsfall.

Dödssiffror och omfattning är föremål för historisk debatt. Äldre uppskattningar som ger mycket höga tal har ifrågasatts av modern forskning, som i många fall visar lägre men fortfarande betydande antal avrättningar och straff. Historiker betonar också vikten av att förstå samtidens rättsregler, sociala normer och politiska motiv för att tolka inkvisitionens handlingar.

Eftermäle

Inkvisitionen lever kvar i kulturen som symbol för religiös intolerans och rättsosäkerhet, men bilden är komplex. Under 1800- och 1900-talen användes berättelser om inkvisitionen ofta i politisk propaganda. Inom kyrkan ledde långsamma reformer så småningom till att institutionerna omorganiserades: det som kallades "Heliga Officiet" blev senare en del av det som i modern tid är Congregatio pro Doctrina Fidei (Troskongregationen), med andra mål och arbetsformer än de historiska inkvisitoriska domstolarna.

Sammanfattningsvis var inkvisitionen en samling institutioner och procedurer med syfte att bevara kyrkans troslära, men dess metoder och effekter varierade kraftigt över tid och plats. Den har lämnat ett komplicerat arv av juridiska, religiösa och kulturella följder som fortfarande studeras och debatteras av historiker.

Frågor och svar

F: Vad var inkvisitionen?

F: Vad gjorde den?

F: När inrättades den?

F: Vad är dess fullständiga namn?

F: Hur bestraffade den kättare?

F: Vem prövade Galileo Galileis fall?

F: Vad betyder "inkvisition"?

Sök med bokstav